71. EGYPTEN 2003

Ovanligt tidigt, kanske redan i mellandagarna, började jag titta efter Egypten-biljetter och jag vet att jag på något sätt nämnde det för Sten. Trots det blev det jättebråk när jag väl hade bokat. Jag hade nämligen smygit och smusslat, jag var ekonomiskt oansvarig, jag hade levt på honom i alla år, jag fick bestämma om jag ville bli betraktad som tillräknelig eller inte och så vidare - ungefär som vanligt alltså. Dyka i Röda Havet är ingenting mot att ta sig iväg hemifrån!

Anna skulle med den här gången, men det var inte det uppståndelsen gällde. Ett av tecknen på min psykiska ohälsa som framlagts på farsdagsmötet var att jag inte tagit barnen med på min första egyptenresa. Jag svarade då, att det skulle ha varit oansvarigt, men att när jag nu visste hur bra allt var, så kunde både Anton och Anna följa med nästa gång... Man kunde hört en knappnål falla!


Jag, Anna och Kholod landade i sandstorm och jag måste kisa, när jag rullade in till flygplatsbyggnaden. Allt var sig likt från föregående år; lika långa köer, lika mycket uppmärksamhet. Anna åkte sedan med den vanliga transferbussen, Kholod offrade sig och åkte med mig och permobilen i pickup-en. Många i hotellpersonalen log igenkännande och hälsade oss välkomna, när vi kom fram till Rihana och vi fick ett nästan lika bra rum som året innan.

Jag hade gett mig den på att inte bränna mig, så efter en halvtimme vid poolen täckte jag till och med över ansiktet med en tunn sjal, men vad hjälpte det! Trots dis och blåst, blev jag rödbränd - jag har liksom svårt att acceptera att inte heller jag, tål hur stark sol som helst!

"Amatör!", fnös Niklas åt min färg följande dag vid det obligatoriska provdyket i poolen. En illande röd Chrille assisterade och allt fungerade utmärkt. Anna höll sig stundvis på avstånd, smått generad över tumultet hennes mamma förorsakade. Hennes föresats att inte dyka, pratades dock snabbt omkull av proffsen och iförd full dykmundering, simmade hon länge och väl runt under ytan tillsammans med Chrille. Efter avslutat dyk pep hon iväg till det internetcafé hon redan lokaliserat, för att meddela Anton och kompisarna om sin bravad.


Som planerat dök jag från båt denna resa och det kräver egentligen inte någon jättebedrift från min sida. Jo, det är kämpigt att vara till havs med allt vad det innebär, men vad gäller själva dyket, så är det ju Niklas och Chrille som gör grovjobbet! Detta dyk fick jag in vatten i masken, antagligen för att jag skrattade, men det ordnade Niklas; jag böjde huvudet uppåt och blåste ut luft genom näsan samtidigt som Niklas lättade lite på masken över pannan, så att vattnet försvann ut. Bra att veta, att vi fixade sådant under vatten! Efter ett tag började jag frysa trots dubbla våtdräkter och jag avslutade dyket. Jag kände mig nöjd med min insats och Anna var imponerad. Själv snorklade hon både före och efter lunch - Kholod fick vi inte i!

Med på båten fanns Nettan och 4-åriga Linn, som i detalj förhörde sig om min sjukdom. Nettan förklarade och förklarade tills dottern var nöjd. Nästa dag träffade jag Linn vid poolen:

"Är du fortfarande sjuk?", frågade hon. That's the spirit, Linn!

Resten av veckan fördrevs mestadels på hotellområdet som har tre stora pooler, egen sandstrand, basar och ett antal serveringar och restauranger. Kholod och Anna red på den 4-åriga dromedaren Moses, vars ägare körde tricket att det uppgivna priset var i euro och inte i egyptiska pund! Vi hyrde också trampbåt och Kholod försökte hävda någon slags vetorätt, men det lyckades hon inte med utan det blev en härlig tur på lagunen med vackra, ockrafärgade villor på stränderna. Anna trampade vattencykel och många bilder togs. På kvällarna promenerade vi ofta till torget fem minuter från hotellet, handlade kryddor, porslinsmuggar från Kina med egyptiska motiv, vykort, t-shirts till Anton - vi var helt enkelt turister.


När det var dags för hemresa valde Kholod den bekvämare bussen, så jag fick åka ensam i pickup-en. Min chaufför vred på magdansmusiken för fullt och stampade på gasen, så det var bara att hoppas att Allah höll sin hand över oss och att permobilen snällt höll sig på flaket! Nästa utmaning var säkrhetskontrollen på flygplatsen, som i Hurghada finns vid ingången till avgångshallen. När jag och permobilen dyker upp, infinner sig krigsberedskap! Allt ska undersökas av alla, vilket i och för sig är lite av idén! Som vanligt var det batterierna som rönte mest frågor och jag hade lättillgängligt packat ned intyg på två olika batteriers flygsäkerhet. Om någon av dessa två batterityper fanns i min permobil är högst osäkert, men papper är bra att ha! Utan att läsa dem, tog högste tuppen kopia på båda intygen och sedan var alla nöjda - att batterierna gjort flygresan åt andra hållet en vecka tidigare borde ha räckt kan tyckas...

Bakom incheckningsdisken fanns tre man, vilket väl är normalt. Framför disken väntade elva man i olika uniformer - Anna trodde inte sina ögon! Pass och biljetter synades, väskor togs omhand och sedan var det då permobilen... Det fingrades på alla knappar och reglage, några försökte skjuta den 104 kg tunga rullstolen, vilket i princip är omöjligt i icke-manuellt läge. Ett tag befarade jag att permobilen skulle lastas på bagagebandet - kanske med mig i? Eftersom jag ju visste hur det hela gått till året innan, försökte jag få stammande Kholod att framföra det, men det var inte lätt i den allmänna röran!

En icke-uniformerad man hade hela tiden betraktat tillställningen lite på avstånd - jag vet inte vad han hade för befattning eller placering i hierarkin. Till slut ingrep han och Kholod fick förklara, hur vi gjort förra gången:

"Okay, it could work", sa han och alla uniformer skingrades.

Vi fyllde i det formulär alla måste fylla i, när man reser ut ur Egypten och utan problem tog vi oss igenom den passkontroll man måste passera in till transithallen. Undrar om det var detta år hela flygplatsen mörklades, när jag knixat mig in baklänges i den minimala handikapptoan? Toalettdamerna sköter för övrigt valutaväxlingen; kursen är förmånligare än på Forex, men sedlarna som dras upp ur fickorna är betydligt skrynkligare.

På utresan kommer hisslastbilen och hämtar mig inne vid gaten, så jag behöver inte själv rulla ut till plattan. När lastbilen dockat med planet, bärs jag direkt från permobilen in till min stol och jag är redo för take-off.


Vi blev mötta på Arlanda av Sten och Anton och redan i bilen fick jag en kalldusch! Trots att det sista jag bett om före avresan, var att Antons utvecklingssamtal skulle flyttas fram tills jag kom hem, hade så inte skett. Barnens skolgång har alltid legat mig varmt om hjärtat och att uteslutas från detta möte med Antons lärare, kändes som ett stort svek!

Jag fick trösta mig med att de skriftliga omdömena var imponerande; harmonisk, lugn, mycket social, bra kompis, omtyckt - detta kunde jag tro på. Däremot var jag ytterst skeptisk till målmedveten, gör alltid sitt bästa... Matteläraren, som tyckte Anton kunde satsa mer, var inne på rätt spår:

Antons målsättning var att klara sig undan med minsta möjliga arbetsinsats. Den färdigheten är min son exceptionellt duktig på!