När jag tänker tillbaka på saker som hänt, får jag nästan nypa mig i armen! Hade jag inte haft så många mail sparade, hade jag börjat tvivla på att de verkligen inträffat. I och med att många assistenter antingen jobbar kvar eller fortsätter att läsa mina avsnitt trots att de vandrat vidare här i livet, så får jag också bekräftelse från dem på att jag inte yrar.
Assistent Emma, hon som hade kunnat hoppa över anställningsintervjun om hon på en gång kläckt ur sig att hon kände igen både gråal och ornäsbjörk, fanns ofta hos mig den här våren och sommaren. Emma var ljushyllt och smått rödblond, hon bar på många ställen spår av sin förkärlek för stora tatueringar, hon älskade heavy metal och hennes ambition var att bli jägmästare!
Även Jeanette 2 var så gott som självskriven i min stab efter att ha skickat mig ett långt, välformulerat brev tillsammans med sin ansökan. Jeanette från Skutskär, älskade så mycket att dansa salsa, att hon till och med anordnade kurser - att hon också älskade de manliga dansarna bidrog mycket till förtjusningen. Södertörns högskola hade ännu inte lyckats ta kol på hennes glöd för statskunskap, så när hon inte arbetade, dansade eller datade, pluggade hon.
Någon gång i början av april blev jag upplyst om att gäster bjudits in till kvällen därpå och att middag skulle serveras i matsalen - med andra ord skulle jag hålla mig borta! Först lät det som det skulle bli en stor tillställning, men sedan luskade jag fram att det rörde sig om en parmiddag för fyra personer. I god tid stängde jag in mig i mitt minimala sovrum, för att inte riskera att möta kvällens tillförordnade värdinna. Emma var iväg och köpte en pizza åt mig och när hon hämtade bestick i köket, stod min ex-assistent och Åsa, som jag känt i åtminstone 15 år, vid spisen. Åsa tittade senare in till mig, småpratade och avslutade visiten med:
"Jag tror inte du behöver oroa dig för att det ska vara allvar mellan Sten och Tina."
Nähä, Yxskaft!, svarade jag inte.
Middagssällskapet flyttade sedermera ned till studion och jag kunde återerövra min plats vid datorn i köket. Åsas sambo kom och hälsade, Emma städade undan det sista i matsalen. Nästa morgon fick jag snällt vänta på mitt rum, tills ex-make och ex-assistent avslutat sin frukost. Var det nu de valde att sitta inför öppen ridå på balkongen? Nej, det var nog på sommaren, när det blivit varmare ute. Den första maj var det i alla fall som Tina på förmiddagen tyckte det var passande att med öppen sovrumsdörr, vila upp sig på Stens säng. Hennes födelsedag hade firats kvällen före, så omdömet var kanske om möjligt extra sviktande!
Nej, vet ni vad, nu tar vi något trevligare ämne!
Det gladde mig storligen, att Anna tjatade om att hälsa på Charles i Bangkok igen, men jag ville hitta billigt flyg. Ju längre jag väntade, desto högre blev priserna och desto otåligare blev min dotter. Till slut måste jag ge upp och även om det var försmädligt att ha misslyckats, och även om det grävde en stor grop i min portmonnä, så ansåg jag egentligen att vartenda öre var väl använt.
Vad hade då den alltid lika oförutsägbara Charles hittat på sedan sist? Jo, han hade nyss genomfört sex föreställningar av sin egen uppsättning av Strauss opera Läderlappen med nio solister och 18-mannakör! Den österrikiske ambassadören sades vara mycket förtjust. Charles var däremot så urless på ensemblen som varken höll tider eller var tillräckligt förberedd, att han såg Annas besök som välbehövlig rehab. Att den högljudda bangkoktrafiken tvingat honom att byta hotellets fönster, hade också rubbat hans cirklar.
Anna var lite förgrymmad över att hennes värd inte ville att hon ensam utforskade staden, men Charles ansåg det "not advisable". Att jag bett honom hjälpa Anna att hitta min forne tennistränare och vän Pichai ansågs nog inte heller rekommendabelt, för det tegs ihjäl. Däremot infriades mina önskemål om att "my princess" skulle få besöka templet med tama tigrar och hälsa på i ett barnhem jag volontärat på - vilket förstås ger mig anledning att ta er med dit...
Ett par år efter att jag flyttat hem från Thailand - jag skulle fylla 20 - läste jag om ett barnhem i Bangkok i tidskriften Femina. Eftersom jag längtade tillbaka, men ville uppleva en annan sida av landet, skrev jag till barnhemmet och anmälde mitt intresse för att under en sommarmånad arbeta som volontär.
Så kom det sig, att jag damp ned mitt bland ett hundratal föräldralösa barn och ungdomar på 187 Soi Sathorn, en av Bangkoks alla huvudgator. Grundare av barnhemmet var Dr Pierra Vejjabul, en 76-årig levande legend allmänt kallad Dr Pien - Dr Tummetott fritt översatt. Som ung följde hon med en thailändsk princessa till Paris. Väl där, hoppade hon av hedersuppdraget som kunglig sällskapsdam och försörjde sig som städerska, medan hon pluggade medicin. Färdig med sin examen, återvände hon hem som Thailands första kvinnliga läkare. Hon fortsatte att bryta mönstren genom att hjälpa främst prostituerade både med fri läkarvård och center för omskolning. Pengar fick hon in genom att ta bra betalt av de välborna herrar som konsulterade henne för sina veneriska sjukdomar - att ta från de rika och ge till de fattiga, Thai style! I början av 60-talet medverkade hon till att prostitution olagligförklarades Thailand.
Barnhemmet drev Dr Pien med järnhand - eller snarare var det så att alla hade en sådan vördnad och respekt för henne, att ingen järnhand behövdes. Varje förmiddag skjutsades doktorn till marknaden i den vita minibussen, för hon var den som bäst kunde få ned priserna - och få ett och annat till skänks. Ett par, tre barn fick alltid följa med - dels som bärhjälp, dels för att lära sig hantera sociala kontakter. Allt övrigt av praktisk karaktär sköttes annars av ungdomar uppvuxna på hemmet. På det lilla kontoret beläget i en omålad tvåvånings trävilla i kolonialstil, fanns Maya och Joy, två av få utvalda. Det var nämligen så, att de barn som Dr Pien fann vackra eller klyftiga, eller helst bådadera, dem adopterade hon själv och såg till att de fick en gedigen utbildning, ofta i London eller Paris.
På kontorets skrivbord stod en papplåda i skokartongformat innehållande ett kartotek med uppgifter på varje barn. Det var en mycket hemlig låda, främst för att barnens ursprung fanns uppskrivet på dessa kort fyllda med för mig oläsbar skrift. Hade doktorn fått barnet av någon av sina patienter? Var det lämnat i grindens babylucka? Var dess mamma en studentska som tagit sin tillflykt till hemmet för att dölja sin graviditet och sedan lämna barnet? Eller hur hade barnet hamnat under Dr Piens beskydd? På korten fanns också noterat om barnet hade en välgörare som stod för dess kostnader, var tingat av någon annan orsak eller var fritt att adopteras bort.
Då och då kom västerländska par till hemmet för att finna sin drömunge. Ryktet spred sig som en löpeld, "farang, farang" - utlänning, utlänning! Utanför kontoret satt redan de kvickaste på trappen bland allas urklivna skor - i Thailand kommer ingen skobeklädd över tröskeln! När sedan paret uppenbarade sig, greppade de modigaste ett finger eller en ärm och barnahopen hängde på i riktning mot en relativt modern byggnad med sovsalar i två plan. Byggnaden stod på pelare och gav skugga åt en klinkerbelagd uteplats där hemmets småbarn tillbringade sin vakna tid. I jämnhöjd med den brunbrända gräsplanen framför uteplatsen, möttes förtroppen av resten av barnen och snart satte sig de hugade adoptivföräldrarna på huk för att skärskåda även de minsta i flocken.
Av något outgrundligt skäl som säkert var noga uttänkt av doktorn, fick inte paren i förväg veta vilka barn som var lovliga. Enligt reglerna måste de välja ut ett, sedan gå tillbaka till kontoret för att få ett ja eller nej. Blev det avslag, blev det en ny vända ut i hettan och så kunde det fortgå. När ett lämpligt barn valts som passade alla parter, förväntades en donation överräckas. Beloppet skulle minst täcka kostnaderna hemmet haft för just det barnet och beräknades efter den tid pojken eller flickan vistats där.
In i sovsalen med spädbarn släpptes få par. Om det var hygien och smittorisk som var orsaken vet jag inte, men det kändes rätt att inte främlingar rörde sig kring de nyfödda, lindade barnpaketen. En volontärande, australiensisk sjuksköterska som drog igång storstädning av salen, ombads att inte återkomma, men det var inte för att någon var emot renlighet utan för att hon i sin framfart trampade för många på tårna. För mig som till och från nattvakade på neonatal- och barnavdelningar på det nyöppnade, hypermoderna Huddinge sjukhus var kontrasten enorm, men som farang bör man hålla en låg profil - ska det inte slitas på den donerade tvättmaskinen, så ska det inte! Även om det innebär att alla kläder och tygblöjor måste tvättas för hand.
Ibland fick jag följa med Dr Pien ut på stan. Hon tog mig med på allt från en ceremoni då en högt uppsatt bekant skulle bli munk i självaste Wat Po, till en föreläsning med efterföljande debatt om barnbegränsning på ett av universiteten. Jag var som en malplacerad jätte bredvid denna kortväxta gamla dam och vi måste ha tett oss som ett omaka par. När doktorn på en ambassadmottagning skämtsamt presenterade mig som sin dotter, kände jag mig mycket hedrad.
Min favorit bland barnen var döpt till Boy, eftersom han hade afro-amerikansk pappa. Han och andra barn av samma blandblod, rangordnades absolut lägst både ute i thaisamhället och på hemmet. Till exempel hade ingen tagit sig tid till att lära Boy gå eller att sluta använda blöja. Nu tror jag att detta robusta charmtroll på grund av sin storlek, felaktigt antogs vara två- eller treåring, men att han snarare var ettåring. Hur som helst, med lite träning kom han snabbt på fötter och sedan korsade han klinkergolvet med framsträckta armar och stor, hängande tygblöja, gurglandes av lycka och stolthet.
Efter lite påtryckning, besökte Anna och Charles barnhemmet, som fanns på ny adress i Bangkok. De fick veta att stiftelsen numera drev flera hem och skolor runt om i landet. Jag uppfattade det som att båda besökarna var imponerade och djupt berörda av det de såg - Charles ordnade senare dit ett sällskap som roade barnen med marionetteater.
Genom hemsidan för Pierra Maternity & Child Welfare Foundation lyckades jag spåra Maya, medan Anna fortfarande var kvar. Maya berättade mailledes att hon nuförtiden sällan var till barnhemmet, utan var fullt sysselsatt med egen familj. En av Annas sista kvällar bjöd Maya ut henne på middag. Maken var med och även dottern, som följde i mormor Pierras fotspår genom att plugga till läkare.
Dr Pierra Vejjabul avled 1984, hon blev 86 år. Genom sin stiftelses barnhem, har hon försörjt, uppfostrat och utbildat över 4000 barn och hennes arbete lever vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar