Läkaren är väl påläst. Hon vet om kycklingbenet och mina ovanliga medicineringsprojekt. Hon vet förstås att jag valt ALS-teamet på Huddinge och vilken neurolog jag har.
”Men nu är du här”, säger hon och beordrar vägning och nytt, näringsproppat dropp.
Jag ber att få slippa madrasseländet, en sköterska har nämligen tidigare hänvisat till att den blivit ordinerad och att den därför inte får bytas ut. Jag får nu välment föreläsning av medföljande läkare, om att det är bra att undvika trycksår:
”Hemma har jag hård madrass och det är bra att kunna sova också!”, tolkar min assistent - men den torra touchen går nog förlorad...
Ni tycker säkert att jag tjatar onödigt mycket om denna madrass, men för mig är den ett problem! Madrassen, i kombination med den höjda sängryggen, gör att jag glider nedåt och att mina fötter ständigt hamnar böjda mot den kalla sänggaveln i metall. För att undvika att fötterna kommer i kläm såhär, kan man med ett enkelt handgrepp luta gaveln utåt. Natten till måndag försöker jag instruera assistent Sawda hur man går tillväga, men Sawda hittar inte spärren och Natt-Kramer tillfrågas:
”Det får ordnas imorgon”, försöker han, men jag lyckas spänna ögonen i honom eller Sawda.
Kramer rycker då med våld loss gaveln! När jag ändå inte är nöjd, sätts sänggaveln halvdant på plats igen under mycket knot. Kramer lämnar rummet, Sawda tar kort rast, jag sträcker på mig… Fotgaveln med madrassaggregat och allt, far i golvet med ett brak som kunnat väcka döda!
”Vem har lagt den här?”, undrar senare Kramer och föser med ena foten hjälpligt in gaveln under sängen, där aggregatet fortsätter pumpa och surra tills dagpersonalen snubblar på det.
Innan dess har jag gått ytterligare en rond mot Kramer: Jag har i förebyggande syfte fått kvällssköterskan att sätta nytt dropp - jag har haft samma nål i nästan fyra dygn och jag oroar mig för att den annars måste bytas under Kramer-time, något som bör undvikas! Trots mina försiktighetsåtgärder väcks jag av dropplarmet och kan konstatera, att en sektion i påsen med näringssörja är tömd. Enligt Kramer ska nästa sektion öppna sig automatiskt, men så har inte skett. Resultatet är att slangen till min hand dit nålen flyttats, innehåller ett flertal långa luftfickor. Kramer tillkallas och han knäpper på luftfickorna med pekfingret. Luften fördelas därmed istället i ett otal luftbubblor och nu vill inte jag vara med längre! Sawda säger till och jag befrias snabbt från slangen:
”Huvudsaken att du känner dig trygg”, säger Natt-Kramer - antagligen lättad över att ha sluppit undan jobb.
Man har hört beskrivningar om hur människor kan gå från ett sovande till klarvaket tillstånd på ett ögonblick - oftast kanske på grund av att de blivit skrämda. Måndag morgon erfar jag precis detta, men det är en magisk upplevelse. När jag gläntar på ögonlocken, har jag Stockholm i orange gryningsljus framför mig! En smal, tunn molnslöja, upplyst underifrån av solen som ännu inte visat sig, svävar ovan staden. Jag kan inte få nog! Sedan höjer solskivan sig långsamt, långsamt, dagsljuset flödar in genom fönstret och förtrollningen bryts.
”Kan du prata idag!”, utbrister undersköterskan Carina efter att jag sagt något - och efter att hon slagit foten i sänggaveln på golvet.
”Här har vi en ny människa!”, utbrister ALS-specialisten så fort hon ser mig.
På måndagen känner jag mig dock inte alls redo att lämna sjukhuset och även tisdag känns det gruvsamt. Jag siktar in mig på onsdag förmiddag, men Sten låter meddela att onsdag är det olämpligt att jag kommer hem, eftersom hans mamma fyller 90 år. Jag funderar på att svara, att sjukvården tyvärr inte kan ta hänsyn till ex-svärmödrars födelsedagskalas, men ORKA! I efterhand har jag kommit på att han kan ha menat, att han inte skulle ha tid att hämta mig... som för exakt 20 år sedan. Då ville jag hem från BB med en fyra dagar gammal Anton och jag gick genom KS kulvertar till huvudentrén, för att kolla busstidtabeller... Ingen buss gick hela vägen hem och jag hade en del att bära, så jag inväntade snällt min make. Efter att ha ringt och frågat vilken bil jag ville bli hämtad i, dök den nyblivne pappan till slut upp. Men Are from Mars, Women Are from Venus!
Antibiotikan, som hittills givits intravenöst, måste bytas till tabletter innan jag släpps hem. Första tablettdosen får jag inte det läkemedel som är mest slagkraftigt mot min bakterie, men det upptäcks och assistenten får knalla iväg till apoteket en andra gång med nytt recept i handen. Läkare förvissar mig om att sjukhuset ordnar hemtransport och jag sms:ar barnen, att jag anländer onsdag i god tid före gästerna. Ingen ska dock räkna med hjälp från mig, skriver jag, för jag tänker duscha och göra mig iordning i lugn och ro.
Jag avsäger mig allt ansvar, blundar för röran och smutsen i huset och barrikaderar mig i mitt älskade badrum. Sawda kan dock inte hålla fingrarna i styr, utan badrum och kök blir skinande rena tills gästerna knackar på. Farmor firas med kaffe och tårtor, när min ex-släkt samlats runt matsalsbordet. Farmor är såå tacksam och inte ska väl hon uppvaktas! Hon får nästan tryckas ned i stolen och hållas fast, för att stanna kvar på sitt eget 90-årskaffe.
På kvällen intas matsalen av Antons gäng och en uppskjuten 20-årsfest. Anton ska snart börja college i Newark, så det är samtidigt ett avskedsparty. Thai-haket har missuppfattat Stens beställning på buffé för 15 personer och levererat det tredubbla! Men det är nästan tur, för Antons kompisar är lika glupska som han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar