Låt mig först stolt få konstatera, att jag i och med förra avsnittet nära nog täckt fem år. Jag har hunnit till femtionde avsnittet, vilket jag själv inte kan begripa! Skrivandet har pågått här i mitt kökshörn i ungefär elva månader, men det känns som om det påbörjades igår. Sist jag räknade hade jag drygt femtio läsare och det lär ligga därikring även idag. Min väninna Stella i London är färdig med översättningen av hälften av avsnitten till engelska, och hennes svenska måste ha fått sig en rejäl uppfräschning!
Jag vet inte hur det här avsnittet ska struktureras, för att saker och ting bäst ska åskådliggöras. Det är antagligen bara att fortsätta skriva så får vi se hur det urartar, som far skulle ha sagt.
Sten anser sitt liv som perfekt - tills han träffade mig, såklart! När vi skulle bli föräldrar, försökte jag förgäves förmå Sten att läsa mina införskaffade böcker i ämnet "Barn". Kanske motståndet berodde på att Sten inte såg barn som människor förrän de börjar prata? Men inte ens kapitlet som behandlade faderns roll och utsatthet under graviditeten, orkade han bemöda sig om trots att jag bad. Att en blivande moder kunde behöva lite stöd och hänsynstagande, fanns givetvis inte med på kartan.
När jag var i fjärde månaden, ansåg den blivande fadern mig som så mentalt störd att jag borde vidta åtgärder. Längre fram i graviditeten genomgick jag, enligt Sten, en personlighetsförändring - till något ännu värre, får man väl då förmoda? Mer tror jag inte vår relation under graviditeten behöver beskrivas. För övrigt mådde jag prima och jag jobbade tills två veckor före nedkomsten.
Under årens lopp kom jag att beskrivas som en medelmåtta som trodde mig förmer än andra. Mitt psyke sades avhandlas i första kapitlet av varje nybörjarbok i psykologi. Sten sade sig veta vad jag skulle säga, innan jag själv visste vad jag tänkte säga. Jag blev alltid helt tom invärtes, när han drog igång sina i oändlighet utdragna påhopp på mig. Annars hade jag till exempel kunnat svara, att hellre i början av boken än i överkursen som somliga andra! Men tom i huvudet var jag och hur som helst hade det inte förändrat ett dugg, vad jag än sagt.
När jag blev sjuk - nej, faktiskt året innan jag fick några fysiska symptom - blev jag åter som förbytt, enligt Sten. Han hävdade senare, att det var första tecknen på min sjukdom.
"Ja, det berättade han för mig för längesedan, när jag började hos dig", säger min assistent när hon läser!
Jag minns att jag vid någon tidpunkt bestämde, att jag skulle sluta hålla uppe skenet av att jag hyste några varma känslor för min make, och det kan mycket väl ha bidragit till att han uppfattade mig som avog. När jag blev sjuk på riktigt hette det inte helt otippat, att jag överförde min vrede på sjukdomen till honom. Undra sa flundra var han snappat upp det, någon bok i psykologi har han aldrig läst - heller.
Barnen var förstås mycket medvetna om att jag var sjuk. Jag hade pratat med Anton, när han just börjat i 5:an och jag sa säkerligen inte att jag skulle dö, men han begrep att min sjukdom var allvarlig. Det var förresten då han sa, att jag inte skulle tänka på det värsta utan på det bästa! Anna var 7 år när jag fick diagnosen på KS, och jag tyckte absolut inte att hon behövde veta att hennes mamma skulle dö. Sten ville däremot att barnen skulle informeras och läkare, kurator med flera, höll nog med. Jag vet inte när, inte på vilket vis, inte hur många gånger Sten pratade med Anton och Anna, men det skulle inte förvåna mig om det skedde på McDonald's - dit åkte han ofta med barnen, även när det skulle pratas allvar.
Våren 2001 inträffade mycket som är bland de lägsta lågvattenmärkena i Stens och min relation, men det finns en hel uppsjö både före och efter som konkurrerar om bottennoteringen. Jag har tappat räkningen på alla platser jag gråtit i hopplöshet; skogen bakom huset, gatorna i kvarteren runtom, alla parkeringsplatser... När en av Stens kusiner oanmäld tittade förbi och hittade mig förgråten i sovrummet, tänkte hon att sådant händer alla. När hon kom förbi nästa gång och samma sak utspelade sig på nytt, blev hon dock förskräckt. En fackman kallade Stens behandling av mig för "mental våldtäkt", hans sätt att bryta ned mig för att sedan bygga upp mig efter eget huvud, för "hjärntvätt". Som tur är, är jag mer mordbenägen än suicidal; hot om att begå självmord är jag absolut hyperallergisk mot nämligen. Att slippa undan tack vare ALS, när den möjligheten erbjöds, kändes dock stundtals lockande, om det inte varit för barnen.
Sten ansåg att barnen mådde dåligt - deras "vidriga uppväxt" talade han om så sent som i förra veckan! Jag ansåg att barnen var som barn är mest; förvånansvärt bra faktiskt, med tanke på deras ständigt bråkande, inkonsekventa föräldrar och naturligtvis sin sjuka mamma. Men vad skulle läkare, föräldrar, vänner, barndomsvänner, assistenter tro, när den orolige fadern beklagade sig över mitt hemska humör, mitt tjat, min otålighet, som sades trasa sönder barnen och familjen! Visst, jag tjatade och skrek mycket på Anton; hans sätt att skjuta upp allt gjorde mig galen och alla timmar nedlagda på dataspel gjorde mig bedrövad. Någon onormal mamma tror jag dock inte att jag var och definitivt inte det monster till mor jag beskrevs som. Sten har inga syskon och hans mamma sopar marken där han går fram. Farfar vet jag inte så mycket om, men en gång refererade farmor till en händelse som "den gången pappa blev arg på dig" och det gällde en flickvän och en bil, så sonen kan inte ha varit i koltåldern! Sten hade ingen erfarenhet av barn och att sätta gränser har aldrig varit hans grej, varken för barnen eller sig själv!
När det började brännas med mitt inlämnande av skilsmässoansökan, tog det hus i helvete! Sten hade kontaktat två advokater och båda hade sagt, att det var fullt möjligt att få mig omyndigförklarad! Sten fick det att låta som det gjordes på löpande band med döende småbarnsmammor som var tillräckligt knäppa för att vilja skilja sig. Begreppet "omyndigförklarad" hade avskaffats i Sverige, men det visste inte jag och jag knäcktes. Senare sa han, lite så där i förbifarten, att han av hänsyn till barnen låtit bli att få mig omyndigförklarad. En får tacka och bocka!
I februari, våren jag förberedde min skilsmässoansökan, hade Sten frågat vår vän Carina om vem han kunde vända sig till, för att skaffa hjälp åt barnen och Carina återkom till honom med tre olika förslag. I slutet av maj fick Sten så väldigt bråttom till BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, och inom en vecka ordnade han tid. En timme före första mötet fick jag veta, att han och jag skulle dit - att jag var på väg till Daily's godtogs inte som ursäkt. Alla visste nämligen att barnen mådde dåligt, utom deras egen mor. Som så många gånger förr, fick jag höra hur dålig mamma jag var och hur skadlig jag var för barnen. Nu hade till och med Carina ringt honom och sagt, att han måste ordna hjälp - en saftig Sten-sanning! Carina och jag hade stöttat varandra och varit varandras förtrogna under lång tid och jag blev förkrossad, när jag trodde att hon gått bakom min rygg.
Redan upprörd kom jag till BUP, och självaste överkuckun hade ryckt ut till familjens räddning! Ni får förlåta min hätska inställning till denna dam, som fortsättningsvis kallas H kort och gott. H var cirkus 55, hade långt, stripigt, brunsvart hår med tydlig utväxt i mittbenan. Ansiktet doldes av håret, men den spetsiga näsan delade mormorsgardinerna och ett par plirande ögon fanns bakom Lennon-glasögonen. En tjock, röd yllepolo var intryckt under den knall-lila sammetskavajen, som inte gick att knäppa igen. De svarta byxbenen slutade en bit ovanför de marinblå, nedhasade banlonsockorna med vita gummiresårstrådar stickandes ut runt överkanten matchande de likbleka skenbenen. Skorna var i mjukt, svart skinn med snörning - riktigt gångbara faktiskt! Man skulle kunna tro att H abrupt ringts in från sommartorpet, men utstyrseln var densamma även följande möten.
Sten hade H som i en liten ask, den uppfattningen fick åtminstone jag och medföljande Hélène. Jag hade en obehaglig känsla av att H hade en färdig bild av mig och att hon inte tog till sig, det jag sa. Stens uttalanden bemöttes däremot i princip varje gång av någon form av medhåll eller bekräftelse. När jag sa, att jag höll på att skilja mig, avfärdades det med antingen "Nu håller vi på att spåra ur" eller "Nu håller vi på att tappa tråden", jag minns inte vilket. Det borde ha varit en viktig upplysning, dels för att H bättre skulle förstå barnens situation, dels för att hon skulle förstå att Stens utsagor borde ifrågasättas och att hon skulle kunna vara en bricka i en uppseglande vårdnadstvist. Skilsmässan nämns inte med ett ord i journalerna, vilket med all önskvärd tydlighet visar hur lite H brydde sig om vad jag sa. Hon ansåg sig ha en klar bild och hon tog aldrig av skygglapparna.
Dagen därpå rullade jag över till en av mina väninnor, jag var tvungen att rådfråga någon vettig person om BUP. Sten hängde på och på trottoaren fick jag höra att skälet till att jag ville skiljas, var för att jag ville jävlas genom att snuva honom på min tjänstepension! Snälla söta, inte ens idag fattar jag hur det här med pension funkar.
"Du kan väl inte ha särskilt hög tjänstepension!?", sa senare min mer rediga väninna.
Sten han malde på och innan vi nått kvarterets slut, hade han konstaterat att:
"Jag tycker förstås du är en skitstövel som vill skiljas, men du ska veta att jag antagligen är den som vill dig bäst i hela världen."
"Och ändå är du den som gjort mig mest illa i hela världen!", svarade jag.
Sten insåg att han ödslade sitt krut och vände hemåt.
Urarta var ordet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar