109. AKUTEN IGEN DECEMBER 2008

Under dagarna som följde efter julkonserten var jag hängig, och också många assistenter hade hög feber och föll som käglor. Anton var dock den som hade mest överensstämmande symptom och när han började hosta, visste jag lite vad som komma skulle. Att jag nästan helt skulle tappa min redan usla talförmåga, fanns inte med i mina farhågor, men så blev det! Barnen blev både oroliga och irriterade:

”Du börjar väl prata igen?” och
”Åk till sjukhuset!” och
”Mamma du kan prata, bara du försöker!”

Späda assistent Pania, som arbetade tisdag kväll och natt denna vecka, hade räknat med att i vanlig ordning kunna plugga och sova, men hon åkte slutkörd, blek och försenad iväg i taxi på morgonen och hann precis till sin tenta. Jag hade hostat konstant under natten och det blev ingen skillnad under dagen. Till råga på allt sjukanmälde sig onsdagsnattens assistent, som dessutom skulle ha varit kvar under kommande förmiddag. Alltid lika hjälpsamma Pania ryckte in när ingen annan kunde, men hon hade ytterligare en morgontenta och kunde bara jobba till 08:00, vilket skulle visa sig vara ödesdigert.

Hade Pania hoppats på en lugnare natt än den föregående, så fick hon tyvärr fel. När hon gick på sitt pass 19:00 satt jag vid datorn och hostade så att jag inte kunde skriva! När jag hostar rister det nämligen i hela kroppen på mig och eftersom handen vilar på den superkänsliga joysticken, går styrningen av muspekaren åt fanders!

Som Pania minns det, bad jag henne någon timme senare ringa 112. Medan vi väntade på ambulans kom Sten, som ju inget visste om rådande situation, och startade allvarsamt samtal med mig - för att använda en mild benämning... När läget klarnat för honom erbjöd han mig skjuts, men ambulans var ju ändå på väg och jag hade för övrigt hellre kört permobil till akuten!

”Det är himla synd om henne”, sa han när jag var utom hörhåll.

Mycket sympatiska och duktiga ambulansmän lämnade mig och Pania i ett akutbås två hack till höger om det jag och kycklingbenet haft knappt 14 dagar tidigare. Där förblev vi någon timme eller två, så min assistent hann i alla fall öppna sina böcker. Sedan flyttade vi till nytt bås på infektionsintaget och där fick jag sent omsider träffa bra neurolog. Missförstå mig inte, det gick ingen nöd på mig, och Pania vågade efter mycket tvekan koppla in sin medhavda laptop och börja plugga på allvar.

CRP, alltså snabbsänkan som visar infektionsgraden, låg på 105 och när läkaren lyssnade på mina lungor använde hon någon obehaglig term, som jag inte förstod:

”Nej”, sa jag för säkerhets skull, för jag anade varthän det barkade.
”Jo”, sa hon.
”Neej”, sa jag.
”Jooo”, sa hon.

Efter denna uttömmande dialog, blev jag lovad eget rum. Någon gång under kvällen blev mina lungor röntgade, men jag minns inte när. Klockan 02 sprutades första omgången antibiotika in i nålen jag fått i höger armveck, men om jag hunnit upp till neurologavdelningen då, kommer jag inte heller ihåg.

På avdelningen var det inte tal om att få eget rum i denna sena timma. Jag ville protestera, men jag hade ingen röst och blotta tanken på att säga något utlöste en hostattack, så jag slog det ur hågen. Pania fick en stol hon halvlåg i vid sidan om min säng och jag hade så gärna låtit henne sova, men jag bad om hjälp stup i kvarten och på morgonen var hon kritvit och hålögd. I en säng på andra sidan om ett draperi, låg en kvinna i 40-årsåldern och hon hälsade vänligt, när hon gick förbi oss med sin rollator.

Personalen hade fått veta att jag inte hade någon assistent mellan 8 och 12, och innan Pania återigen slängde sig i en taxi, gjordes försök med olika typer av larm. En ställning med en blåsmanick förkastade jag; personalen skulle få springa som tättingar i och med min hosta. Sedan provade vi att lägga en touch-knapp på min kudde, så att jag skulle kunna trycka till den med kinden, men jag bedömde att personalen skulle få springa benen av sig även med denna metod.

Pania måste ha åkt vid det här laget, för jag kommunicerade med en sköterska medelst nickningar och huvudskakningar. Hon var duktig, för när jag vickade med fötterna förstod hon vad jag menade och larmknappen sattes fast på fotgaveln. Innan hon lämnade mig, sa hon att jag ändå skulle tittas till regelbundet...

