94. PARKERINGAR 2006

I november 2006 sköt jag tillsvidare upp en tid jag blivit kallad till på neurologen. ALS-läget var stabilt, och även om jag inte till fullo höll med, så hade tre assistenter spontant påpekat att jag inte verkade försämras ett dugg.

Jag måste ha känt mig stark, för trots skriv- och skabbklåda hade jag energi över till en av mina Blocket-perioder. Dessa brukar infalla ett par gånger per år och medför många timmar vid datorn, för att leta antika - eller åtminstone semiantika - fynd på nätet. Trots att jag ibland haft tillgång till experthjälp av antikhandlare Hasse, så har förhoppningen om att min hobby ska ge en förtjänst, inte infriats hittills. Detta är på intet sätt Hasses fel - istället för att sälja vackra ting jag köpt, behåller jag dem eller så blir de till presenter.

Ovanstående leder oss in på ännu en osannolik historia, som bara kan drabba mig:

En novemberkväll när Hélène arbetar, åker vi till de södra förorterna för att köpa ett litet runt art déco-bord; det måste här poängteras att Hasse denna gång inte rådfrågats. Det är ruskväder och jag stannar kvar i bilen, medan min syster försvinner in i en hyreslänga. Efter ett bra tag kommer hon ut igen, livligt samspråkande med damen som har bordet till försäljning. Jag och damen hälsar på varandra genom den öppnade förardörren:

"Det här är Gina", säger min syster. "Hon känner både Hasse och Sten!"

"Egentligen äger Hasse halva bordet, men jag har lagt ut så mycket på annonseringen att jag inte behöver dela de 300 kronorna med honom", upplyser Gina oss om.

Trodde ni storyn var slut här? Näppeligen! Jag minns inte säkert, men jag tror Hélène redan nu på den mörka parkeringen inför Gina, rekapitulerade vad som tidigare sagts dem emellan:

När Gina fått höra var jag bor, säger hon att hon bara känner en som bor i de krokarna och han heter Sten...

"Det är min systers ex-make och de bor fortfarande i samma hus, fastän de varit skilda i över fyra år", ska Hélène ha sagt - troligtvis med indignation i rösten.

"Ja, Sten måste vara en ängel, som inte sparkar ut sin förra fru", svarade då denna vilt främmande kvinna!

Omskakad till illamående blev jag, men samtidigt var det intressant att få veta vad som florerade på byn - folk trodde förstås att Sten gjorde mig en välgärning genom att bo med mig. Det kunde till och med vara sant att "Alla frågar hela tiden hur jag står ut och tycker jag är beundransvärd", som han flera gånger påstått.

Det framkom också på parkeringen, att Gina och Hasse var sambos. Jag kände mig oerhört besviken på Hasse, dels för att han gått på Stens version av våra hemförhållanden, dels för att han fört den vidare. Även om han först och främst var min ex-makes vän, så hade vi ändå känt varandra i nästan 20 år och jag betraktade honom som en förtrogen. Det skulle dröja två år innan jag konfronterade Hasse, för sådan är jag - på gott och på ont.

Hélène däremot är inte den som drar sig för konfrontationer och Gina hade redan innan vi presenterats, fått höra hur änglalik Sten egentligen var. Några dagar senare fick Gina dessutom telefonledes en utförlig beskrivning av hur mina föräldrar räddat huset från exekutiv försäljning tre år i följd på 90-talet - 1995 genom att Far till slut köpte fastigheten för 1.25 miljoner.

Köpeskillingen kan verka låg i dagens mått mätt, men Stadshypotek som var största fordringsägaren, skulle ju aldrig godkänt Fars underhandsbud om de trott sig få ut mer vid en offentlig auktion. Förresten, Stadshypotek hade preliminärt accepterat ett bud på 1 miljon, men efter att jag talat om att köparen var min pappa, höjde de priset. Detta brukar beskrivas av Sten i tal och i skrift, som att jag schabblade och orsakade en onödig kostnad på 250.000 - att han inte ens antytt för mig att Far skulle hållas hemlig, är tydligen ovidkommande! Det kan också i sammanhanget nämnas att grannhuset nyligen hade sålts för 950.000 kronor.

Och varför är detta med Fars köpeskilling så viktigt att reda ut? Jo, numera hävdar Sten i tal och i skrift, att huset var värt minst det dubbla och att hans svärfar alltså i princip bara betalade för halva fastigheten... Han hävdar också i tal och i skrift, att han aldrig hade gått med på ett så lågt försäljningspris, om inte huset senare skulle skänkas till Anton och Anna.

Att inte Sten vid en utmätning av huset, hade ett dyft att säga till om - han har aldrig ens ägt huset! - är självklart kan tyckas, men Anton och Anna kan inte genomskåda sin pappas logik. Mina unga assistenter kan inte heller freda sig, när de hör och läser trovärdige Stens gallematias. Och jag kan inte klandra någon, efter att under många år själv ha blivit omkullpratad.

Gina fick gissningsvis en mycket ingående redogörelse för turerna gällande huset - min kära syster har aningens svårt att begränsa informationsflödet, när hon drar igång. Det väsentliga i samtalet sipprade igenom till Hasse, som höjde ett varningens finger; han ansåg det olämpligt att Gina fick så mycket insyn, eftersom hon stod på god fot med Sten. Inte förrän senare har jag förstått att Hasse visste vad han pratade om.

Själv vet jag inte exakt vad Hélène berättade för Gina, men att Far skänkte huset till Anton och Anna i december 1997, kom nog med. Antagligen också att mina föräldrar i september 1997 hade undertecknat ett nyttjanderättsavtal:

”Mot erläggande av årlig fastighetsskatt och andra eventuella skatter som kan
påföras fastigheten, får vår dotter Marie, fritt utan vederlag disponera ovan fastighet så länge som hon så önskar”.

Detta nyttjanderättsavtal registrerades enligt alla konstens regler av en advokat hos inskrivningsmyndigheten i oktober 1997.

Vad som hänt med mitt nyttjanderättsavtal visste inte Hélène, när hon pratade med Gina, och skrämmande nog visste inte heller jag det. Inte förrän våren -07, när jag bad min syster leta efter mitt testamente i kassaskåpet i Älvsjö, började ett makalöst förlopp nystas upp. Hélène fann nämligen ett dokument som visade att en inskrivning i huset hade "dödats" - alltså gjorts ogiltig - i februari 1998. Hélène kastade sig på telefonen till mig, men jag hade aldrig hört termen "dödande" och jag visste nada om vad det kunde gälla för inskrivning...

Jag minns inte att Hélène vid det här tillfället ens blev upprörd över min avsaknad av insikt. Sedan dess har hon dock många, många gånger förbluffats, förskräckts, tappat behärskningen och brutit ihop på grund av mig. Ändå har hon ända sedan hon hittade det första papperet, fortsatt gräva och utan Hélènes mastodontinsats hade jag fortfarande svävat i ett töcken. Jag måste få återkomma till husärendet, för det är oklokt att skriva om det mitt under den brinnande strid som nu pågår.


För att summera min Blocket-affär, så blev det inget klirr i kassan den här gången heller, för kapet hamnade som nattygsbord i Annas rum. Väl värt varenda sekin var dock köpet - redan Hasses min när han fick syn på sitt bord hemma hos mig, var obetalbar! Och flackade inte Sten med blicken, när det stod klart för honom att Gina och jag varit i kontakt?


Något totalt insignifikativt inträffade någon gång under vinterhalvåret, men eftersom det senare skulle lyftas fram som en del i något större, måste jag få berätta om händelsen:

Tina kom en morgon till mig med buss, eftersom hennes bil inte velat starta. På eftermiddagen när hon och jag var ute på något ärende, ringde Sten till min mobil. Tina höll luren mot mitt öra:

"Tycker du jag ska försöka få igång Tinas bil?", undrade Sten.

Lite förvånad, sa jag ja. Det var inte alls ovanligt att Sten erbjöd mina assistenter skjuts, hjälp med krånglande bilar eller diverse annat, men inte brukade han tillfråga mig. Dessutom var det skillnad på att ställa upp för någon hemma hos oss, jämfört med att åka hem till en assistent, få bilnyckeln av hennes son och leta upp hennes bil på parkeringen. Innan Sten hunnit återkomma för att meddela att bilen hade startat utan problem, hade jag erbjudit Tina att låna pengar till nytt batteri - jag visste att hon hade det knapert och jag ville bespara henne förtreten att behöva be Sten ligga ute med pengar.

Otack är världens lön, skulle det visa sig.