18. PARIS JULI 1998

Den 12 juli 1998 flyger jag och Anna till Paris och vi möts på Roissy/Charles de Gaulle av Jean-Pierre och Arlette. De bor i Pontoise nordväst om Paris, så på vägen dit från flygplatsen, kör vi förbi enorma Stade de France, där VM-finalen i fotboll mellan Frankrike och Brasilien ska spelas samma kväll.

Det baertska huset ser inte jättestort ut från gatan, men med inredd källare och vind har det fyra plan och hyser oanade antal rum. Trädgården är lika misskött på framsidan som på baksidan, ingen har tid att ta hand om den. Man kan ännu se Concorden på väg från och till New York, passera ovan valnötsträdet, förmiddag såväl som eftermiddag.

På hallbordet vid entrédörren finns ett inramat fotografi på de fyra vuxna barnen:

Jean-Philippe, som under sin semester tillfälligtvis bor hos Nathalies mamma i en annan förstad till Paris.

Cécile, som är läkare, bor i lägenhet inom gångavstånd med maken René och de tre barnen, Étienne, Marie och Maël. René har vietnamesiskt ursprung och jobbar med IT.

Kvar hemma i källarplanet bor Cyril, som nyss fått anställning på Intentia France. Han jobbar, lägger undan pengar och letar vacker fru, som inte får vara intelligentare än han själv, vilket inte blir svårt enligt Björn.

Yngste sonen Manu, som vill bli filmregissör, bor mestadels hos flickvännen.

Anna och jag får ett rum med tillhörande badrum till höger om entrén. På kvällen är samtliga husets invånare bänkade framför TV:n, även över 90 år gamla Tati,. Hon är egentligen Arlettes moster, men har varit som en mor åt henne, vilket nu återgäldas under helger och skollov. Cécile och René med barn har också kommit över och TV-rummet är fullt och stämningen hög. Frankrike slår Brasilien med 3-0. Zinedine Zidane, världens bäste fotbollsspelare, gör de två första målen. Slutmålet nickas in av min och Annas favorit Émmanuel Petit med blond hästsvans.

Anna, Marie och Étienne iförda pyjamas är ute på gatan och deltar i den allmänna glädjeyran. Firandet fortsätter dagen därpå och på TV visas intervjuer och repriser, bland annat hyllningen av Yves Saint-Laurent:s 40 år som modeskapare. Hans kreationer bärs av trehundra influgna toppmodeller, som paraderar gräsplanen på Stade de France.

På nationaldagen, le 14 Juillet, är vi alla bjudna till en av Arlettes lärarkolleger. Efter middagsbuffén går vi och alla andra i byn man ur huse, för att delta i La Parade des Lampions. Till skrålande högtalarmusik tågar vi genom byn med tända papperslyktor och brinnande facklor. Jag går för långsamt, så René hämtar en cykel och skjutsar mig på pakethållaren till festplatsen. Jag blir alldeles gul- och blåslagen på bak och ben, eftersom jag inte kan hålla fast mig ordentligt. Fyrverkerier avslutar kvällen.


Cécile och Arlette tar med mig och barnen på olika aktiviteter. Vi är på dockteater, vi är på någon interaktiv utställning om jordens kontinenter. Arlette har gått i förväg med barnen, Cécile hjälper Tati, jag håller upp den tunga glasdörren. Min hand tappar greppet och jag faller raklång och smäller i bakhuvudet i marmorgolvet. Jag ber Cécile att inte berätta för Anna.