Tidsbegreppen blir sedan vaga för mig, men vi torde hålla oss mellan 8:30 och 11:30:

Jag kan ha slumrat till och när jag vaknar, värker nacken av att huvudet hamnat i fel läge och halva huvudsvålen är avdomnad av trycket mot kudden. Jag kan flytta lite på huvudet, men det hålls på plats av att det är djupt nedsjunket i kudden. Jag förmår inte hitta nytt viloläge - alltså dags att kalla på hjälp... Foten missar och hamnar utom räckhåll för larmknappen, där för övrigt min andra fossing redan befinner sig. Jag kämpar mig varm för att flytta benen tillbaka åt vänster, men det går inte! Jag inser att personalen tror att jag kan larma, de kanske lämnar mig ifred i flera timmar till! Vad kan klockan vara? Hélène skulle kanske hälsa på vid 11, men Hélène blir ofta försenad eller får förhinder. Täcket blir tyngre och tyngre, det blir varmare och varmare, hjärtat slår snabbare - jag måste bibehålla lugnet! Neonröret i taket har ett raster, jag försöker räkna plåtbitarna för att avleda tankarna, men tappar fokus halvvägs.

Med jämna mellanrum stannar ett biträde till framför den öppna dörren, kastar en blick på mig, fortsätter vidare. Rapporterar hon, att jag mår bra? Att jag finns kvar i sängen kanske? På andra sidan draperiet är tonårsdottern på besök och det pratas lika lätt om smink, som om mammans sjukdomstillstånd som fortfarande utreds. Jag får inte ihop glättigheten i samtalet, är det en fasad? Jag hör varenda ord, så de borde kunna höra mig... Jag känner mig urfånig, men jag måste ropa på hjälp.

”ääääää”, piper jag massvis med gånger, men ingen reaktion från mor eller dotter... De kanske tror, att jag ska låta så! Eller så hörs jag inte, fastän jag försöker pricka in deras korta pauser.

”Hjälp, hjälp, hjääälp”, piper jag så mycket jag orkar, men till och med jag hör, att det inte hörs! En arbetsterapeut går förbi mig på väg till sängen bredvid, men hon tittar inte ens åt mitt håll.

Hemma ligger jag ytterst sällan på rygg; jag sover alltid på sidan med knäna mot magen eller hälarna mot rumpan. Den enda gång jag trivs med raksträckta ben, är när jag ligger på mage. Min säng hemma har en hård madrass, vilket underlättar inte bara mina egna lägesändringar utan även assistenternas regelbundna vändningar av mig. Sängen är också bäddad på ett noga uttänkt vis; för att avlasta, har jag ett tomt påslakan på fel ledd spänt tvärsöver mig mellan övre kanten av väggsidans långgavel och andra sängsidans gavellösa madrasskant. Det är svårt att beskriva, men resultatet blir att jag ligger som under ett lågt, lutande tälttak, ibland med en tunn, enkel filt över. Om filten av misstag viks dubbel, känns den blytung, jag kan inte röra mig och jag blir för varm. Marginalerna är små mellan en god natts sömn eller inte - ibland har jag tänkt att det är liknande påfund som i oförstånd, misstolkas som tvångsbeteende.

Hur som haver, nu måste jag väl i alla fall ha legat raklång på rygg med bultande hjärta under ett blytungt, kokhett täcke i ett par timmar? Arbetsterapeuten har gått för längesedan, jag börjar få riktigt svårt att värja mig mot tankar om vad som händer, om jag inte förmår spotta ut upphostat slem? I mitt avdomnade bakhuvud, maler också oron över en framtid utan möjlighet att kommunicera!

Jag gråter, medan jag skriver detta. Min assistent torkar mina ögon, kramar mig och vill trösta:

”Du kommer att klara dig bra, du är en sån stark kvinna... din sjukdom och så Sten... det är ju som fucking två sjukdomar!”

Uttalandet kommer så oväntat! Jag gapskrattar och återgår till min prekära situation på neurologavdelningen, där hjälp äntligen verkar vara på väg. Två läkare äntrar nämligen rummet och ställer sig på varsin sida om min säng - hoppfullt utgångsläge tycks det mig. Men oj, vad jag misstar mig! Istället har jag ett av mitt livs mest absurda upplevelser framför mig - och jag har en hel del på lager att jämföra med.  Därom kan inget tvivel hysas!