34. VINTERSOL II/ FEBRUARI 2000

Det dagliga träningsprogrammet på Vintersol är fullspäckat med valfria aktiviteter i 1½-timmesintervall. Mellan frukost och lunch hinner man med två pass, på eftermiddagen ett eller ett par. Assistenter kan delta i gruppövningarna i mån av plats. Véronique och jag brukade värma upp med mattgympa utomhus i morgonsolen. Alla moment klarade jag inte, men man kan ändå få till effektiva pass genom att hitta på varianter. Sedan masade vi oss över till träningssalen - på förmiddagen brukade jag gå med den höga rollatorn utsmyckad med Annas leopardmönstrade armstöd. Balans- och tänjövningar, förutom allehanda styrketräning, skedde så under tränares uppsikt och vägledning. Efter lunch följde kanske traditionell sjukgymnastik eller ett pass finger- och handmotorik hos arbetsterapeuterna, eller kanske både och.

Anläggningen har två bassänger; en stor, varm med saltvatten plus mycket klor för att stävja bakterietillväxten och en mindre, ouppvärmd. Den kalla provade jag aldrig, kallbad har jag vuxit ifrån! Den varma lockade inte heller; salt- och klorvatten var för sig är det inget fel på, men tillsammans bildar de en motbjudande, kemikaliedoftande vätska! Detta bekom inte andra, utan de populära passen med vattengympa avlöste varandra.

Det finns lift vid åtminstone den stora poolen och den har också långa, breda handikappvänliga trappsteg. De gånger jag badade utvecklade dock Véronique och jag en snabbare, enklare metod för att få i mig. Jag körde fram med permobilen till poolkanten, vilket bara det fick folk att kippa efter andan! Véronique hjälpte mig till stående och sedan knuffade hon helt enkelt i mig. Lätt som en plätt! Eftersom jag inte kunde simma, gällde det sedan att Véronique hoppade i och bogserade mig till det stålrör som löpte längs poolsidan, så jag kunde lägga händerna om det och hålla huvudet över ytan själv. Vi var åttio inneboende patienter som tillbringade fyra veckor på Vintersol, men varje fredag byttes en fjärdedel av oss ut mot en ny omgång blekansikten. Sålunda fanns det alltid någon nytillkommen poolbesökare, som uppfattade Véroniques tilltag som dåligt poolvett!


Den första veckan träffade jag var för sig, ett par sjuksköterskor, en arbetsterapeut, en sjukgymnast, en tränare och någon huvudansvarig. Alla förhörde sig om min sjukdomshistoria och jag grät. Följden blev att jag ansågs deprimerad och behövde antidepressiv behandling. Jag skulle få en modernare variant av Cipramil.

"Du har inte accepterat din sjukdom", sa den för övrigt mycket sympatiske, inhemske sjuksköterskan.

Jag tror inte att mitt läkarbesök inföll innan jag fick den antidepressiva medicinen, men där kan jag ha fel. Däremot minns jag tydligt att asken överlämnades på matsalens terrass av ytterligare en sköterska, just som jag och Véronique avslutat vår middag:

"Ta en tablett morgon och kväll. Tjejer, här får ni en öppnad flaska vin, som blev över vid vårt bord!" Det var en aning längre mellan meningarna än beskrivet, men annars är det ordagrant! Nästa morgon tog jag en tablett - med vatten - och låg däckad resten av dagen! Behöver jag tala om att jag aldrig mer kommer att ta något antidepressivt medel?

På Vintersols hemsida står det:

'Till den medicinska personalens och patienternas hjälp finns våra spanska konsultläkare, där språket aldrig är ett problem eftersom våra dubbelspråkiga sjuksköterskor hjälper till med tolkning när behov finns."

Lite lustigt att just detta understryks! Det enda jag kommer ihåg ifrån mötet med läkaren och hans likaså spanske kollega, är nämligen följande:

Efter att jag väntat i 45 minuter, släppte den danska eller möjligtvis norska sköterskan in mig. Sköterskan skötte presentationen och tolkade sedan efter bästa förmåga. Läkaren frågade hur gammal jag var?

"Jag är född 54", sa jag för att slippa tänka efter, men jag torde ha varit 45.

Översättningen gjordes, varpå läkaren vände sig till sin kollega:

"Jag får lov att säga, att hon ser väldigt ung ut för att vara 54!"


På eftermiddagarna när träningen var slut för dagen, begav jag och Véronique oss ut i Los Cristianos med omnejd. Antingen stod Véronique bakpå permobilen eller så åkte hon inlines och vi lade kilometer efter kilometer bakom oss. Strandpromenaden sträcker sig mellan flera turistorter och vi lärde oss hitta i varenda skrymsle och vrå. Efter fyra veckor kunde vi sortiment och priser i alla butiker bättre än försäljarna - åtminstone på barn-, bad- och sportkläder och alla typer av skor.

Vi följde med på anordnade aktiviteter; dansshow i världsklass på lyxhotell, handikappanpassad ridning, föreläsning om Teneriffas fauna och ett mycket minnesvärt besök till Thor Heyerdahls museum.

En dag hyrde vi bil och bjöd med Mikael, en av de patienter vi umgicks med. Färden gick norrut genom Teides nationalpark med vulkankrater och Spaniens högsta berg, vidare till hamnstaden Puerto de la Cruz, förbi huvudstaden Santa Cruz och sedan motorvägen hemåt. Med omväg, så Véronique kunde spana på surfpojkar, medan jag och Mikael oroade oss för att missa middagen.

Under denna heldagsutflykt blev det lite irriterat mellan mig och Véronique, första och enda gången under vår nästan månadslånga vistelse. Så nära inpå varandra som vi levde, måste det anses som en bedrift både av henne och mig! Det blev lite gnissel i planet hem också, men som sagt, en bedrift!

Frukost, lunch, mellanmål och middag åt vi nästan jämt på matsalens terrass. Maten var suveränt god och varierad. Under hösten hade jag slutat äta själv, men nu fick jag skeden eller gaffeln till munnen igen! Bara en så'n sak!


Sista veckan erbjöds man dykning med tuber i poolen. Jag var osäker på om det var genomförbart för min del, men den externa instruktören ansåg att det bara var att prova. Dyken gick finfint och de skulle komma att lämna efterdyningar i framtiden.