35. VÅREN 2000

Strax efter min hemkomst från Teneriffa var det avskedsfest hos Jean-Philippe och Nathalie, som skulle flytta till Sydfrankrike efter fem år i exil. Det kändes ledsamt och definitivt att de skulle lämna Sverige. Även om vi naturligtvis bedyrade att vi skulle fortsätta den nära kontakten, så kunde det omöjligt bli som förr. Ett år till exempel, hade vi fjorton "Baertar" på julbord - i åldersspannet 3-94 år! Vi hade verkligen upplevt en massa tillsammans; mycket, mycket, roligt, men Jean-Philippe och Nathalie hade också varit med om mitt sjukdomsförlopp från att jag började snubbla tills jag blev permobilist, för att använda Antons uttryck.

Jag kom också överens med Véronique om att det var bäst att hon slutade hos mig. Jag har inget minne av själva samtalet, så jag hoppas jag skötte det på ett så bra sätt som möjligt. Véroniques situation i vår familj var helt ohållbar både för henne och för mig. Förutom de timmar hon arbetade som assistent, skulle hon också jobba av kost och logi, vilket i princip betydde att hon aldrig var riktigt ledig. Hon lärde sig väldigt lite svenska, trots kurser, eftersom hon talade franska eller engelska med oss. De få vänner hon umgicks med talade inte heller svenska. Den gång Véronique kom till oss, var det säkert bra för henne att byta miljö och få som en ny familj, men nu skulle hon fylla 25 och stod still trots sina höga ambitioner.

En annan för mig ohanterbar sak var att Sten inte drog sig för att blanda in Véronique i våra interna uppgörelser. Anton var 11 år och jag ville inte att han tittade på så kallade actionfilmer eller andra filmer med våldsinslag. Den kvällen jag tänker på, rörde bråket en Bondfilm som jag hävdade var barnförbjuden och olämplig för en elvaåring. Sten vägrade läsa på omslaget, utan lämnade övervåningen i vredesmod. Barnen hjälpte mig läsa "Från 15 år" på konvolutet. Nästa dag hör jag Sten prata i telefon med Véronique om något "extrapris" och det står inte på förrän hon anländer med sitt kap och stolt lägger det på Antons skrivbord. Vad kan då den snälle, omtänksamme fadern beställt till sin son? Den elaka, överkörda modern minns inte om det var sju eller fler 007-filmer!

Sten kämpade emot med näbbar och klor, för att få behålla sin springschas. Han har så länge jag känt honom, haft hantlangare; Ludvig, Tosse, Rodde, Véronique... Förutom det vanliga övertalningsbatteriet, försökte Sten nu värva mina föräldrar och kanske också Louise, för sin sak, vilket resulterade i att far gjorde en lam ansats att tala sin bångstyriga dotter tillrätta.

Ett argument som Sten anförde, var att jag inte kunde skicka iväg Véronique, innan jag hade någon annan assistent och det låter ju fullkomligt rimligt nu... Jag minns inte hur många assistanstimmar jag hade att tillgå våren 2000. Jag hade ännu inte anställt farmor, men hon skötte ändå nästan mer än nödvändigt i hushållet! Sten var anställd, Hélène var anställd - jag skulle tro, att jag hade läget under kontroll.

Stens moderskänsloargument denna gång var att Véronique var Antons trygghet här i livet, men sådant var jag inkapabel att fatta, alternativt bry mig om, eftersom jag var känslokall och så vidare i all oändlighet. Att Antons trygghet skulle vara avhängig av en 25-årig barnflicka, föreföll mig närmast osunt och stärkte mig i min övertygelse, men det insåg nog aldrig min duellant. Jag lyckades få Anton att sitta still i en fåtölj och lyssna till punkt, medan jag förklarade att Véronique var stor nu och måste stå på egna ben. Hon måste gå i skola, för att kunna få ett bra arbete och så vidare - helt enkelt att Véronique skulle må bra av att göra något nytt, efter så lång tid hos oss. Anton nickade och sa sig förstå, antagligen för att få återgå till Super Mario fortast möjligt. När Véronique flyttat tillbaka till Frankrike blev Anton till min stora förvåning och glädje mer öppen och kramig mot mig än tidigare! Något jag tog som belägg för att jag gjort rätt.



Nej, nu byter vi ämne en liten stund i alla fall! Det är ett problem att vad jag än vill berätta om, så halkar jag in på min usla relation med Sten eftersom den under lång tid präglat vad jag än företagit mig.

Tennis hade jag lärt mig älska främst genom min barndomsvän Gudrun och hennes familj. Gudrun var duktig och hennes äldre bror P-A tävlingsspelade. Många härliga sommarveckor har jag tillbringat på deras land i Skummeslöv utanför Båstad, oftast i sällskap med Kerstin, den tredje i vår granntrio som växte upp tillsammans.

Anton började i tennisskola när han var knappt nio, vilket är sent om siktet är inställt på tävlingsspel. Hélènes dotter Marit låg två år före Anton tennismässigt, trots att de båda kusinerna var jämngamla. När jag drog ihop en grupp från Antons fotbollslag som ville lära sig spela tennis, var ambitionen grundslag och känsla för sporten, inget annat.

Första terminen var i princip bortkastad - mer lekis än träning. Anton flyttades till annan klubb med mer seriös inriktning och duktiga tränare och där harvade Anton på två timmar i veckan i några terminer. Sedan tappade han lusten; tennisklubben erbjöd honom inte utökad träning, fotbollslaget krävde alltmer även vintertid och pappa och kompisarna förespråkade ishockey. Framåt sommaren efter ett halvårs tennisuppehåll, genomförde jag en kupp:

Hellas, klubben där Marit tränade, anordnade tennisläger i 4-5 dagar på Hellasgårdens utebanor. Anton hade aldrig varit mycket för varken att sova över hos kompisar eller läger, men jag anmälde honom ändå. Jag lovade honom att han skulle bli hämtad varje kväll så fort han ringde och bad om det. Både Marit, Hélène och hunden Nelly skulle dela rum med Anton, så jag hade en viss förhoppning om att han skulle finna sig till rätta.

Lägrets första kväll åt Sten, jag och vår vän Lillemor middag på en pub i Götgatsbacken för att vara på rätt sida om stan, ifall Anton skulle höra av sig. Det gjorde han och han återbördades till lägret lagom till filmjölken och flingorna kl. 8 morgonen därefter. Andra kvällen hade vi gäster på middag och vi hade hunnit till kaffet innan telefonen ringde. Har man blivit lovad, så har man och då gäller det att dra nytta av det! Det var kolsvart, när jag letade mig fram över hällar och tuvor ute på Hellasgården, men som tur var öppnades en dörr och Anton, som hört mig ropa, uppenbarade sig. Det här måste ha varit i maj eller juni 1998 eftersom jag fortfarande körde, men var rädd för att ramla.

Följande morgon trädde Plan B i skepnad av Jocke, alias Berra, i kraft. Jocke var son till fotbollstränare Adam och han ville hoppa på lägret i halvtid och hämtades därför upp av Anton och mig lagom för att hinna till frukostfilen. Återstoden av dagarna var det jag som ringde för att säga godnatt...

När ryggsäcken packades upp efter lägrets slut, återfanns Antons alla ombyten oanvända och lika prydligt ihopvikta som när jag lagt dit dem; Anton hade badat i sjön med tennisshortsen på och tyckte det fyllde samma funktion som klädbyte! Han var även för övrigt jättenöjd och började träna i Marits klubb mer och mer. Det var också i Hellas han några år senare skulle få sin favorittränare Martin.