112. DET NÄST SISTA AVSNITTET

Vanligtvis skriver jag mina avsnitt i ett mailprogram, IncrediMail, som jag använt mig av i många år. Allteftersom har dock de avslutade avsnitten kopierats över till Word-dokument och en gång när orden räknades, var jag uppe i osannolika 87.300 stycken! Jag skulle ha gissat på 5.000 och ändå varit rädd för att ha tagit till i överkant. Jag misstänkte att det var fel på Words räknefunktion eller var det kanske antal bokstäver som räknats? Fastän, om man tänker efter... för enkelhetens skull kan man anta 10 ord per rad... 100 rader per avsnitt kan stämma... ett snitt på 1.000 ord per avsnitt kan alltså vara rimligt... Med över hundra avslutade avsnitt, torde jag alltså ha fått ned en bra bit över 100.000 ord! Otroligt! Som Farmor skulle säga:

”Jag har ju bara suttit här i mitt kökshörn och fuskat lite!”

Samtidigt kräver denna enorma arbetsinsats något av mig. Jag vågar inte kalkylera timmar och minuter, men nästan fyra års slit får inte bara bli hängande löst i luften! I och för sig har avsnitten redan varit till stor nytta för mig. När man inte kan göra sig förstådd muntligt och dessutom inte kan rafsa ned några rader i ett nafs, är avsnitten en oerhörd tillgång. Frågar någon om hur jag skriver - avsnitt 1 och 5, om blinda katten Anita - avsnitt 21, om bilanpassningen - avsnitt 31, och så vidare.

”Vad kan du tänkas hitta på då, för att få tiden att gå?” Avsnitt 1-113!

Inte heller innan jag började med mitt skrivande, hade jag svårt att fördriva dagen och det kändes irriterande och nedvärderande, när någon bara antog att min vardag var händelselös.

”En vanlig dag gör Marie sånt som alla andra gör”, brukade assistent Jeanette säga när hon höll i anställningsintervjuer, och mina ögon tårades.

Jag går ju inte till något arbete, men dagen försvinner ändå lika fort för mig som för benburna. Att ”springa in i duschen” eller ”slänga i sig en bit mat”, finns inte för mig och också annat tar längre tid för en rullstolsburen. Samtidigt vinner jag tid på att mina assistenter får saker och ting gjorda medan jag är vid datorn eller TV:n, vilar eller läser. Matlagning och trädgårdsskötsel dirigerar jag dock oftast i detalj, men städning deltar jag mindre aktivt i. Jag är alltid med och storhandlar, men småhandling behöver jag inte följa med på.

Mitt grötiga tal är numera så svårtytt, att det tar tid att fatta. Även Anna och mina mest vana assistenter, måste fråga om. Anton utgår ifrån att han inte kommer att förstå första gången, så han har rationaliserat bort att lyssna - är det tillräckligt viktigt, tar jag ju ändå om det både en och två gånger. Mitt otydliga tal gör det också svårare vid nyanställning. Eftersom jag inte kan förklara något för nya assistenter, behövs minst ett par dagars introduktion för att någon någotsånär ska kunna klara av ett pass på egen hand.

Assistentcirkusen tar också för övrigt sin beskärda del av tiden:

”Det är ju som att driva ett mindre företag!”, konstaterade KS-läkaren någon gång för längesedan.


Två ungdomar fyllde utan vidare ut resterande tid förr, men de har förstås blivit mer och mer självgående. Bara Antons tennis - 200 matcher 2004 till exempel - gjorde att kvällar och helger ofta var uppbokade även för mig. En avhandling om Stockholms tennishallar sedda ur permobilperspektiv, skulle jag kunna roa mig med att skriva… Förresten, varför begränsa sig till Stockholm? Hela Svealand och också många banor i Götaland skulle kunna avhandlas. Gustavsbergshallen kan utses till den mest rullstolsfientliga, men det uppvägs till viss del av den hjälpsamma och genomtrevliga tävlingsledningen. Toalettskrubben på övervåningen där läktarna finns, har jag endast en gång givit mig i kast med - tur att viga och vältränade Julia var med!


Under mina ofrivilliga skrivuppehåll orsakade av det som benämns skrivkramp, har jag däremot ofta känt mig uttråkad och saknat motivation till att göra något vettigt, så mitt skrivande har helt klart berikat mitt liv. Hjärngympan och den fysiska ansträngningen - båda betydande - måste otvivelaktigt vara av godo. Att jag faktiskt en gång fick en arbetsskada av för intensivt skrivande är en bagatell i sammanhanget. Trots bolstrande plåster tog både blåsan i högerhanden och skavsåret på höger häl med vilken jag "klickar", lång tid att läka. Jag borde förstås ha tagit en paus, men det hände inte.

”Vilken otur att du fått sår just där!”, sa assistent som inte blev långlivad hos mig.

Samma assistent var det som trots upprepade försök, inte lyckades få på mig strumpbyxorna utan att ribbmönstret gick i spiral runt ena benet. Jag förklarade att man måste se till att mönstret inte är vridet, innan man börjar dra på mig plagget, men förgäves! När det misslyckats femtielva gånger, orkade jag inte börja om från början igen, utan en annan lösning måste till:

"Ok, vrid foten två varv, så hamnar mönstret rätt."

"Två varv? Men det gör ju ont!"

Detta utspelade sig i mitt badrum och påminner mig om en annan episod:

Jag sitter naken och nyduschad på en handduk i permobilen. Framför mig står nyanställda Anna3, redo att klä på mig. Plötsligt dyker en polack med målarpensel upp utanför badrumsfönstret bakom Anna! Jag gör vad jag kan för att min assistent ska upptäcka polacken och gärna skyla mig, men Anna förstår ännu inte mitt tal och har ännu inte lärt sig följa min blick. Det känns som långa sekunder innan Anna fattar galoppen...

När Anna ändå är på tapeten, får ytterligare en historia slinka med:

Hon och jag är ensamma hemma en lördagsnatt. När jag som vanligt åker ned för att lägga mig, stannar hissen en och en halv meter ovanför bottenvåningens golv! Anna har ännu ej visats var nödsänkningen finns eller hur den fungerar, men genom plexiglaset i hissdörren lyckas jag få henne att gå in i tvättstugan. Till sist hittar hon det väggskåp vars dörr man knappt längre får upp, eftersom en väggfast torkställning tillkommit framför skåpet. Anna övertygas av mig om att även dörren till det mindre skåp som finns inuti detta skåp, visst går att få upp - det bara verkar krävas en nyckel. Hon bänder upp den lilla skåpdörren, finner den vinklade plåt som måste lyftas bort innan den röda nödsänkningsknappen blir synlig. Anna trycker och trycker på knappen, men hissen rör sig inte en endaste millimeter!

"Det är nåt fel, den röda plasten bara åker åt sidan", ropar Anna och förklarar något om en "pigg i mitten". Själv har jag ju aldrig ens varit i närheten av att trycka på knappen, så jag förstår inte Annas förklaringar.

"Ställ dig på en pall och tryck med nåt hårt och platt", säger jag. Anna försöker, men utan resultat.

Anna är ingen nattmänniska, klockan närmar sig 03 och min assistent är både trött, olycklig och desperat. Hon har redan forcerat två mindre dörrar och vill nu ge sig på den säkerhetslåsta hissdörren! Tanken på att lilla Anna ska försöka lyfta mig ur permobilen och sedan ned från hissen, får mig att med eftertryck avstyra detta halsbrytande projekt. Trots att jag vet att det är lönlöst, får Anna ringa till hissbolagets journummer där en telefonsvarare uppmanar en att efter kontorstid vända sig till Räddningstjänsten. Jag är härdad, men Anna får ett smärre utbrott vilket sedan spiller över på 112-telefonisten. Av någon anledning som jag glömt, behövs ett andra samtal till 112, innan Anna kopplas vidare till Brandförsvaret.

Enligt instruktionerna hon fått per telefon, inväntar hon brandbilen ute på gatan. Jag sitter där jag sitter och ser så småningom genom plexiglaset, hur fyra bastanta brandmän i gula hjälmar, mörkblåa, tjocka uniformsjackor och dito byxor, grova kängor och kraftiga handskar, invaderar hallen. Anna har piggnat till betydligt av den friska luften eller vad det kan vara, och konverserar med befälet vars mamma har ALS - hur de nu kommit in på det ämnet? Någon lirkar upp hissdörren och den längste av mannarna, som nu i T-shirt stegat fram till mig, drar försiktigt i mina armar tills han kan ta tag om mig. Övriga tre brandmän står utposterade runt sin kollega, när han lyfter mig och lägger mig över sin axel. Där hänger jag sedan medan jag bärs till övervåningen uppför den betänkligt knakande trätrappan. Jag sätts ned i min manuella rullstol och brandkårens uttryckning är nästan slutförd:

"Kan ni kanske kolla vad det är för fel på nödsänkningen?", ber jag, när brandmännen gör sig redo för avfärd. En man försvinner nedför trappan och strax därpå hörs hissen nödsänkas och landa på undervåningen! För säkerhets skull provar vi sedan att trycka på den vanliga uppknappen, och hissen glider elegant upp till övervåningen.

"Om du får problem igen, så försök med att ställa dig på något och trycka med nåt hårt och platt", säger befälet.

"Jag försökte!", suckar Anna.

Den natten sover jag och Anna på övervåningen, för min assistent vill inte riskera att behöva ringa 112 igen - åtminstone inte samma natt...

"En annan lördag när jag jobbar, kan vi gott ringa efter hunkarna igen!", säger Anna innan hon dödstrött somnar.