Det här måste tyvärr bli ännu ett eländesavsnitt, men vi kan mjukstarta med en simpel tjuv som redan var på väg ut ur mitt liv, när hon avslöjades.
Assistenten i fråga hette Anja, var en bastant 22-åring med nosring och andra ansiktspiercingar, och hon sade sig älska att städa. Hon slank in i min stab, trots att det var lite luddigt varför hon hade slutat på sin föregående anställning. För ovanlighetens skull togs inga referenser, eftersom hon rekommenderats av en mycket betrodd assistent. När Anja kommit igång hos mig, ville även Sten anställa henne som städerska åt honom, men det lyckades jag avvärja - hädanefter skulle mina assistenter vara hundra procent personliga! De två matälskarna hade en morgon ett patetiskt utbyte gällande näringsinnehållet i McDonald's sortiment, men även om de var rörande överens om att det inte var fettbildande, så stannade umgänget dem emellan ungefär där. Nu till själva tjuveriet:
Kontanter undviker jag att ha hemma - jag har inte ens en handkassa för assistentutlägg, vilket annars är det vanliga. Ska något inköpas utan att jag är med, använder assistenterna helt enkelt mitt betalkort och min kod. Vid ett tillfälle när Anja var i tjänst, försvann ett mindre belopp från mitt konto, som jag inte kunde komma på vad det var. Efter att ha rådgjort med ett par av mina andra assistenter lät jag det bero, eftersom det rörde sig om en struntsumma jag kunde ha glömt. Anja var dock inte så bra som det sagts mig och bland annat hennes hastigt påkomna frånvarotillfällen, skapade irritation både hos mig och hennes arbetskamrater. Efter ett haIvår hade jag fått nog och Anja kallades till assistansföretagets kontor, där det bestämdes att hon skulle arbeta sina uppsatta pass i innevarande månad och sedan pysa.
I slutet av november arbetade Anja sitt sista pass och på förmiddagen hjälpte hon mig reservera biljetter till en julkonsert. Hon tyckte absolut de skulle hämtas ut samma eftermiddag, trots att jag sa att det gott kunde vänta. Men Anja nästintill insisterade, så vi bestämde att hon då också skulle uträtta några andra ärenden åt mig. Tillbaka från sin runda berättade hon bland annat, att hon inte behövt betala för glykolen hon fyllt på OK. När det var dags för hemgång, sa hon:
"Jag lägger kvittona här", och jag antog att hon menade i min plånbok, som rutinen är.
Eftersom det såhär i slutet av månaden var dags att betala räkningar, var jag in på mitt konto samma kväll - eller samma natt om vi nu ska vara petiga. Utdraget visade att mitt kort dels använts till högre belopp än förväntat i de butiker dit min assistent skickats, dels hade det använts i andra butiker. Dessutom hade två kontantuttag gjorts - varav det ena på OK, där jag ju enligt Anja inte behövt betala för mitt ärende! Jag gick bakåt i tiden och jämförde kortdebiteringar med de datum Anja jobbat, och fann ett tjugofemtal tillfällen då mitt kort dragits för att betala ett större och ett mindre belopp vid samma tidpunkt. Eftersom jag ofta också handlade åt farmor när jag ändå var iväg, så var det inte orimligt att det inträffat så många gånger när just Anja varit med, men tvivelaktigt verkade det. Att mitt kort en vecka tidigare dragits för Anjas lunchsallad plus kontanter uppgående till sammanlagt 500 kronor, fanns det däremot inga tvivel om!
Min nattassistent sms:ade omgående Anja för att fråga, vad som hänt? Tidigt på morgonen svarade Anja först ''va?'', sedan att hon måste ha förväxlat våra kort... Senare under dagen utbyttes en hel bunt mail där Anja vidhöll att det varit misstag och att hon var "själsligt" ledsen för dem - min ilska tilltog för varje korkad ursäkt!
Anja förde dagen därpå över en summa pengar, men alla småuttag var inget jag kunde bevisa och troligtvis gick jag back. Kvittona från den sista stöldrundan var såklart "borta", men mina inköp från den dagen hade jag fortfarande i färskt minne; avokado och te har aldrig kostat 500 pix och gratis glykol aldrig 400! Konsertbiljetterna hade stigit över 20% i pris och något från apoteket eller kiosken hade jag varken bett om eller sett till.
Arg som ett bi var jag, särskilt över att någon kunde tro att jag skulle kunna gå på en sådan gemen bluff - och dessutom fortsätta hävda sin oskuld! Jag kände mig också övertygad om att jag varken var den första eller den sista, och att Anja åtminstone måste hindras från att arbeta som personlig assistent. Assistansföretaget kunde inget göra - assistenten var ju redan uppsagd och att varna andra bolag gick inte för sig. En polisanmälan kunde jag dock få hjälp med av bolagets advokat Bosse.
I samma veva som det här med Anja inträffade, var det också annan uppståndelse i huset. Det hade varit lätt att räkna ut, att i och med att jag krypit till korset beträffande elen i augusti, så skulle det bli samma visa var tredje månad framöver. Återigen skulle nu elen stängas av och Sten härjade, för att jag skulle ge honom pengar. Hot om att ta datorn ifrån mig ingick som vanligt och det är svårt att hålla isär alla tillfällen. Det kan ha varit den här gången som han kom av sig, när han börjat flytta undan mus och tangentbord för att omöjliggöra skrivandet för mig. Mitt i rörelsen erinrade han sig nämligen, att jag ju inte använder mig av dem. Jag nändes inte ens dra på munnen, för då hade väggkontakten antagligen åkt!
Jag hade ånyo skaffat alla uppgifter från elbolaget och min betalning var redan på väg den måndagmorgon jag utsattes för en helt ny form av kränkande indrivning:
Min assistent hade flyttat över mig från permobilen till duschstolen, när jag blev varse om att varmvattnet till mitt badrum hade rykt! Iskallt vatten strömmade ur duschen och med kranarna i handfatet var det likadant - i tre och ett halvt dygn! Min toadusch, som är en mycket fiffig handikappanpassning, blev också oanvändbar till min och assistenternas förtret. För att lägga extra vikt bakom dessa talibanfasoner, kodades TV:en på nytt.
Nu reagerade faktiskt assistansföretaget; deras anställda måste kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett hygieniskt vis! Naturligtvis var min handläggare även upprörd å mina vägnar, men att lägga sig i sådant här... Nej, det lät sig inte göras! En hantverkare som skulle leta rätt på rören till mitt badrum och vrida på vattnet, sade sig bolaget första dagen kunna ordna, andra dagen lät det osäkert och tredje dagen gick det tyvärr inte. Bosse-Advokat ringde till slut upp Sten och jag vet inte om det var det samtalet, som gav mig varmvattnet åter den fjärde dagen. TV:en förblev dock kodad - hur länge det varade denna gång, kan jag inte hålla reda på.
De här varmvattenlösa dagarna är hittills enda gången jag försökt få hjälp av kommunen. Jag mailade någon jag fått tips om, som hänvisade mig till min biståndshandläggare, trots att jag förklarat att det inget hade med min assistans att göra. Fastän handläggaren inte riktigt förstod vad hon ensam kunde hjälpa till med, så erbjöd hon sig att komma på besök i slutet av veckan. Hon skulle försöka få med sig någon från socialtjänsten och jag svarade med ett jätte-jaaa! Dagen därefter fick jag besked om att socialtjänsten inte kunde hjälpa mig, "då de inte uppfattat det som att jag utsatts för fysisk misshandel".
"Jag som trodde det var jag, som var förlamad!", skrev jag. Varefter jag tackade nej till besök av biståndshandläggaren, för vad hade hon förmått?!
Bosse-Advokat hälsade i alla fall på, för att hjälpa mig att polisanmäla Anja. Hélène kom också över, så först fick Bosse en tvåtimmarsredogörelse av ägarförhållandet rörande huset. Han förvissade sig därefter om att jag verkligen ville och orkade medverka vid en rättegång rörande min tjuvande assistent:
"Ta det som uppvärmning!", sa min syster, som länge tyckt att en större skurk borde anmälas.
Bosse undrade hur barnen reagerade, när deras mamma fråntogs varmvatten och TV?
"De tror att pappa har rätt att göra så", sa jag med gråten i halsen.
"Var går gränsen? Skulle de göra något, om du kastades ut naken i snön!", sa advokaten.
Beträffande min anmälan av Anja, så kom efter ett tag ett brev från Polismyndigheten
som både jag och andra efter många omläsningar, tydde som att ärendet var nedlagt. Vår tolkning av fikonsvenskan visade sig dock vara felaktig, ty efter ett och ett halvt (1½) år fick jag ett mail från bedrägeriroteln, vari det undrades om jag fortfarande ville driva ärendet?
Men vid det laget hade till och med jag tappat sugen - gällande småfisk, that is!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar