Våren 2004 gjorde jag några desperata försök att få hjälp med situationen på hemmaplan. Ett överhängande problem var att Sten och jag fortfarande bodde under samma tak och inte blev livet lättare av att han dessutom var en av mina personliga assistenter!
Det var ofta så tufft att det nästan är för påfrestande att berätta om hur jag hade det. Ändå fortgick det tills hösten 2007, då jag äntligen successivt vågade minska på hans timmar och slutligen säga upp honom. Det har sedan dess förbryllat mig att han godtog både nedskärningarna och uppsägningsbeskedet utan bråk... kom precis på att hans dambekant kanske inte med förtjusning åsåg att han jobbade med sin ex-maka, som dessutom gett damen ifråga sparken från samma tjänst ett halvår tidigare! Hur fungerar min hjärna, som inte ser uppenbara samband förrän jag plitar ned dem? Pucko-Marie! Men nu håller vi oss till tiden då min ex-make ännu var anställd och ännu respekterade hemmets gräns.
Ett av huvudproblemen med att ha Sten som assistent, var att han inte ansåg sig behöva göra mer än det allra nödvändigaste. De första åren när jag inte behövde så mycket hjälp, tyckte jag det var skönt och praktiskt att slippa någon utomstående - och i rättvisans namn, fanns Sten under dessa år till hands många fler timmar än han fick betalt. "Att finnas till hands" var, enligt mig, inte särskilt betungande, men där går förstås åsikterna vida isär! Farmor anlände dock varje morgon 7:00:0 och började med att i vardagsrummet plocka undan disk, sonens kvarlämnade strumpor och skor med mera, innan hon tog itu med kök, tvätt, strykning av varenda trasa, daglig våttorkning av trappan och övrig städning. Jag hade ju dessutom andra assistenter, så var i ekvationen Stens enorma arbetsinsats kunde tryckas in är för mig ofattbart. Farmor gick efter mycket tjat med på att anställas och få lön för några morgontimmar, men det satt hårt åt för hon var då så saktfärdig - eller var det senfärdig? - och hon fuskade ju bara lite i hörnen, sa hon.
En annan aspekt på att ha Sten som assistent, var att jag kom långt ned på hans prioriteringslista - enligt honom skulle jag vara tacksam för att jag överhuvudtaget fanns med! Många, många kränkningar finns inristade i mig, en del för smärtsamma att orka beskriva ens i skämtsam ton. En gång jag kan ta som exempel, skulle Sten köra till Louise och Björn för att släppa av Anna, något jag beräknade till max en halvtimme. Jag satt i min arbetsstol vid köksbordet, så det här måste ha varit före 2001, då hissen som tar permobilen till övervåningen ännu inte fanns. I princip kunde jag bara sitta där rakt upp och ned och titta på väggklockan, och undra vart min assistent tagit vägen? Efter några halvtimmar, när jag hunnit bli ordentligt upprörd, ringde Sten för att meddela att min syster och svåger införskaffat en kaffemaskin, som bryggde det mest fantastiska kaffe! Jag fräste säkert något otrevligt i högtalartelefonen, så Sten-stackaren blev förnärmad och sur. Som tur var stötte han på vägen hem ihop med en gammal polare, så hans missmod skingrades av att gå husesyn i Advokat-Anders villa. Men säg den glädje som varar, ty hemma väntade en förbannad och förgråten brukare!
"Jag kom när jag var färdig med mitt, något annat kan du inte vänta dig!", fräste Sten. Så sant, så sant!
Varje månad, när tidrapporten skulle skrivas under, var det jättebråk. Man kan då hävda att ingen höll en pistol mot min tinning och att det följaktligen stod i min makt att inte underteckna - men då förstår man inte! Vilket inte är så underligt, om man inte själv varit där. Halvt logiska, oändliga resonemang som bygger på felaktigheter, man inte tillåts ifrågasätta. Timme efter timme av nedbrytande nötande:
- Avbryt mig inte hela tiden!
- Låt mig någon gång tala till punkt!
- Hur kan det vara så svårt för dig att bara lyssna!
- Kan du inte för en gångs skull hålla dig till ämnet!
- Vuxna människor kan föra en vettig diskussion, men inte du!
- Ska det här behöva ta hela dan!
- Det här hade kunnat vara avklarat för längesen!
- Du vill ha bråk!
- Du älskar intriger!... efter många års grubbleri över detta återkommande påhopp, har jag kommit fram till att ordet "konflikter" åsyftas.
- För normala människor betyder sämjan något!
- Jag har inte tid med sånthär!
- Tidrapporterna måste på lådan nu!
- Försäkringskassan anser att du behöver dessa timmar!
- Du tror du är mindre sjuk om du sätter upp färre timmar!
- Vi behöver pengarna!
- Om inte du bidrar på detta sätt, får du skaffa ett jobb!
- Du förstår dig inte på ekonomi, har aldrig gjort!
- Du bryr dig inte om barnen, bara om dig själv!
Blev ni lite trötta? Lite modstulna kanske? Join me!
Underskrift var jag ju då inte så bra på, så assistenterna textade dit mitt namn i min åsyn. Med Sten blev det dock så, att denna rutin frångicks då och då, det bara blev så. Kanske för att det var praktiskt, kanske undermedvetet för att slippa uppslitande bråk.
För att fylla i sin rapport, gick Sten till väga så att han på datorn förberett ett kalkylblad han matade in månadens övriga arbetade assistenttimmar i. Med ett tryck dök hans namn upp i alla lediga luckor! Ytterligare ett tryck och en prydlig tidrapport gled ut ur printern, ready to sign. Detta förfarande har jag aldrig själv sett, men Sten var förstås imponerad över sin egen färdighet och effektivitet, och beskrev den vitt och brett... Hjälp, jag fick just en flashback från Hemsöborna och Carlsson! Jag såg TV-serien på 60-talet och Ulf Palmes berättarröst har etsat sig fast i innerörat, men jag har inte läst boken eller sett någon repris. Sådant ger mig kalla kårar!
Till mig sa Sten, att assistansföretaget godkänt att han satte upp sig på alla tomma timmar... en normalt funtad handläggare förutsätter nog att en sådan reko och omtänksam charmknutte som Sten, utför sitt jobb eller åtminstone är på plats arbetade timmar. I och för sig sa min assistent också, att han fått klartecken för att gå på bio under betald tid - han kanske glömde nämna att brukaren inte var med?
En gång låg tidrapporterna framme på hallbordet, redo att postas. Sten hade trälat ihop 215 timmar! När jag frågade, fick jag veta att summan även innehöll jourtimmarna, något som förklarade den höga siffran. Och det svalde jag, fastän jag egentligen visste att jourtimmar redovisas i en separat kolumn - jag kan inte värja mig, när någon betrodd utan att blinka ljuger mig rakt i plytet! Jag gjorde faktiskt många gånger mitt bästa för att inte underteckna, även om mitt bästa inte var gott nog. Som den gången jag inte fick följa med på Antons tennis, om jag inte godkände tidrapporten. Det blev ingen tennis den dagen för mig, men vid kvällsmanglingen gav jag upp. Överkörd och förnedrad - dessutom inför barnen, som tidigt lärde sig att pappa har makt över mamma!
Assistansbolaget kallade till möte våren 2004, för att reda ut problemen på arbetsplats 421. Exakt vilka problem som förelåg och vilka skälen till min misslynthet var, betvivlar jag att de två handläggarna riktigt insåg. Då hade jag fått mer hjälp, vill jag tro! Det diskuterades kring min önskan, att skära ned på Stens timmar. Sten berättade utan omsvep att hans timmar var mitt bidrag till hushållskassan, ett bidrag familjen så väl behövde, sa han. Att han ansåg det vara en stor uppoffring från hans sida att ha detta skitjobb, tog han inte med denna gång... fel forum och Sten väljer sina ord väl! Att den notoriske motståndaren till all facklig verksamhet ändå varit i kontakt med detta organ, nämnde han förstås. Liksom att assistansföretaget förlorade pengar, om jag inte använde alla mina av Försäkringskassan tilldelade timmar.
"Det verkar vara Stens fasa, att timmarna ska gå tillbaks till Försäkringskassan", sa senare min handläggare.
Mötet avslutades med prat om att jag ju måste ha rätt till kurator, så det vore nog en bra idé att vända mig till en sådan. För komplicerad och het potatis, och Sten i sitt esse rår få på!
"Försök du få någon att tro på att jag är så hemsk! Du fattar väl att folk tycker du är knäpp, när du samtidigt har mig som assistent", sa Sten vid något tillfälle - typisk Stenlogik!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar