På höger sida om sängen står en gröngöling, som jag inte ens uppfattar namnet på. Till vänster har jag en läkare vars namn jag omedelbart känner igen från en namnskylt som jag jämt passerade på väg till min KS-kurator i tidernas begynnelse. Nej, jag har inte lagt alla namnskyltar på minnet, men den här docentens namn har fastnat, bland annat därför att hennes specialitet är en av sjukdomarna man misstänker vid ALS-diagnostisering. Hon måste alltså vara mycket väl införstådd med min sjukdomsbild, men så långt hinner jag inte tänka där jag ligger.
Läkarna pratar med mig, växelvis den ena, växelvis den andre - jag skakar så häftigt jag förmår på huvudet vid varje talarbyte utan undantag! Ibland också i andningspauser, i princip hela tiden! Det måste väl pågå åtminstone i 5 minuter, troligtvis längre. Jag märker inte minsta tecken på förvåning över mitt udda beteende, det pratas på som om det regnar! Gröngölingen säger något om att jag nu får effektiv medicin, så jag snart kommer bli bra - sen lämnar de rummet trots att jag fortsätter att vilt skaka på huvudet! Jag begriper absolut ingenting, har jag förvandlats till ett osynligt UFO? Troligare att det är en mardröm - på riktigt! Totalt förbryllande!
Efter en liten stund kommer den alerta sjuksköterskan och lägger mig tillrätta enligt Panias instruktioner och jag kan till slut pusta ut. Sedan dyker Hélène med dotter Marit upp och min syster förstår snabbt att något hänt. Jag bokstaverar bland annat p-a-n-i-k och med Marits hjälp, får Hélène så småningom bilden någotsånär klar för sig:
”Menar du, att de inte brydde sig? ...”, jag skakar på huvudet.
”Menar du, att de inte fattade?...”, jag nickar.
”Och de gick härifrån, fastän du fortsatte att skaka på huvudet!? ...”, jag nickar och gråter.
”Det här är ofattbart!”, säger Hélène och stegar ut ur rummet på läkarjakt.
En läkarstuderande från Norge kommer i min systers väg, men de två eftersökta är på lunch - himla tur för dem och KS neurologbemanning! En arg Hélène - i synnerhet om någon utsatt behandlats illa - är inte att leka med!
Innan jag flyttas till eget rum, erbjuds jag en specialmadrass som är luftfylld och motverkar uppkomsten av liggsår. Jag är ytterst tveksam - jag har aldrig haft någon form av trycksår - men jag går med på att det inte kan skada att pröva. Jag rullas en bit i korridoren och i mitt nya rum, möts jag av en makalöst vacker vy över Stockholm. Från 9:e våningen har jag Norra Stations-området nedanför mig och Globen vid horisonten - däremellan breder innerstan ut sig i all sin prakt. Nästan värt en lunginflammation och definitivt 80:-/dygnet!
Louise hälsar på. Anton och Sten kommer med TV och permobil. Hemma är TV:n kodad, men andra regler gäller när jag ligger på sjukhus, säger fadern till mina barn. Anna är överhopad av lusserepetetioner, skolarbete och en grupp irländare här på utbytesbesök, så vi nöjer oss med tät sms-kontakt. Hélène och Marit tittar förbi igen framåt kvällen. Med hjälp av tillhandahållet alfabet på ett sladdrigt A4, bokstaverar vi oss fram. Det är inte helt lätt för Hélène att hålla ett öga på bokstavsraderna, ett öga på mina nickningar och samtidigt bygga ord och meningar! Vi hittar någon liten genväg, men tidsödande och tålamodsprövande så det förslår, är det ändå.
Assistent Sandra, som känner mig väl, är med mig hela denna torsdag, men till natten är ovan assistent inbokad och det mäktar jag inte med. Ingen av mina inkörda assistenter kan hoppa in, så Sandra får tag i Kholod och blir den första av sammanlagt tre assistenter denna vecka, som säger att det måste vara dålig mottagning, när de har sin stammande kollega på tråden! Kholod skyndar till KS och infinner sig innan hennes pass börjar. Hon har inte jobbat med mig på ett och ett halvt år, ändå är det som igår! Varenda detalj går som på räls, proffs ut i fingertopparna. Hon förstår mig utan ord, men ibland måste vi ta till pek-alfabetet, till exempel för alla sms jag vill skicka.
Alla gör så gott de kan. Visserligen lägger någon mig halvvägs upp på ett bäcken, dessutom med trosorna på, men what the heck, det kan inte bli rätt jämt! Tror ni det går fram att något är på tok, genom att jag skakar på huvudet? Nixpix! Stackars personal, en som inte talar alls och en som stammar kopiöst! Men särskilt sjuksköterskorna är fantastiskt trevliga och bra på alla sätt och vis - tyvärr är nattsköterskan, som jobbar fyra nätter i rad, regeln som bekräftar undantaget! Fast, borde det inte heta undantaget som bekräftar regeln... Nåväl, ni fattar att Natt-Kramer inte är något att hänga i julgranen!
Kholod har intagit sovställning i permobilen, jag fightas med madrassen. Så fort jag hittat bekvämt läge för mina ben, börjar det surrande aggregatet vid sängens fotände att antingen pumpa i eller ur luft, madrassen ändrar form, mina ben far iväg, Kholod måste ingripa. Natt-Kramer kommer och går, men att ta väck madrassen och låta mig använda den som finns under... nej, det får jag ta med dagpersonalen! Det är dock roande, att ligga där mitt i hans och Kholods ordväxling:
”Egentligen vill jag bli läkare, men CSN går inte med på att betala och jag är dessutom för gammal."
”Inte är du för gammal!”, kvittrar Kholod.
”Kanske inte, men nu har jag köpt lägenhet och bil, så jag har inte råd.”
”Både lägenhet och bil!”, kuttrar min assistent.
Kramer ber om Kholods nummer, vilket han får - med några siffror utbytta... Följande tre nätter blir mina assistenter förhörda om Kholod, men de vet inte ens vem hon är! Natt-Kramer fattar ingenting:
”Men ni jobbar ju ihop! Jag har ringt henne, men det är en svensk tjej som svarar.”
”Du kanske har slagit fel nummer”, föreslår en inte ont anande assistent.
”Tack för tipset!”, säger Natt-Kramer och lommar iväg.
Redan första natten med Kramer, märks ett mönster - detta trots att han uppenbarligen vill visa sig från sin bästa sida. Jag behöver sugas i mun och svalg, något dagsköterskan tidigare gjort utan problem. Natt-Kramer grumsar dock över fel dimension på slangen - något han överlåter åt dagpersonalen att åtgärda - vilket de gör i ett kick följande morgon.
Nästa dag, innan Hélène hunnit avlösa Kholod kl.12, står plötsligt min vän Ulrika vid min bädd och för bråkdelen av en sekund, kan jag inte placera henne! Hon ger mig mörk choklad, knubbig Lucia-figurin, därtill får jag armgymnastik och genomgång av betydelsen av sjukgymnastik vid lunginflammation. Undersköterska tar blodprov och Ulrika blir förbluffad över hennes fummel och oskärpa - själv har jag så att säga, sänkt förväntningarna. Sköterska meddelar att sjukgymnast är på ingående och jag ber Ulrika vara med. Till slut kan inte Ulrika vänta längre, utan hon måste hem... och tur var väl det, för någon sjukgymnast dök aldrig upp.
Jag har inte haft hög temp på hela tiden. Min sänka har sjunkit från 105 till 66 efter ett och ett halvt dygns antibiotikabehandling, så jag är raskt på väg att nå under 10, vilket eftersträvas. Hostan har dock inte gett sig och rösten är obefintlig. Jag får näring genom dropp; mat känns inte alls lockande. Jag duschar i mitt badrum och tillbringar dagarna i permobilen, beundrar utsikten, inventerar kyrktorn, ser på TV och skickar sms.
På fredagen klämmer Anna in ett besök mellan två luciatåg ute på företag, Anton tittar också upp. Pania jobbar fredag och lördag natt, så på assistentfronten är det lugnt. Kramer har dock vid det här laget tappat allt mitt förtroende och jag känner mig som en kontrollfreak! Pania får säga till fredag natt att jag ska ha "syra" - syrgas på persiska - och att "droppen pippar". Alltså att larmet till droppet piper, vilket det gör många gånger, även efter att Kramer varit där och meckat. Lördag natt pippar droppen ännu oftare och jag får säga åt Kramer att spola ren nålen, vilket han verkar tycka är en nydanande idé och faktiskt utför utan gnäll. Nej, nu ror jag med osanning... den som dragit åt slangkranen för hårt, får sig en harang och jag får tårar i ögonen av smärta, när Kramer trycker den vassa plastkranen in i mitt armveck under sina uppvridningsförsök.
Heja CSN!, sms:ar Kludden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar