Sparade mail från våren 2008 vittnar om en tuff tid, då det absurda förvandlats till det gängse förekommande omkring mig. Inget spår finns i mailen av att Anna följde med Sten och Tina på kortsemester till Nice där de tre delade hotellrum, så vi kan låtsas att det inte blev av eller nå't. Att Anton tillbringade vårterminen med tennis i Florida föranledde många mail i sydvästlig riktning, som tyvärr sällan besvarades.
I början av mars kom Hal, bördig från Afghanistan, på anställningsintervju och det måste ha varit för att hennes ögon liknade min barndomsvän Gudruns, som jag inte insåg att hon var ett odiskutabelt stolpskott! Hon jobbade på långvårdsavdelning och på intervjun gav hon intryck av att kunna det mesta, som hade med vård och omsorg att göra. Även på intro-passet verkade alla arbetsuppgifter som enkla och självklara, och Hal tackade nej till ytterligare introduktion.
Under Hals första, riktiga arbetspass visade det sig att jag kapitalt missbedömt den nyanställda. Anna, av Hal omdöpt till Sofia, var hos en kompis och klarade sig undan denna pärs. Anton, som för kvällen kallades Fredrik, var till min räddning hemma på besök och kunde hjälpa till med det viktigaste - såsom mat och dryck, toan, förflyttningar, permobilen, hissen, sängen, telefonen, allt! När jag efter genomliden middag satt vid datorn och ondgjorde mig över Hal, stod hon och tjuvläste över min axel. För att inte skylta med hennes namn, skrev jag "hon med samma intelligens som hundrasen döpt efter landet hon kommer ifrån".
Nästa dag skickade jag Hal ett mail rubricerat "IG" och efter diverse syrliga påpekanden, skrev jag:
"På måndag måste du gå dubbelt med Jeanette och anteckna hur allt ska vara!
Nu börjar vi om med en mer ödmjuk inställning till jobbet!"
Hal blev efter ny intro, en nödlösning jag tog till i allra värsta fall. En gammal, van assistent var som tur var vid min sida, den kväll Sten höll 3-4 timmar lång genomgång med mig, om varför han var den som hade rätt att bo kvar i huset. Det var nog förresten så, att tillfället valdes för att just den assistenten ansågs kunna påverka mig, om hon fick sig förklarat en gång för alla, hur saker och ting förhöll sig.
Vi fick höra att mina och hans föräldrar betalt ungefär lika mycket under årens lopp, förutom att min far betalt en miljon (i verkligheten 1,25), när far räddade huset från fogden, men "egentligen var det bara halva huset, för det var värt minst det dubbla". Följaktligen fick Anton och Anna bara varsin kvarts hus, hävdade Sten.
Själv hade han betalat 250.000 under bordet vid köpet + 250.000 i handpenning - det sistnämnda beloppet lyckades jag framföra tvivel om, vilket mejades ned. Han hade dessutom sedan lagt in miljoner i utbyggnad och underhåll; den enda som lagt noll kronor, det var jag, sa Sten.
Min far hade också betalt 127.000, vilket utgjorde 10% av våra skulder, en revers mor senare rivit som tack för något. 90% hade Sten skickligt förhandlat bort, vilket också borde tillgodoräknas honom, tyckte han.
Jag sa att far betalt mycket mer och att jag blivit av med en tredjedels villa i Älvsjö. Vad "mycket mer" kan ha varit ville Sten gärna veta, för något mer hade aldrig funnits. Mor hade häromdagen nämnt "miljooner" för honom och han ville gärna, att jag tog henne ur den villfarelsen!
Någonstans tryckte han också in, att han visste precis hur det skulle bli:
"Kronofogden kommer att bära ut dig och du kommer att yla och tuta. Barnen kommer att få skämmas, men det bryr inte du dig om!"
Jag hade hört även denna framtidsskildring förr - Sten är som en gammal LP-skiva som hakat upp sig - men hur är man beskaffad om man upprepar något så elakt och idiotiskt inför andra? Jag skulle vilja se den kronofogde som kan lyfta cirkus 160 kilos ekipage, mig inkluderad! Någon tuta på permobilen hade jag för övrigt inte ens första gången talaren uttalade denna hotfulla spådom.
Husets villaförsäkring hanns också dras upp; den var nämligen en återkommande punkt i bråken under den här tiden. Det är förstås ytterligare en lång historia, men jag begränsar den till det som var avvikande just denna kväll. När Sten som vanligt påstod att jag tagit över hemförsäkringen tecknad i hans namn och jag som vanligt sa, att ingen gällande försäkring fanns och att jag och Anna rest till Egypten oförsäkrade utan att jag visste om det, avbröt min assistent oss:
"Sten, det var faktiskt jag som hjälpte Marie att teckna försäkringen, det var precis när jag börjat här."
Min ex-make snirklade sig naturligtvis även ur detta - som att hälla vatten på en inoljad gås!
Det måste ha varit ordentlig assistenttorka en bit in i månaden, för under ett och ett halvt dygn hade jag en manhaftig, pratglad vikarie skickad av assistansföretaget. Nillan från Södertälje förstod inte ett ljud vad jag sa, så allt måste jag skriva på datorn. Hon ville så väl, men när hon för femtielfte gången sa "Nu ska vi ta och kramas!" vid en förflyttning, prövades mitt tålamod till bristningsgränsen. Nillan hade annars det empatiska draget att börja gråta över min ex-makes behandling av mig - vad saken gällde har jag förträngt.
Efter Nillans osedvanligt långa pass jobbade Hal, och redan uppstigningen på morgonen går till historien. Min assistent ville flytta mig närmare kanten och valde därför att kliva upp i sängen och trampa omkring runt mig, medan hon puttade och drog i min lekamen! Är det så det går till på långvården, kan man undra? Kanske i Afghanistan!
På något besynnerligt vis klarar vi dusch, påklädning och frukost, men sedan är det överenskommet att Hal ska få ledigt till 17:00 för att avverka ett pass på sitt ordinarie arbete. När jag i lugn och ro ensam får tid att samla tankarna, går det upp för mig att det är samma kväll Hélène och Marit bjudit med mig och nio vänner på Pusseldrömmar, Carl-Einar Häckners helaftonsföreställning på Cirkus. Panik! - en sådan utflykt kräver mycket förarbete och jag är dessutom slut efter ett par dygns uttröttande assistans. Jag lutar åt att ge upp och ställa in, men bestämmer mig för att köra på tills det helt och hållet går åt fanders.
Jag börjar via skype-sms och mail i kombination med folk vid sina datorer, att omordna nattassistent och få Hélène att oplanerat hämta mig. Det går över förväntan, så när Hal återkommer är det fixat och jag har en timme för toa, dagens första mat, uppfräschning och välbehövlig vila. Efter toabesöket rullar jag i duggregnet ut på terrassen för att kolla bilparken - lastbil ivägen för min bil, såklart! Min puls stiger ännu mer av att ena permobilhjulet sedan fastnar i blöt plankskarv. När jag sitter kvar, tror Hal att jag vill äta ute - i regnet och halvmörkret - och kommer efter lång stund ut med mat!
"Skjut på permobilen bakifrån!", säger jag.
"Vad betyder permobil?", frågar min personliga assistent!
Afghanska försöker efter mycket om och men, sedan förgäves förmå polack att vänligen flytta fordon... När jag så småningom rullar ut på tomten, är polack puts väck men ej lastbil. Hal förmås fatta att hon ska be farmor ringa Sten, men farmors telefon fungerar inte. Farmor kommer ut ur sin stuga, stapplar över gräsmattan, kommer halvvägs ihåg att hon glömt käppen, vänder, börjar om med käpp, tar sig ända fram till parkeringen, förmås uppge sonens telefonnummer för Hal, som kontaktar Sten på mobil. Efter att Hélène och Marit anlänt, lyckas Sten få fram någon, som ordnar fri passage. Jag har suttit på nålar i timmar och att Marit glömt allas biljetter hemma, känns som ett obetydligt hinder i sammanhanget.
Carl Einar H:s föreställning får nog anses smått surrealistisk, men... På toppen av allt som hänt under dagen, tillbringar min ex-make och min ex-assistent natten i min ex-dubbelsäng tvärs över hallen från mig!
Sedan inträffar ingen mer absurditet på hela följande dag, men det kompenseras av smällen på kvällen! Jag har följt uttagningen till Melodifestivalen sporadiskt, men den här lördagen är det dags för final, och det tycker jag är lite speciellt. Tyvärr är TV:en kodad för mig igen, men assistent Emma får igång ljudet från Globen, så hon och jag sitter framför svart TV-skärm och lyssnar oss igenom showen. Med jämna mellanrum kommer Sten uppför trappan till övervåningen, hämtar något ur kylen i köket, och försvinner därpå ned till undervåningen där han och Tina följer finalen på storbildsskärm!
Jag tröstar mig med en lördagspizza och är tacksam för att Anton befinner sig över Atlanten och Anna på skolresa till Irland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar