Lejonet Louise fyllde 35 dagen innan lejonet Sten fyllde 50. Louise tänkte ha jätteparty på Stens dag, så alltså var det bara för mig att tidigarelägga Stens firande och skriva 15 augusti kl.15:00 på inbjudan jag skickade ut i juni. Vi kom hem från Frankrike en knapp vecka före festen, så det var ont om tid som vanligt.
På Hornsgatan finns "Fynda", en butik som ägs av George - en gammal Florida-bekanting. Om man har tillträde till lagret och garaget bakom butiken, klarar man sig långt här i livet! Sten åkte därifrån med fyra vita partytak á 4x4 meter och löfte om ett tre meter högt wigwamtält, plus mycket annat nödvändigt för ett lyckat 50-årskalas.
Det hade regnat en hel del tidigare under veckan, men turligt nog var det strålande solsken denna lördag. Gästerna samlades på gräsmattan framför huset, där två partytält utlånade av Stens kusin Maili, satts upp. Äppelträdet i hörnet skymdes av Georges enorma indiantält, som dagen till ära innehöll baren. Syntmusik framfördes av duktig ryss, sång och gitarr av duktig, men galen ryss. Den sistnämnda kallades av Anna för "Sagoboken", eftersom han från topp till tå var täckt av tatueringar. På den bar-rakade huvudsvålen fanns för evigt en stor geting, vars ränder vid festliga tillfällen lämnades effektfullt orakade!
När samtliga gäster anlänt, kördes CV2:an fram draperad i metervis med tre decimeter brett, rött sidenband jag fått tag i på Fynda. Biltaket pryddes av en gigantisk rosett med vidhängande jättegratulationskort påskrivet av alla givare. Sten blev tydligt glad och väldigt överraskad.
På stenplattorna bakom huset var långbord uppdukade under de fyra partytaken, som perfekt täckte alla sittplatserna. Jag tog mig uppför stentrappan som leder dit med stöd av bastant, medföljande flickvän. Hon var enligt födelsedagsbarnet innehavare av den största bak som någonsin skådats på en vit kvinna... Sådant får jag dock inte skriva för min kära syster Hélène, men det gör jag i alla fall, för det här är min berättelse!
Jag hade fått hjälp att skära tomater och mozzarella inköpt i Frankrike, finfördela basilika, strö salt, mala över svartpeppar och avslutningsvis ha på olivolja för att få till den Insalata Caprese, som tillsammans med diverse kallskuret, serverades till förrätt. Ugnsvarm lasagne levererad av den lokala pizzerian blev uppskattad huvudrätt. Rödvin hade Sten tagit med från Frankrike. Kusinhustrun Kicki hade gjort många fantasifulla tårtor, som var och en själv fick hämta av under utetaket, där det också fanns kaffe.
Jag hade bara hållit ett tal tidigare i mitt liv, närmare bestämt på Louise och Björns bröllop, och det hade i och för sig blivit bejublat; den upp över öronen förälskade lillasystern och det selektivt världsfrånvända storviltet till svåger, var tacksamma objekt. Även om ingen kunde komma i närheten av Stens - låt oss säga - brokiga liv, så hade jag inte för avsikt att hålla tal för honom. Jag kunde helt enkelt inte välja vad jag skulle ösa ur denna osinliga källa!
Hur man med fyrhjulsdriven monstertruck tänker sig forcera Sahara på väg till Sydafrika, men hamnar i Västindien med trucken i lastrummet på flatbottnad insjöbåt, hade de 75 gästerna redan hört. Även inklusive felnavigeringen till Recife, Brasilien, var det ett uttjatat ämne för de allra flesta.
Hur man i USA lär sig köpa fastigheter utan pengar och köper två hus innan kvällskursen är avslutad och sedan fortsätter i den branschen på båda sidor Atlanten, hade varit ett möjligt uppslag.
Hur man klarar sig undan efter att ha demolerat Rolls Royce in i hushörnet på kvarteret där jag bodde - bilen var by the way registrerad på mig och försäkrad i Ansvar - med hjälp av tusenlappar i välrenommerad advokats ficka och ljugande, havande fru, och hur man dessutom får ny Rolls eftersom den gamla är irreparabel, hade varit utvecklingsbart... Och hur man till råga på allt har mage att bli indignerad, milt uttryckt, när det påpekas att allt inte gått riktigt juste till! Händelsen var dock ännu ej preskriberad, särskilt inte av mig, så den var inte ett möjligt alternativ.
Ett ämne med piffig touch, i synnerhet i efterskott, var hur familjen jagades av den ökända Uppsala-maffian ledd av Stefan Ericsson, som för övrigt senare hamnar i amerikanskt fängelse för långtidsstraff. Hur specialpoliser i skottsäkra västar, bakåtvända baseballkepsar och framåtvända automatvapen, spanade från fönstren i matsal och vardagsrum, alltmedan nyfödd Anna förnöjsamt gurglade i fåtöljen och jag bjöd på kaffe och kaka som helt ignorerades, var lite väl piffigt att prata om - enligt Sten även i skrivande stund.
När vi röjde på tomten inför festen och jag flyttade undan en med isoleringstejp ihopskarvad käpp, började mitt undermedvetna trots min föresats, ändå att skriva på ett tal och ett, tu, tre hade jag bestämt att jag skulle anmäla mig som talare.
Till tårtan, redogjorde jag först för inköpet av le deux-chevaux, som ju alla församlade bidragit till. Sedan var det dags för historien om käppen:
Sten hade, faktiskt, utverkat bygglov för ännu en byggnation i trädgården och nu hade han i sin bibel "Gula Tidningen", hittat ett färdigt hus för tolvtusen kronor, vilket prutats ned till tretusen. Med sin 24 kvadratmeters yta och sin sönderfallande, murade skorsten som höjde sig 4.3 meter över marken, var det nåågot större och nåågot högre än bygglovet, men sådana petitesser bekom inte vår köpare. Inte heller att rucklet måste bort från tomten i Viggbyholm inom kort, inte heller att avståndet hem till oss var flera mil. Ett liiitet aber var att objektet låg instängt bakom en nybyggd villa i mångmiljonklassen, men problem är ju till för att lösas, eller?
Planen var alltså att lyfta risig plankkåk från 20-talet med tillbyggd glasveranda, söndervittrad torpargrund och skorsten, i sin helhet - jo, pyttsan! - över högt tak på ny, påkostad villa. Därefter skulle frakt av spektaklet ske med kranbil på allmän väg, vilket hade tillstyrkts av omkullpratad myndighet.
Sagt och gjort, ut och leta lastbil med lågt flak, därtill monterad megakran - och med tillräckligt vrickad förare! Samtidigt måste framkomlig rutt sökas och till det ändamålet skulle den 4.3 meter långa, ihoptejpade käppen, med ena änden vilande på bilsätet som antogs ha samma höjd som ett kranbilsflak, hållas ut genom takluckan på vår Volvo.
Aupair-flickan vägrade göras till åtlöje fler gånger efter att ha varit käpphållare en vända till Viggbyholm. Även norske vännen Ludvig tackade för sig efter sin första tur. Kvarstod alltså jag... Ni ska inte tro, att det räckte med att hojta innan käppen slog i grenar, telefonledningar, viadukter och dylikt. Nej, uppdraget innefattade även framkomligheten på bredden, vilket innebar avstigning för avståndsberäkning mellan sido-obstakel av allehanda slag, exempelvis vägskyltar, även om sådana ju kunde vridas eller helt sonika skruvas loss!
Projektet föll på att lastbilschaufför efter lastbilschaufför backade ur, när de insåg transportens karaktär. Säljaren och köparen delade på rivningskostnaden, som uppgick till tolvtusen kronor.
Mitt tal applåderades länge. Efteråt kom Stens yngsta kusin fram till mig:
"Jag har aldrig tänkt på det förut, men hur är det egentligen att vara gift med Sten?"
Jag kommer inte ihåg, vad jag sa.
"Obeskrivligt", hade varit ett diplomatiskt svar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar