78. NAMN ÄR VIKTIGT 2003

En ljusglimt hösten 2003 var att jag återtagit mitt flicknamn. Egentligen hade jag aldrig velat byta ut det, men "bara fisförnäma och kärringar som ändå tänker skilja sig" tog inte sin makes efternamn och jag ville ju inte räknas till någon av dessa kategorier, så i och med det var den diskussionen avslutad! Tänk om jag bara klivit ur bilen där på Tegelbacken och drämt igen dörren!

Efter skilsmässan önskade jag förstås att barnen även skulle bära mitt namn och för Anna var det en självklarhet. Anton var mycket tveksam, men kunde gå med på det... Efter pratstund med pappa, stärktes han dock i sin grundinställning och ville inte längre. Älskade Anton, jag vet att det är din ovilja till förändring som är skälet och att du inte menar något illa. Töntiga mammor blir dock sårade - det bara är så, sörru!

Anna har ibland tyckt det varit besvärligt med dubbelnamn, exempelvis när raden inte räcker till. Det har också blivit lite extra namnkrångel för hennes del, eftersom redan "Anna" är hennes mellannamn. En gång på Löwenströmskas lättakut till exempel, blev det ännu längre väntan på grund av att hon ropades upp med sitt förstanamn plus sitt nya efternamn, en kombination hon inte lystrade till.

Själv tycker jag det är en lisa för själen med nygammalt släktnamn! Härlig var receptions-Maggans reaktion, när hon med ett jätteleende utbrast "GRATTIS!" vid upptäckten av namnändringen på dataskärmen. Härligt var det också att se sitt namn i kursiverad fetstil i mailet från min läkare. Tänk att ett namn betyder så mycket!


Vilket osökt leder mig in på genmälet från BUP som dök upp i mitten av december 2003, nära nog ett halvår efter min anmälan och efter två påstötningar från Patientnämnden. Inledningsstycket bestod av två meningar; i mening nr 2 påpekades det att jag genomgående stavat H:s efternamn fel! Kära nån, så känslig man kan vara! Jag använde dessutom hennes initialer på alla ställen utom ett, dessutom hade hon stavat mitt avlagda namn fel! Jag sjönk inte så lågt att jag nämnde felstavningar i mitt svar.

Det hade gått i runda slängar två och ett halvt år sedan första BUP-besöket, så hade H:s antagande - eller snarare mitt antagande rörande hennes antagande - om min livslängd stämt, hade det inte längre funnits någon adressat! Nu är det dock så, gott folk, att mina antaganden inte är något att lita på, enär jag befann mig i kris på grund av min svåra sjukdom. Att jag till råga på allt höll på att skilja mig - vilket inte tydliggjorts under samtalen! - bidrog förstås också till mitt selektiva seende.

Om man försöker se det utifrån: Finns det någon som helst rimlighet i att en kvinna som några veckor tidigare lagt sin skilsmässoansökan i Tingsrättens brevlåda, inte skulle prata om det på ett möte som behandlade hennes barns livssituation? Jag må ha varit hur dödssjuk som helst och hur mycket i kris som helst, men inte sjutton att jag inte skulle ta upp att jag var på god väg att skilja mig! Jag sa det på de två sammankomsterna på vilka inte barnen närvarade, nämligen första och sista tillfället - och därmed basta!

Mitt till övertygelse gränsande antagande att man inte kan få rätt mot en psykiater, visade sig stämma. Min enda upprättelse blev att jag fick H att blåneka till sina uttalanden från sista mötet - dem kände hon överhuvudtaget inte igen, skrev hon. Selektivt minne månne?