2. HÖSTEN 1996 – FIRMAFEST JUNI 1997

Jag kunde inte stå på ett ben, när det var dags att dra på sig strumpbyxorna hösten 1996.

Otränad, tänkte jag.

I samma veva skulle jag visa Anton som nyss börjat i andra klass, hur man står på händer. Mina armar vek sig och jag dråsade omkull på vardagsrumsparketten.

Åldern, tänkte jag. Men 42 år är väl inte så gammalt?

Så här efteråt vet jag, att det var första tecknen på muskelförsvagning och att det var början på mitt liv som sjuk. På våren tilltog tecknen:

Joggingrundan tog längre och längre tid och jag kunde inte bromsa i nedförsbackar. En gång tog det inte stopp förrän jag sprang in i fronten på en parkerad bil, gled över ena flygeln och landade på marken. Jag reste på mig, borstade av smutsen och hoppades att ingen sett!

Bara jag läppjade på vin, snubblade jag. På en kundsammankomst hamnade vinet i knäet på en av säljarna. På en tillställning hos goda vänner hann jag inte smaka på champagnen, innan jag var på väg ned i soffbordets glasskiva. På en 50-årsmiddag på Edsbergs slott, buggade jag i långklänning och högklackat med födelsedagsbarnet - och snurrade omkull på dansgolvet en hårsmån ifrån orkesterns trumset!

Pinsamt, pinsamt, pinsamt!

Barnen ville visa mig kojan i skogsbacken bakom huset, och nu i efterhand har jag fått höra att Anna, då snart 6 år, trodde att det var hennes fel att jag ramlade i grässlänten.

"Timber!", skrek Anton, som levde i Kalle Ankas värld på den här tiden.


På försommaren var det dags för firmafest. Vi var sju anställda på ett försäljningskontor, nedbantat av det franska moderbolaget, som samlades på Restaurang Tyrol på Gröna Lund. Under middagen berättade jag för min bordsgranne Gunnar, att jag just snubblat i entrétrappan och att det hände titt som tätt nuförtiden. På jobbet hade jag alltmer börjat använda vänster hand vid datorn och räknemaskinen, men det hade ingen märkt, knappt ens jag.

"Gå till läkare, det kan vara nåt allvarligt", sa Gunnar.

Så bar det av till Grönans attraktioner. Vet ni hur de rörliga trappstegen upp till Lustiga Huset ser ut? Jag klarade dem galant, tack vare att jag kunde klättringstekniken sedan gammalt. Men jag ryser vid tanken på hur det kunde ha gått - ett av mina mardrömsscenarier.

I den roterande tunnan damp jag däremot direkt, utan en chans att komma på fötter för egen maskin. Någon tryckte på nödstoppet och många hjälpte mig upp. Sedan satte vi oss i en bar och jag beställde tonic, men fick förstås in en gin och tonic, som någon annan gladeligen tog över.

Femkampen gick hyfsat. Jag kom i alla fall inte sist, mest för att övriga deltagare nu hunnit bli minst lika ostadiga som jag. Vi fortsatte till en pizzeria runt hörnet där herrarna drog igång dans mellan borden, vilket visar i vilket stadium mina annars så föga dansanta arbetskamrater befann sig.

Mina fötter kändes blytyngda. Det gick inte att ta ett danssteg, hur jag än försökte. Jag som älskade att dansa, hasade fram över golvet, olycklig!

"Läkare!", upprepade Gunnar, när han hjälpte mig in i taxin.