101. INTE ROLIGT! SOMMAR 2007

Sommaren 2007 började lida mot sitt slut. Anna hade hunnit återvända från sin 14-dagarstripp till Charles i Bangkok, där mina gamla klasskamrater turats om att skämma bort henne - bland annat hade hennes "Sweet-sixteen"-födelsedag firats i förväg. Hemkommen, hade hon inför 2:an i gymnasiet lyckats bli antagen till musikprogrammet och när hösterminen drog igång, bytte hon inrikning. Anton, som i princip inte varit delaktig i sin egen högskoleansökan, gick motvilligt till något upprop, avgjorde att det bara var för datanördar och beslutade sig för att köra tennis en termin på heltid.

Hemmavid hade det under sommaren blivit ännu fulare mellan mig och Sten. Särskilt bråkades det om huset och om pengar. Jag hade sedan många år varje månad överfört i stort sett hela min nettolön till Stens bankkonto, för att han i sin tur skulle betala våra räkningar. Förvisso täckte inte mitt bidrag hälften av utgifterna, men å andra sidan var jag inte skyldig till familjens upphaussade leverne - tvärtom var jag emot det. Efter ett antal år som sjuk, hade jag övertagit hushållets storhandling - mycket för att stävja inflödet av läsk och skräpmat i huset. Samtidigt minskade jag min månatliga "skitsumma" till 10.000 kronor.

När Sten i slutet av juni denna sommar hade rest till Florida, hade han lämnat elräkningen för maj obetald trots att han fått pengar av mig både i maj och i juni. Efter att jag återigen blivit kallad parasit och husdjur i juli, satte jag ned foten och slutade ge honom pengar. Jag fortsatte att betala för hemförsäkringen, Boxer-abonnemanget, veckohandlingen, barnens SL-kort med mera, som jag även tidigare stått för utöver mitt bidrag till övrigt. När Anton fick krav på sin förfallna tennisfaktura betalade jag också den, men min ex-make fick aldrig mer några reda pengar av mig.

Att vi tack vare mina föräldrar inte hade kostnader för något huslån, togs inte upp i alla de sammandrabbningar som följde av att jag slutat "göra rätt för mig". Någon gång för längesedan hade Sten sagt att mina föräldrars köp av huset inklusive gåvan av detsamma till våra barn, inte var något jag kunde tillgodoräkna mig gentemot honom, eftersom det ingick i den förtida fördelningen av arvet mellan oss döttrar... Att det precis just därför var något jag med all rätt i världen kunde räkna mig tillgodo, tog det åratal för mig att inse.


Om vi återgår till slutet av sommaren -07, så rådde Ulrika mig, och flera med henne, att ta hjälp av en psykiater. Ulrika bokade tid och efter en halsbrytande bestigning av en trappa, satt jag, Ulrika och assistent Karin i den godmodige hjärnskrynklarens rum. Hans inbox hade blivit bombarderad med ett stort antal av mina avsnitt och även Ulrika hade informerat honom, så han var väl insatt i problematiken. Han ansåg att personliga assistenter kunde ses som vårdpersonal och att Tina därmed brutit mot en mängd regler. Trots att jag tvivlade på att han hade rätt beträffande vårdpersonalbiten, så uppskattade jag hans inställning. Lika mycket uppskattade jag inte att han sa, att man kunde se att jag förr varit en vackert kvinna, men det var säkert menat som en komplimang...

En andra gång tog jag och Ulrika oss uppför trappan med livet som insats. Psykiatern hade nu genom att läsa mina avsnitt lärt sig att älska mig, sa han. Han köpte dock inte att jag mådde så dåligt på grund av min assistents svek, utan han hade kommit fram till att jag älskade min ex-make. Assistent Julia, som var med denna gång, himlade diskret med ögonen åt analysen. När vi avslutade mötet, sa psykiatern:

"Bry dig inte om skitstövlar, som inte har något ovanför bältet!"

"Tack, det är sådant jag betalar dig för att få höra!", sa jag.

Med hjälp av en herre inropad från gatan, lyckades vi få mig nedför trappan utan att någon kom till skada och därmed var detta lilla äventyr över.

Hemma var det dock allt annat än över... Elektriciteten var på god väg att stängas av eftersom ett antal räkningar förfallit. Sten skulle klara sig ändå, för han hade minsann förberett för att kunna ta ström från farmors stuga till det som var viktigast för honom, sa han. Han hade också förberett Anna, genom att i god tid "av omtänksamhet" varna sin dotter för att ta hem kompisar, eftersom det skulle bli pinsamt när elen stängdes av för att hennes mamma inte gjort rätt för sig. Efter att ha fått detta goda råd, gav sig Anna förstås på mig och bland andra fel valda ord, skrek hon att hon inte ville bo med mig... Bingo! Sedan pratade hon inte med mig på drygt en vecka och efter mycket vånda, beslutade jag mig för att vänta ut henne.

Elbolaget måste jag dock ta tag i före augustis slut, för utan fungerande hiss till exempel, kommer jag varken ned till mitt sovrum om kvällen eller upp till mitt badrum om morgonen. Och utan dator är jag avklippt såväl från min huvudsysselsättning, som från min möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Några elräkningar hade jag inte, så jag mailade bolaget, fick belopp och referensnummer, och lovade att betala omgående. För säkerhets skull, mailade jag dem också samma dag en kopia på betalningsuppdraget. Sten visste inte om min överenskommelse, så när han utan framgång hotat med att ta ifrån mig datorn för att jag skulle gå med på att betala, kodade han TV:en för mig!

Det var fortfarande den gamla 52-tummaren som stod i vardagsrummet, alltså den som delbetalats med drygt 8.000 kronor i försäkringsersättning för ett av mig ägt föremål. Nu gick den inte att få igång och den här första gången, förstod jag inte vad det kunde vara för fel, när skärmen endast hade en liten ruta i mitten med fyra streck på rad. Övriga familjemedlemmar hade tillgång till andra apparater i huset, men det hade inte jag och mina assistenter. Jag minns inte hur många dagar det gick innan Sten fick klart för sig att elen var betald och jag delgavs koden, men strafftiden kan ha förlängts, för ytterligare en sak dök upp:

Det visade sig nämligen att husets elabonnemang stod på min ex-makes enskilda firma och i och med att jag så idiotiskt överfört betalningen från mitt eget konto, så kunde Sten inte längre lyfta momsen. Dessutom hade tydligen elkostnaden bokförts som hyra till husägarna, alltså Anton och Anna, och även det hade jag nu satt stopp för. Enligt Sten hade revisorn godkänt hans upplägg, men i sådana fall har Skatteverket blivit betydligt generösare sedan jag pluggade beskattningsrätt - eller vissas revisorer!

Må det vara hur det vill med den saken, mer betydelsefullt i min vardag var det att min ex-make hade funnit ett nytt sätt att göra livet surt för mig. Ett år senare hade TV:en kodats ytterligare fyra gånger, sammanlagt i tre och en halv månad! Det var ingen idé för mig att börja följa någon ny serie och att kolla TV-tablån på morgonen var smärtsamt, för jag påmindes om att jag kanske inte skulle ha tillgång till TV på kvällen. Dessutom kunde jag och Anna under de avstängda månaderna inte titta tillsammans, vilket vi i vanliga fall ofta gjorde. För att inte tala om signalerna barnen fick, när deras pappa obehindrat kunde kränka deras handikappade mamma genom att frånta henne möjligheten att se på TV - en TV som hon till råga på allt var delägare i och betalade Boxer-avgiften för!

Berövad på min kvällsförströelse, fick jag mer tid att läsa och även till att skriva; joysticken glödde av min ilska över förtrycket och inga betänkligheter fanns längre till att hänga ut förtryckaren - mycket gärna i håret!


Som avslutning tar jag med hur Tina och jag en eftermiddag stötte ihop - sedan får den här sommaren anses som lagd till handlingarna.

Jag satt på terrassen och i den så kallade studion i rummet under mig, hade musikantvänner till Sten börjat samlas för en jamsession. Snart anländer förstås Tina och när hon får syn på mig, vinkar hon glatt.

"Dra åt helvete!", försöker jag skrika, men antagligen blir det mest ett pip. Min före detta assistent uppfattar nog ändå att jag inte är överförtjust, för när hon kommit närmare, säger hon:

"Är du fortfarande grinig! Vad ska det tjäna till?"

"Har du ingen skam i kroppen!", fräser jag.

"Sa du 'skam i kroppen'?", frågar Tina och hon ser ut som om hon inte tror sina öron.

"Dra åt helvete!", upprepar jag, för här krävs det tydligen tydlighet!