68. SKILSMÄSSA PÅ PAPPER 2002

Jag träffade fortsatt kuratorn i teamet på HS, och våren 2002 fick även Sten sig en dam tilldelad. Min make var till henne några gånger, och därefter inleddes parsamtal. Jag upplystes om att sådana samtal egentligen inte fick förekomma, och ett  villkor ställt av kuratorerna var att jag måste lova, att inte begära så kallad fullföljd av äktenskapsskillnad så länge våra möten fortgick. Och jag lovade förstås snällt... Inte ens de två damerna kunde hysa någon förhoppning om att de skulle kunna rädda vårt äktenskap, utan målet var nog mer att få till något slags samarbete, eller något liknande utopiskt, mellan Sten och mig.

"Det var ju absolut kris!", sa min kurator nyligen, när jag var förbi och hämtade journalkopian.

Tyvärr raddar kuratorjournalen bara upp datum utan någon ledtråd om vad som avhandlades, och själv minns jag bara brottstycken. Ett exempel på det här fenomenet att allt kopplas till min sjukdom dök i alla fall upp - det är för tråkigt att inte ens proffs kan hålla tankarna i styr! Det jag tänker på, är när det diskuterades kring varför Stens matvanor irriterade mig så mycket:

Framför sig har damerna en klart överviktig man som söker medömkan och skyller sina kilon på, att han tvingas ge frun te och smörgås vid läggdags. Och en inte avmagrad kvinna, urless på att ständigt förväntas stötta nya, fantastiska genvägar till avfettning, samtidigt som hon beskylls för att ha orsakat fetman på alla möjliga och omöjliga sätt. Vad drar den ena kuratorn för slutsats?

"Kan det inte vara så, Marie, att din irritation beror på att du inte själv kan äta vad du vill?"

Jag blev så paff, att jag först bara svarade att jag älskade mat, vilket ju knappast var rätt kommentar. Vet inte om jag fick fram, att jag kunde äta allt jag önskade, det låser sig för mig i dylika situationer. På något av de sista mötena tillfrågades vi om samtalen gav något? Jag jamsade på som vanligt med något i stil med, att det alltid var bra att prata.

"Bortkastad tid!", sa min make, vilket jag helt och fullt höll med om, så jag beslöt att lämna in min bekräftelse av skilsmässoansökan. Jag borde förstås ha meddelat damerna, men det gjorde jag inte. Jag minns det inte som någon överlagd miss, men det kan jag ha förträngt. MIn kontrahent upplyste hur som helst inom kort damerna om mitt löftesbrott.


Sten hade varnat mig för, att en skilsmässa skulle få följder jag inte kunde ana, så på egen hand vågade jag inte göra slag i saken. Jag ringde Neurologiskt Handikappades Riksförbund, NHR, för att höra om de hade namnet på någon advokat, men fick närmast kalla handen. Beslöt kontakta en värstingadvokat jag tidigare rekommenderat flera väninnor - jag är en utmärkt rådgivare åt andra! Den påtänkta advokaten hade inte tid, men jag skulle få komma till någon annan på hennes byrå. Jag hade inga pengar och när far hörde talas om advokat, ville han plötsligt ha tillbaks ett reselån - jag avbokade min advokattid.

Men hjälp behövde jag! Assistent Hoppsan-Vera bokade därför ny tid på lokal byrå, där hon förr varit receptionist. Kholod var med mig på sammankomsten, och vi kände oss båda som vi var ute i olovligt ärende. Advokaten var trevlig, men verkade smått brydd över min önskan att skiljas. Han undrade, hur mina föräldrar ställde sig? Alltså, jag var ändå 47 år!

"De är förskräckta", sa jag.

"Är det någon, som inte är det!", sa advokaten.

Vi pratade om barnen och jag sa, att de gärna fick bo med mig på heltid, men det skulle aldrig Sten gå med på. Advokaten tyckte ändå vi skulle gå ut hårt och jag tänkte, att han väl visste bäst. Jag minns inte hur eller om jag redogjorde för ägarförhållandena rörande huset; jag kan inte påminna mig att jag visade något papper och själv visste jag knappt hur det låg till. Jo, det visste jag, men det tar vi mycket längre fram i min berättelse.

Till slut gick advokaten med på att åta sig uppdraget, men det skulle krävas mycket arbete. Jag hade rätt till rättshjälp, men en del måste jag stå för själv, vilket kändes nervöst. Innan vi skildes åt sa advokaten två gånger, att jag var en särdeles vacker kvinna och Kludden nickade glatt. Visst var jag fin i svart ärmlös bomullsklänning, svarta högklackade remsandaletter och uppsatt hår, men aldrig i världen att han sagt så om jag inte suttit i permobil. Positiv särbehandling för en gångs skull!

Advokaten skickade brev till Sten om att han omedelbart skulle flytta ut! Detta enligt Sten - jag har aldrig läst brevet. Sten gick i taket, ringde advokaten och förklarade hur det "egentligen" låg till. Enligt Sten gjorde advokaten en liten utredning, återkom till honom och meddelade att Sten hade rätt - vad "rätt" innebar är oklart, åtminstone för mig. Sten hävdar också att precis samma runda gjorde jag med ytterligare en advokat, som även hon gav honom rätt - detta måste han dock ha drömt på riktigt! Vad jag minns, hörde jag aldrig något från min advokat, vilket nu verkar märkligt...

Eventuellt kan jag ha tackat nej till honom, men det har jag i så fall glömt. Anledningen till att jag tror den möjligheten finns, är att Sten ringde mig från värstingadvokatens kontor - såklart! - och sa, att han tänkte anlita henne om jag inte lovade att aldrig mer anlita advokat. Och jag lovade dyrt och heligt - jubelidiot som jag är! ! !

Min advokat lämnade i alla fall in min begäran om fullföljd av äktenskapsskillnad till tingsrätten. I och med att detta skedde ensidigt från min sida, anses det som en stämningsansökan och Sten måste delges. Det krävdes många försök innan delgivningsmannen den 22 juli 2002, äntligen lyckades få sin kråka, men sedan tog det bara en vecka tills jag var skild - åtminstone juridiskt...

För några veckor sedan kontaktade jag advokaten för att få veta, vad "den lilla utredning" som Sten med jämna mellanrum refererar till, egentligen gick ut på? Hör och häpna - eller kanske inte - någon utredning hade aldrig gjorts! Varken i frågan om Stens, mitt eller barnens boende eller rörande något annat heller för den delen. Att frågan om barnens boende inte reglerades i tingsrättens dom, var för att jag inte drev frågan och krävde att Sten skulle flytta. Anledningen till det var att Sten lyckades skrämma i mig, att han skulle få bo med barnen i huset, för jag skulle anses som en olämplig mamma. Jag ansåg mig inte som olämplig mamma, det ska ingen tro, men däremot trodde jag bergfast att Sten kunde övertyga vem som helst, om vad som helst.


Hur många gånger jag fått frågan varför jag valde att skilja mig just nu, vet jag inte! Är det du är ju ändå sjuk, du är ju ändå handikappad eller du ska ju ändå snart dö, som folk egentligen menar? Ibland betyder frågan att jag ska ta mig en funderare över ehuru min önskan berodde på min sjukdom - eller snarare så är frågan ett underförstått konstaterande.

När jag fattade mitt beslut fanns absolut inget alternativ - det var ren överlevnadsinstinkt. Enda utvägen för att kunna se mig själv i spegeln, utan att rodna. Min övertygelse är att barn mår som mamman mår - oj, där stack jag ut hakan rejält! Låt mig moderera uttalandet till, att barn mår inte bra av att mamman inte är stolt över sig själv - det kan väl ingen säga emot?

"Varför inte förr?", är den rättmätiga frågan. "It was a long-postponed divorce", för att använda Stellas översättning.