11. DESPERAT SÅKLART VÅREN 1998

Egentligen hade jag ju fått veta i Miami att jag hade ALS, men vad jag minns var det ännu inte 100% fastslaget. Våren 1998 visste vänner och bekanta att jag var sjuk, men att min diagnos var oklar. Både Sten och jag, mina föräldrar och mina systrar Hélène och Louise, fick tips och råd om vad som kunde göras. Någon hade hört något, någon hade läst något, någon kände någon... Jag skulle hålla viss diet, prova vissa preparat, viss behandling skulle göra mig frisk.

Jag har aldrig riktigt fått klart för mig hur flygkapten Erik korsade min väg. Det verkar ha varit två olika kontaktnät, som samtidigt förde honom till mig. Min far ingick i det ena, en flygvärdinnevän och en granne i det andra. Erik hade själv fått diagnosen ALS på KS, men hade blivit botad av en amerikansk gubbe och dennes uppfinning. Erik köpte gubbens utrustning och installerade den i sin gillestuga i Upplands Väsby, dit jag begav mig 15 gånger under loppet av ett par månader.

Metoden gick ut på att stimulera musklerna med hjälp av växelström. Jag fick sätta mina fötter i två vattenfyllda plåtbaljor kopplade till en apparat som alstrade ström. Ju mer Erik vred på, ju mer ökade pirret i min kropp. När jag inte tålde mer pirr, gjorde vi uppehåll tills gången därpå. Men jag är rätt tålig och vill man bli frisk, får man bita ihop.

Erik lever än idag i högönskelig välmåga och åker långfärdsskridskor från Sigtuna till Stockholm de vintrar isen behagar lägga sig. Själv tror han det var Borrelia han egentligen hade.


Det kan ha varit min barndomsvän Kerstin och hennes föräldrar, som föreslog kinesiskan Dr Nie, mer känd som Dr Nine i Stockholms innekretsar. Dr Nie drev en akupunkturklinik i sin jättevilla med sjöutsikt på Stora Essingen, där hon skar guld med kniv - bland annat mina fondmedel från någon KS-stiftelse.

Utmed väggarna i ett långsmalt källarrum fanns fem enskilda tygbås och ytterligare fyra patienter fick plats på britsar i ett anslutande rum med öppen dörr. Folk fyllde på ifrån väntrummet, där man kunde bläddra i Time Magazine och News Week och dricka urk-doftande te.

Dr Nie lovade mig ingenting, men piggare och starkare kunde hon nog få mig. Hon tog betalt också för en trådig teboll av samma sort som i väntrummet. Den skulle läggas i hett vatten och smuttas på i 3-4 timmar vid hemkomsten. Själva behandlingen tog 60 minuter; 30 minuter på mage med ryggen perforerad av sylvassa, långa nålar i vitmetall. Få dem bortplockade för att kunna vända på rygg och känna magen bli omgjord till nåldyna; 30 minuter till.

Den goda doktorn gick runt och dryftade allas åkommor helt öppet medan hon skötte nålstickandet på rutin. Vi patienter låg på den kalla galonen som uppstoppade piggsvin och lyssnade. Vi inspekterade rören i taket eller studerade blodfläckar, dammråttor och tappade nålar på golvet under oss. Det figurerade en brunklädd Herr Nie, I presume, hållandes en sopkvast av orientalisk modell, men han hann uppenbarligen inte med i svängarna.


Det här var två exempel på lite annorlunda övningar, som jag hade för mig. Desperat kan tyckas, men ta det som en uppvärmning inför vad som komma skall!