I augusti stundade Stens 60-årsdag och jag hade gruvat mig sedan tidig vår. Länge hade jag hopp om att firandet skulle avlöpa på annat håll, men när dagen närmade sig utan att jag hört något, bestämde jag mig för att fly fältet. Man fyller faktiskt sextio bara högst en gång i livet, så det kändes helt okej för mig att hålla mig undan. Dessutom ville jag inte för allt i världen på något minsta vis, deltaga i kalasförberedelserna. Och risken att bli förvisad till mitt rum medan våra gemensamma vänner samlades i huset, ville jag inte utsätta mig för!
Men vart skulle jag ta min tillflykt? Det fick gärna vara till något exotiskt ställe:
"Var är Marie då?", skulle folk fråga.
"Äh, hon stack till Seychellerna och dök", skulle låta lagom häftigt.
"Äh, hon drog till Mallis", skulle liksom inte ha samma klang...
En chartervecka på Mallorca blev det. Att få ta med sig barnen var förstås inte att tänka på, när deras pappa fyllde jämnt. Assistent Sanne och assistent Jeanette 2 var däremot desto villigare! De två damerna hade inget emot lite extra bränna såhär i slutet av sommaren och lite extra pengar satt inte heller fel. Sanne skulle till hösten plugga psykologi i Luleå och Jeanette hade kommit på att läkare var hennes kall, även om det innebar många års exil i Rumänien, långt ifrån den salsadansande doktor hon träffat.
Det underlättar betydligt på en resa med flera assistenter, om de befinner sig på ungefär samma våglängd och det gör sannerligen Sanne och Jeanette. En fördel är om även brukaren finns någonstans i närheten av denna frekvens och det gör jag - bortsett från de trettio år som ibland under mallorcaveckan fick mig att känna mig som Sanne och Jeanettes pensionerade morsa.
Vi landade i huvudstaden Palma framåt kvällskvisten och flygplatsen var den mest handikappvänliga man kan föreställa sig. Alltså som varenda flygplats skulle kunna vara med lite ansträngning! Vänligt bemötande, välinformerad personal och en noga genomtänkt rutin kostar inte mycket - tvärtom skulle jag säga att det sparar pengar, krångel och slitningar. Mina blonda, sprudlande assistenter bidrog säkert till att vi fick VIP-status, men att varje detalj var noga planlagd gällande rullstolsburna resenärer, därom råder det inget tvivel.
Även den förbeställda handikapptaxin var över förväntan, eller till och med alldeles förträfflig. Bilen var en ombyggd kombi i vilken jag lätt som en plätt via en ramp, kunde rulla in i utrymmet bak. Därifrån var det i och för sig svårt att göra min röst hörd, men mina assistenter brydde sig föga om upplysningen att vi körde förbi Manacore, heligt Rafael Nadal-land! Vår chaufför informerade strax de oupplysta om öns främste son - en mycket bra chaufför...
Sunwing Resort & Spa Cala Bona på östkusten, nådde vi efter en och en halv timmes färd. Jag trodde jag bokat lägenhet med uteplats, men där misstog jag mig. Hotellet var fullbelagt, så det gick inte att byta, men den insynsskyddade balkongen visade sig passa oss bättre än en uteplats med folk passerande tätt inpå. Permobilen tog sig utan vidare runt i såväl vårt vardagsrum med pentry, som i sovrum och badrum. Nu var det ju rätt självklart i och med att lägenheten skulle vara handikappanpassad, men jag tar inget för givet. Hela det stora hotellområdet, som nog från början varit tre separata hotell, hade ramper överallt där så krävdes eller så kom man dit man ville via en liten omväg.
Efter generös frukostbuffé rörde vi oss nästa förmiddag ned mot Cala Bonas centrum och hamn. Först ledde en väl upptrampad gångväg genom ett vildvuxet grönområde med en liten bro över en sinad bäck. Efter sisådär femton minuter kom vi fram till en gata med restauranger och uteserveringar på bägge sidor och havet nedanför. Efter ytterligare en kvart låg hamnen framför oss och en stor, öppen plats med äldre flervåningshus längs sidorna. Mitt sikte var inställt på en dykklubb på andra sidan hamnen, så jag körde ned till kajen på en bred ramp, som antagligen tillkommit för att båtar skulle kunna fraktas ned till vattnet. Jag fortsatte längs kajen, rundade hamnen och sedan möttes jag av en lång trappa...
Det är alltid spännande att sondera ny terräng och extra nervkittlande är det i rullstol - ska vägen vara framkomlig eller ska man tvingas vända? Särskilt i stadsmiljö, lär man sig tänka ett antal steg före - var tar man sig uppför och nedför trottoarkanter och vilken sida av gatan är bäst? Eller är det helt enkelt lättast att hålla sig till körbanan?
I Cala Bonas hamn blev jag tvungen att rulla tillbaka till den ramp jag kommit ned på. Sedan var det bara att börja om och istället korsa torget. Dykklubben låg där den skulle ligga och jag rullade lätt in i lokalen, men gällande dykningen blev det nobben. Trots att jag via mail redan fått besked om att de inte hade tid med mig, så fällde jag en tår av besvikelse. De skulle höra av sig om det dök upp någon lucka, men det trodde jag så mycket jag ville på!
Istället för äventyr under vatten, blev det slappa dagar vid poolen. Boken Sinuhe egyptiern drog mig med in i den forntida Mellanöstern. Den historiska romanen skriven av Mika Waltari och utgiven på svenska 1947, hade jag fått av Knut för länge, länge sedan, men den minimala texten som fyllde drygt 600 sidor, hade tidigare avskräckt mig. Nu trollbands jag av den åldrade Sinuhes berättelse om sin tid som farao Echnatons livmedikus på 1300-talet f.Kr och om den kungliga huvudskålsöppnarens resor runt i antikens riken som hjärnkirurg, diplomat och spion. Jag rekommenderar boken storligen, för att använda ett av Sinuhes favoritord.
Ungefär i mitten av veckan blev jag febrig, hostig och fick ont i halsen. Det var svårt att sova, men programmet på dagen var ju inte så krävande, så först tänkte jag bara låta förkylningen gå över av sig självt. Sedan fick jag höra att en läkare råkade vara på sjukbesök på hotellet, så han fångades in av mina assistenter. Jag satt ute på balkongen, när han anlände i släptåg med en tillknäppt sjuksköterska, som höll sig på respektfullt avstånd både från mig och läkaren. När jag snabbt tittats i svalget och med hjälp av Jeanette besvarat några frågor ställda på halvkass engelska, tyckte kanske denne äldre, propre herre i vit skjorta, mörkgrå kostym och välputsade skor med klack, att stunden och de församlade damerna krävde en liten vits:
"Do you like to play football?", frågade han mig, nästan uppfordrande.
Varpå han utförde en dribblingsdans framför permobilen, sprättandes med fötterna åt alla håll och tåfjuttandes en imaginär boll medan han glatt skrockade, omåttligt road av sitt eget skämt! Jag och Jeanette skrattade också, men åt det dråpliga i situationen... Man slutar aldrig att förvånas över människosläktet, men samtidigt är det ju sådana här konstigheter man minns med ett leende.
Något annat minnesvärt inträffade också den här dagen. Trots att jag i varje assistent inpräntat att permobilen alltid ska stängas av när den inte är i bruk, så missades det nu när omständigheterna var nya och ovana. Jeanette hade flyttat mig över till den utfällbara stolsitsen i badrummets duschutrymme och hon hade backat permobilen, så att den inte skulle bli blöt. När hon duschat mig och sträcker sig efter en handduk som hänger på väggen, hakar handduken i joysticken. Rullstolen kommer farande emot oss, Jeanette slänger sig åt sidan, jag drar in fötterna och 100 kilo permobil svischar emellan oss och brakar in i mosaikväggen! Sedan dess behöver inte Jeanette påminnas om avstängningsknappen.
En hästkur penicillin utskriven av den dribblande doktorn fick mig någorlunda symtomfri, så vi hyrde bil och lade en dag på att utforska öns norra delar. Vi körde upp till Alcudia och såg den långa stranden som den här blåsiga, halvmulna förmiddagen, mest lockade kitesurfare. Vi vände åter ut på huvudleden och fortsatte norröver. Vägen blev smalare och smalare, brantare och brantare, tills den blev svår att få möte på. Den slingrade sig i tvära kurvor utmed bergsväggarna med havet långt nedanför, i bästa fall fanns en låg stenmur mellan vägbanan och ravinerna. Alla Mallorcas stadsjeepar tycktes ha blivit utkommenderade till just denna plats och de ansåg sig tydligt ha förtur vid möten med en liten, oansenlig hyrbil. Jeanette väjde och svor ikapp med Sanne, jag undrade vad jag oansvarigt lurat oss ut på!
Efter att ha vänt på en igenkorkad parkeringsplats belägen på en bergstopp där vägen tog slut, lyckades Jeanette manövrera oss ned till låglandets fikon- och olivträd. Mina assistenter hämtade lunch på en restaurang och vi åt på porslinsfat inne i bilen. På kartan hade jag sett en väg ned till en liten hamn på västkusten, så med mat i magen gav vi oss i kast med nästa utflyktsmål. På hyrbilfirmans enkla karta framgick dock inte topografin... Det visade sig vara ytterligare en serpentinväg, som dessutom var mycket längre än jag trott. Landskapet var bergigt och kargt, vägen gick på sina ställen i tunnlar och ibland under överhängande klippblock. Utsikten över havet var magnifik, men vi var så fokuserade på vägen att vi knappt vågade höja blicken.
Vi kom fram till hamnen och vände på studs, för alla var trötta och det hade börjat skymma. Ingen annan väg ledde därifrån, så det var bara att köra tillbaka uppför bergssidan. I en nästan vertikal hårnålskurva fick vi möte och bilmotorn stannade, när Jeanette tvärbromsade. Bilens nos pekade uppåt, vad vi hade bakom oss vill jag inte tänka på, men Jeanette fick igång motorn och mötte mästerligt kopplingen med gasen, så vi rullade framåt utan minsta knyck. Efter den incidenten var det skönt att åter befinna sig på den fina, mallorkinska huvudväg som förde oss tillbaka till Cala Bona.
Förutom att det inte blev någon dykning, var veckan perfekt i mina ögon; mycket sol, en bra bok, trevligt sällskap och nya omgivningar. Många middagar på smårestauranger med goda fisk- och skaldjursrätter och kallt, vitt vin, hanns också med. Sedan var batterierna så pass laddade att jag vid hemkomsten knappt blev upprörd över festklibbiga golv och fimpar i mina blomkrukor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar