26. KRYSSNING JULI 1999

Redan föregående höst hade vi börjat tjata på Stens mamma för att få med henne på en kryssning i Medelhavet. Skulle vi ha en chans att övertala farmor, 80+, måste vi vara ute i mycket god tid och använda alla upptänkeliga medel. Mor och son är diametralt motsatta i det mesta, så även vad det gäller framförhållning.

Steg 1 var att övertyga farmor om att vi verkligen ville ha henne med, vilket nog var det svåraste. Vid våra samtal vände och vred hon på frågan, hur vi kunde vilja ha henne med och det brukade sluta på samma vis:

"Nu har ni frågat mig och det uppskattar jag lika mycket som resan, så tack, tack, men jag ska inte med!"

Till slut slog vi till och betalade bokningsavgiften i vetskap om att farmor högst ogärna slänger ett endaste öre i sjön och faktiskt, det fick henne äntligen med på noterna.

I februari gick Stens pappa bort efter att ha varit skröplig i flera år. Farmor hade tagit hand om honom in i det längsta, men på slutet var farfar på ett ålderdomshem. Anton och Anna läste vers och sjöng på begravningen, jag var inte med.


Kryssningen var en vecka i mitten av juli, men farmor kom nog till oss från Jämtland redan i juni - jag höll på att skriva Norrland, men det misstaget begår man bara en gång!

Jag minns att vi lade ned stor omsorg på att planera farmors garderob. Farmor är en nätt, välproportionerlig 36:a som ser sig själv som en 44:a med för korta ben, ingen midja och total avsaknad av hals, så det var en grannlaga uppgift! Efter en trafikolycka för längesedan, anser farmor att hon är vind i munnen, något ingen skulle lägga märke till om det inte påpekades. Vad det är för fel på örsnibbarna, har jag inte förstått.

Det farmor skyr som pesten, är att sticka ut. Att tro sig förmer än andra är en dödssynd, och bara tanken att någon skulle kunna tänkas tro att farmor anser sig bättre än andra, förskräcker.
Basen i klädvalet blev en byxa med tillhörande tunika och linne jag sytt på 80-talet. Tyget var cerise och turkost och vävt av indiankvinnor i Guatemala i ett projekt stött av Afro-art, en stiftelse där jag jobbade ett tag. Linnet knöts uppe på axlarna med förlängningen av de turkosa kantbanden. Farmor sydde på en tygbit på tunikaärmen för att skyla sina underarmar, men linnet var svårare att åtgärda. Eftersom det ändå inte tog någon plats, enades vi till slut om att det kunde få följa med i väskan tillsammans med en vadlång, stormönstrad kjol, ett par beige shorts, en långärmad, vit skjorta och en hel del annat. Som kronan på verket kom farmor senare att dagligen låna Antons knallröda keps med ett Ferrari-märke mitt fram. Urtufft, men kanske inte direkt diskret!


Vi flög till Larnaca på Cypern och bussades till kryssningsfartyget i Limassols hamn. Båten var en gammal burk enligt Sten, som säger så om alla flytetyg som inte är i Ted Turner-klass. Det var hiss mellan däcken och låga trösklar, så ur rullstolssynpunkt var båten bra. Farmor fick en stor hytt för sig själv, vi andra en familjehytt med över- och underslafar. Måltiderna åt vi antingen i fin à la carte-matsal eller i en oftast öppen självservering bredvid poolen.

Första stoppet var Pireus, där vi följde med på guidad heldagsutflykt med buss. Sten fick hjälp av amerikansk turist att dra mig i transportrullstolen uppför Akropolis trappor, vilket var en bedrift i hettan. Jag hade varit ända upp till Parthenon förr, så jag stannade kvar där Antikens trappsteg tog vid och satt i solen och beundrade utsikten över Aten, medan de andra klättrade vidare.

Bussturen fortsatte sedan förbi diverse sevärdheter, bland annat palatsets vitkjolade vakter, innan vi följde kusten österut till ett Zeus-tempel på en klippa vid havet. På hemvägen somnade farmor lutad mot guiden, Sten och annan herre snarkade redan ikapp.


Efter välförtjänt nattsömn ombord, vaknade vi med ögruppen Santorinis branta, lavasvarta bergväggar utanför det runda hyttfönstret. Vulkanön splittrades i flera öar vid ett utbrott med efterföljande jordbävning och tsunami på 1600-talet f Kr. Havsvatten fyllde kratern och av kraterväggen bildades en cirkel av småöar runtom. Vår båt ankrade på redden inne i själva kratern och en liten båt körde in oss till den minimala hamnen på Thera, som huvudön heter.

Santorini var för mig målet med kryssningen - jag hade sedan länge varit fascinerad av den minoiska kulturen, som blomstrade i området men oförklarligt gick under på 1200-talet f Kr. Det har lagts fram många teorier om minoernas samhällsskick, utbredning, sjöfart, handel, gudatro, konst med mera, men mycket är än idag höljt i dunkel - till exempel har ingen lyckats tyda skriftspråket.

"Mamma, skärp dig! Du är ingen himla Herman Lindqvist!", säger Anna på sin väg genom köket.

Det fanns två sätt att ta sig från hamnen upp till kraterkanten, dit man måste för att komma vidare; hyråsnor och en modern bergbana. Vi började med att gå fram till åsnorna och innan vi visste ordet av, hade farmor slängts upp på en åsnerygg och barnen satts upp på en annan - mig vågade sig åsneuthyrarna uppenbarligen inte på. De båda åsnorna fick varsin klapp på baken och med sina tre livrädda, skrikande passagerare, började de sin invanda klättring uppför den sicksackiga stigen. Sten sprang med mig i rullstolen tvärsöver hamnen till bergbanan för att hinna filma åsneryttarnas ankomst, men vi hann slå oss ned på ett café innan två gråtande barn kommer springande och säger att farmor har tagits som gisslan för att åsneturen inte var betald! Sten reder ut missförståndet mellan åsnegubbarna i hamnen och dem uppe i byn och får loss sin mamma.

Vi tar alla igen oss i skuggan på caféet och kommer i samspråk med ett svenskt par, Ingegärd och Bull, som är på tvåveckorssemester på ön. Det slutar med att Anton och Anna följer med Bull till deras hotellpool, där barnen till sin lycka får fri tillgång till bad, hamburgare, pommes frites, glass och läsk. Ingegärd tar i taxi med oss övriga till vykortsbyn Oia, där vi bjuder henne på lunch på liten, mysig restaurang, som klamrar sig fast på bergväggen med havet nedanför. Farmor dristar sig till att beställa en moussaka, jag äter bläckfisk med tzatziki. Mums!

I solnedgången avseglar vi mot Kreta och på morgonen vaknar vi i Heraklions hamn. En av de arrangerade utflykterna går självfallet till minoernas centralpalats Knossos som jag vill visa barnen, så den väljer vi. Visste ni att minoerna hade WC:n och terracotta-vattenledningar för över 3500 år sedan? På Thera var ledningarna till och med dubbla, kanske för kall- och varmvatten, det sistnämnda i så fall från underjorden! Honung, oljor och örter från Kreta användes vid egyptiska balsameringar!

På eftermiddagen promenerar vi inne i Heraklion och jag ber farmor hålla Anna i handen, men gång på gång kommer Anna loss och jag tittar frågande på farmor:

"Men inte ska hon behöva hålla i en sån ful, gammal människa!"

Farmor letar efter örhängen i silver som ska ha formen och storleken av tiokronorsmynt och dessutom ska de vara lätta och billiga. Jag tycker vi hittar precis sådana, men kattfoten saknas så det blir ingen affär! Söta farmor lurar man inte!

Nästa stopp är Rhodos och vi har fått nog av dyra, guidade turer, så vi hyr en taxi som får köra oss runt på ön i några timmar. Chauffören är student från Aten som extraknäckar på turistön. Även i Antalya på Turkiets fastland hyr vi taxi som tar oss till ett turistcenter, där vi förevisas silkets förädling från larv till färdigvävt tyg. Det finns försäljning av juveler, lädervaror och äkta mattor, men vi köper faktiskt ingetdera. På stadens marknad däremot, inhandlar farmor och jag varsitt par Rayban för en dollar styck; farmor lyckas till och med få ett paket säkerhetsnålar på köpet! Jag köper också en jättepåse saffran, som trots att jag provsmakar, senare visar sig vara gurkmeja!

Livet ombord under veckan var vi alla, stora som små, nöjda med. Farmor var uppe i ottan varje morgon och kunde dricka sitt kaffe i lugn och ro, innan båten vaknade till liv. För varje dag kavlades byxben och ärmar upp lite mer och till slut kom shortsen och linnet till pass!

Vi träffade ett engelskt par som var väl efterhängsna, men det hade den fördelen att de reserverade bra platser åt oss vid poolen, på akterdäck vid solnedgången och i nattklubben - tack och lov var middagsplatserna förutbestämda! Det fanns fotografer som tog bilder av passagerarna. Dessa bilder framkallades och sattes upp för försäljning. Våra nyfunna engelsmän köpte fotografierna tagna på oss!

Alla måltider ombord ingick, men ville man handla i baren måste man betala med ett personligt plastkort som tillhandahölls. Att få använda sitt alldeles egna kreditkort var höjdpunkten på resan för Anton och Anna och vi har fortfarande många år senare, en hylla i ett köksskåp fylld med olikfärgade, platskrävande plastglas.

Farmor tyckte kryssningen var bland det roligaste hon varit med om, men hon tycker naturligtvis att jag varit alldeles för snäll i min beskrivning av henne!