76. LAUSANNE 1973

Att det är verklighetsflykt att jag helt apropå får lust att skriva om min tid hos le Dr. André Waridel, tillstår jag utan omsvep. Med tanke på att jag var nitton, då jag började arbeta hos honom, är det dock något märkligt. Det poppade upp när jag reflekterade över att dagarna rusar förbi i en rasande takt. Jag tänkte något i stil med "dagar jag inte borde haft" och något Mme Waridel brukade säga, dök upp i mitt sinne.


Efter att ha lämnat Aix-en-Provence och flugits hem från Paris i ett fraktplan julen 1972, som tidigare beskrivits, vikarierade jag ett par månader på Nybodahemmet i Årsta. Rosario, som endast 17 år gammal kommit till min familj som hembiträde under vår Portugal-tid, hade sedermera flyttat med oss till Sverige. Nu var hon anställd på Nyboda och hon hjälpte mig få in en fot.

Kan det verkligen ha varit reglementsenligt att en outbildad 18-åring ensam nattvakade över ett tiotal förståndshandikappade barn inhysta i en fristående länga? Det fanns en huvudbyggnad uppe på höjden, men någon därifrån kom jag aldrig i kontakt med. Jag såg heller aldrig till några anhöriga till Claes, Björn, Marie eller deras kompisar, fastän jag även jobbade dagpass.

"Föräldrarna vill inte att deras syskon ska skämmas", sa barnsköterskan Anki. Känns som rena rama stenåldern nu!


Någon gång på vårkanten flyttade jag så till Lausanne, där Gudrun läste på sekreterarskola och för övrigt hade träffat sin blivande man, Hassen. Gudrun och jag hyrde ett rum med kokplatta och fransk balkong som vette mot en mataffärs frukt- och grönsaksförsäljning tvärs över gatan. Lägenheten låg en trappa upp och tjänade dagtid som damfrisering.

Jag skrev in mig på en skola och jag hade fransklektioner på eftermiddagarna - det skulle inte få bli samma fiasko som i Aix, där jag inte lärt mig många ord. Jag blev kvar på nya skolan vårterminen ut - och ytterligare ett läsår. Elevantalet varierade mellan två och åtta i det lilla, grönväggade klassrummet med ett tyllförhängt fönster. I katedern halvlåg Mlle Leunberger, stor som ett hus!

Akademiskt var Mlle Leunberger ytterst kompetent, men socialt fanns mycket att önska... "Surmulen" vore en bra beskrivning av denna snart pensionsmässiga kvinna. Pustande kom hon uppför trapporna, styrde in bakom katedern, lade den medhavda dynan på plats och ställde armstolen tillrätta. Vände sig framåtböjd mot klassen, drog ovanför knäna i de svarta trikåbyxornas sydda pressveck, flyttade vikten bakåt och damp ned i stolen med en duns! Mlle Leunberger hälsade sedan på oss och tände den första cigaretten, vilken följdes av nästa innan den första rökts upp.

Något jag aldrig, varken förr eller senare stött på, är Mlle Leunbergers sätt att oskadliggöra nikotinet i sina kedjerökta Gitanes. Med sina knubbiga fingrar greppade hon en av flera knappnålar som på rad, fanns nedstuckna i hennes pennställ. Med armarna raksträckta framför sig och med kisande ögon, gjorde hon med ett välmåttat stick, hål genom nästa cigarett på tur. Giftet skulle på så vis försvinna ut genom hålet och inte nå rökaren!

Passiv rökning var ännu ej uppfunnet, men borde rimligen varit än farligare om denna metod stämde. Inte ett ord, sa någon av oss elever i protest! När Mlle Leunberger inte kunde urskilja sina elever i röken, kunde hon ibland be någon glänta en aning på fönstret. Varje vardagseftermiddag i två och en halv termin satt jag där!

Gudrun flyttade med sin kurs till Brighton och jag befann mig mol alena i Lausanne. Jag kan inte för mitt liv komma på hur jag träffade Thérèse, men innan vårterminen var slut hade hon fått mig som inneboende i sin moderna etta på Chemin de Devin med utsikt över staden.

Thérèse var 30-årig sjuksköterska från Besançon i Frankrike. Jag tyckte hon var lastgammal och att hon inte hade utseendet för sig. Hennes skrattrynkor, hennes stora ögon och hennes gråsprängda, mörka page, påminde mig om en ledsen, dessutom helt oproportionerlig, clown. Men oj, så sympatique!

Thérèse var tillsammans med Thomas, en ännu äldre läkarstuderande kanadensare. Thomas tyckte inte om mig och jag hade inget till övers för honom, men vi sågs sällan.

"Han kommer göra slut så fort jag hjälpt honom få sin examen - så gjorde min förra", sa Thérèse sakligt.

När jag kom tillbaka från mitt sommarlov, hade Thérèse tidigare uthärdliga ryggsmärtor blivit outhärdliga och en operation var oundviklig. Hon ville dock först absolut hälsa på sina föräldrar och en tidig höstmorgon for vi norrut i hennes gröna Renault, som hon kallade "la grenouille". I Neuchâtel provianterade vi inför färden över Jurabergen - jag köpte sju Lindt-chokladkakor av olika sort, innan vi vände västerut.

Jurabergen var magnifika i höstskrud mot klarblå himmel, en upplevelse jag starkt minns än idag. Dit hör också det vitkalkade sovrummet med forsen dånande utanför fönsterluckorna i den till bostadshus ombyggda kvarnen i Besançon.

Hemresan skedde i höstrusk och i ett spöregn, som grodans vindrutetorkare inte mäktade hålla takt med. Efter att ha tankat någonstans högt upp i schweiziska obygden, ville Thérèse lämna över ratten till mig. Ratten gick väl an, men växelspaken var av en sådan där fransk, antagligen genial, konstruktion som kräver en separat körkortsutbildning! Efter en trottoarkant och en vägren, återtog Thérèse styret med ett uppgivet "non!".


Jag ville hitta ett arbete och Thérèse hjälpte mig leta i annonser och hon ringde även upp möjliga arbetsgivare. Redan på telefon fick hon bra kontakt med Dr. André Waridel; det blev ett långt samtal rörande något medicinskt spörsmål de båda vurmade för. Thérèse bokade in ett möte och hon följde med mig på min anställningsintervju.

Dr. André Waridel i vit rock, tog emot oss i labbet i anslutning till mottagningen, som låg mitt i stadens kärna. Den äldre herren drog fram tre udda pallar och bjöd oss sitta ned, varpå han och Thérèse återupptog sin oavslutade diskussion. Jag försökte se intresserad ut, fastän jag inte fattade ett dyft. En gång ställde läkaren pliktskyldigast en fråga till mig och jag svarade "oui":

"Men det är perfekt, mademoiselle har ingen brytning!", utbrast läkaren överväldigad, för att sedan fortsätta prata med Thérèse.

Jag antog att jag blivit anställd vid detta möte, men jag skulle återkomma dagen därpå för att få mer information av Mme Waridel:

Arbetstiden var 9-12, måndag till lördag. Arbetsuppgifterna bestod i att dammsuga den nötta, äkta mattan innanför dörren, svara i telefon, boka in tider, släppa in och bocka av patienter, hålla uppsikt över väntrummet, hålla ordning på journalerna, föra in provresultat i desamma samt utföra enklare labbuppgifter, såsom urinprov, urinodlingar och sänkor.

Lönen täckte skolavgiften, men dessutom ingick det boende i ett rum i våningen vägg-i-vägg med mottagningen. Vardagar samlades familjen där för lunch i den stora matsalen; de två tonåringarna kom från sin skola, Mme Waridel kom med yngste sonen Pierre och le docteur var ju redan på plats. Les Waridels bodde dock på annat håll, så i princip disponerade jag ensam över en femrummare belägen vid bron som leder över till Lausannes katedral och universitet. Pas mal!

Anställningsvillkoren var helt acceptabla. Att det på våningen ovanför huserade en vresig gammal faster, kunde jag stå ut med. Fastern skulle visa sig ha ett extra horn i sidan till unga svenskor, som inte ens hade vett att slå upp fönsterluckorna var morgon - sådant beteende ses nämligen inte med blida ögon i det propra Schweiz!

Någon annan invånare i huset, kan jag inte påminna mig att jag såg. Vid närmare eftertanke, ägde les Waridels troligtvis hela huset, men det framkom aldrig. Fastigheten hade också en kullerstensbelagd innergård försedd med höga gallergrindar och där parkerades familjens bilar, inklusive en så kallad hundkoja, som jag såå gärna fick låna.

Mme Rozier, som arbetade på mottagningen på eftermiddagarna, satte mig in i mina arbetsuppgifter. Vi båda och läkaren var inne i labbet, när jag skulle sätta min första sänka; blodet man fick i ett provrör skulle sugas upp i ett tunt glasrör till en viss nivå, varpå man snabbt täppte till överst på röret med tummen. Röret klickades sedan fast i en ställning och avlästes varje timme, om jag nu inte missminner mig. Det jag absolut aldrig någonsin kommer att glömma, är vad som hände vid detta mitt första försök...

Jag satte röret till läpparna och tog i för kung och fosterland. Det ljumma blodet fyllde min munhåla och jag kände mig kräkfärdig och urdum! Jag ville inte bli påkommen, men de bälgande kinderna avslöjade mig snart:

"Mme Chappuis är en mycket renlig patient, men jag föreslår att mademoiselle spottar!", sa läkaren och nickade mot det djupa, rektangulära handfatet i vitt porslin. Medan blodslöjorna skingrades ned i avloppet, lät jag kallvatten skölja min mun och mina blossande kinder.

Dr. André Waridel var en vänlig själ, vars klientel utgjordes av pratsugna änkor, som fick ett antal läkarbesök per år betalda av sin försäkring. De flesta hette "Chappuis" och var friska som nötkärnor, men tog tillfället i akt till lite gratis sällskap. Det fanns en annan Dr. Waridel, brodern, som beskrevs som kallhamrad, girig och karriärslysten - motsatsen till "min" doktor, som hukande lade armen runt sina tanter, när han ledde in dem på sitt rum för en pratstund.

Mme Waridel var från Fribourg i tysktalande Schweiz och lite yngre än sin make. Hon hade blå ögon, ljus hy och blond, låg hästsvans eller knut. Hon var på något sätt lugnet själv, familjens fasta punkt, samtidigt som hon hade något härjat över sig, som jag inte förmår sätta fingret på... Hennes huvuduppgift var att sörja för 11-årige Pierres välbefinnande:

"Mentalt är han som en 4-åring", sa hans mor.

Hon berättade för mig att hennes make varit mycket allvarligt sjuk och jag kopplade samman faderns sjukdom med sonens tillstånd.

"Varje ny dag med min make, betraktar jag som en bonusdag", sa Mme André Waridel.

Dagarna flöt på. Väckarklockan ringde 8:50, jag drog på den vita rocken och låste upp granndörren någon minut senare. Sedan hade jag en timme för mig själv, innan läkaren anlände och den första Chappuin ringde på. Då hade jag hunnit göra mig presentabel i det lilla toilettrummet, jag hade plockat fram dagens journaler och fört in provsvar. Jag hade slagit mig ned bakom skrivbordet mellan den äkta, nydammsugna mattan och de höga fönstren och jag såg dagen an med tillförsikt - och begreppet bonusdag existerade inte för mig!