Anton gick ut 7:an, Anna gick ut 5:an och sommarlovet tog vid. Midsommarfirandet gick av stapeln i Dalarna som vanligt, veckan därpå var det dags för Västkusten. För mig var Skummeslöv min oas, men Sten ville absolut med - han var numera inbiten tennisfantast och missade ogärna en endaste en av Antons matcher. Så istället för en veckas frid och fröjd blev det motsatsen. När vi kom hem åkte Anton på fotbollsläger i Spanien och hans pappa följde efter.
Jag hade försökt få iväg Anna till våra franska vänner - antingen till Jean-Philippe och Nathalie med sina tre barn utanför Cannes eller till Jean-Pierre och Arlette i Paris - men Anna vågade inte. Istället kom tioåriga Marie, kusin till barnen i sydfrankrike, till oss. Dagtid flöt det bra; Anna och Marie var oftast hos Louise, där fransktalande Véronique var barnflicka och det fanns pool och studsmatta. En dag hade Véro med sig hela barnaskaran till Grönan och Skansen, en eftermiddag var vi till Arlanda och hämtade Anton. Han forslades direkt till Västerviks-bussen och tennisläger - det är körigt att satsa helhjärtat på två sporter! På kvällarna gjorde vi utflykter; picknick bland annat på Djurgården och på en brygga på Skeppsholmen. Men vid sängdags varje kväll var det gråt och tandagnisslan! För att dämpa Maries hemlängtan hade jag Véronique som assistent så mycket som möjligt, men det var bara telefonsamtal med mamma Cécile, som för en stund skingrade tankarna hos dottern. Sista kvällen tog vi en lång - faktiskt uppskattad - kvällspromenad i vacker solnedgång, men sedan flög "La petite Marie" hem och kortade av sin séjour i Sverige med ett par dagar.
Nu har jag kommit på en till assistent som började hos mig 2001! Jag är säker på min sak för Fedoua var på plats när planen flög in i World Trade Center - hon applåderade nämligen och sådant glömmer man inte! Fedoua från Marocko med nötbrunt hår väl dolt under sjalen, vit hy och berberblå ögon, hade som nygift kommit till Sverige ett och ett halvt år innan hon började hos mig. Hennes svenska var inte helt oäven, men när orden ändå tröt hade vi franskan i reserv. Varje förmiddag hon arbetade hade vi genomgång av ord, uttryck och grammatiska spörsmål som dykt upp föregående pass. Jag dikterade och Fedoua fyllde sida upp och sida ned. Hade hon någon inlämningsuppgift på komvux, kunde även eftermiddagen gå åt - jag och blinda katten Anita lyssnade tålmodigt på föredrag till exempel om Skånes bokskogar. Under Ramadan användes mattan i Annas rum som bönematta och inte ens vatten fick intagas. Visste ni att de mest bokstavstrogna inte får svälja sin egen saliv under fastans ljusa timmar! Mycket har jag lärt mig av mina assistenter och Fedoua var inget undantag - hon och jag skrattade dessutom ofta så vi grät tillsammans!
Invid Nybroplan i Stockholm fanns sommaren 2002 en stor utomhusfotoutställning, "Jorden sedd från himlen". De bedövande vackra bilderna åtföljdes av text med fakta om miljö och klimat. Utställningen visades samtidigt i 15 länder och sponsrades av ett hundratal företag med UNESCO i spetsen. Den franske fotografen heter Yann Arthus-Bertrand och fotona hade tagits från helikopter runt om i världen. Jag såg utställningen tre gånger och anledningen till att jag kom att tänka på den i samband med Fedoua är att hon var med första gången. Då vi hänförda betat av de 150 jättebilderna, stötte jag ihop med en bekant:
"Är det du som har påskkärringen med dig?", frågade han och jag landade pladask i kalla Sverige!
Sarah, en liten, naggande god chokladpralin från Kenya, anställdes denna sommar. Sarah hade separerat från sin svenske make, men samarbetet gällande dottern Åsa verkade fungera finfint. Sarah hade svensk grundskolekompetens, men luckorna var påtagliga. När jag hintade lite om nyttan av att behärska språket med mera i det land man bebor, fick jag som så ofta, svaret, att vistelsen i Sverige bara var temporär. Och det tror inte jag att vi svenskar riktigt förstått; många invandrare har ett globalt synsätt gällande sitt boende, de har syskon och kusiner spridda över världen och de är beredda att flytta om bättre villkor erbjuds någon annanstans. Det tar åtskilliga generationer att rota sig och "svensk" - kan man bli det? Skulle vi kunna bli kenyaner? Ämnet är outömligt och det här var bara lite svammel från min sida.
En frukost berättade jag för Sarah att stenformationen på åsen bakom huset i själva verket var en vikingagrav:
"Bodde han i det här huset?", frågade Sarah.
"Nej, han levde för tusen år sen!"
"Ja, men Marie, du har ju sagt att det är ett gammalt hus."
Det senaste jag hört från Sarah är att hon återförenats med maken och att Åsa ska få ett syskon. Åke, kanske?
I september tog jag äntligen mig själv i kragen och sa upp Hoppsan-Vera. Vad kan hon då ha gjort, som var värre än att köra två varv mot färdriktningen runt Medborgarplatsen? Jo, hon tjafsade emot mig en gång för mycket rörande något i mitt kök! Jag har vrålkoll på hur saker och ting fungerar, dels i köket, dels i min vardag, och ifrågasätter man det efter tio månader vid min sida, så har man satt sin sista potatis!
Personliga assistenter är nog den yrkeskategori som har sämst anställningstrygghet i det här landet. Man är anställd "så länge uppdraget varar"och kan få sluta på momangen med fjorton dagars extra lön. Anledningen är att assistentrollen är så ytterst speciell - kommer brukare och assistent inte överens, ska brukaren inte tvingas ha någon så nära inpå sig, som hon eller han inte drar jämnt med. Sedan kanske det inte är så himla smart att uppge oenighet om en långpannas mått, som uppsägningsskäl...
Vad gäller Hoppsan-Vera, så skyllde jag på att förflyttningarna började kännas för osäkra och det höll hon med om! Vi bestämde att hon skulle vara kvar månaden ut och det var vi båda belåtna med.
En blivande socionom vars C-uppsats behandlade någon aspekt av personlig assistans, kom för att intervjua mig. Jag har tyvärr glömt uppsatsens ämne, kanske för att jag tyckte det var tämligen ointressant. Jag fick dock veta att vi handikappade kan delas in i grupper och att jag klart tillhörde grupp två - de rebelliska handikappade! Först opponerade jag mig, jag uppfattade det som någon som bråkar, bara för att bråka. Men definitionen var "någon som inte accepterar orättvisor och försöker ändra på dem" och det lät bättre!
Rebel Rebel!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar