89. SAME SAME BUT DIFFERENT 2005

Inför läkarbesöket i mars 2005 mailade jag min neurolog att jag mådde som vanligt ungefär. Visst blev jag sämre, men det gick långsamt. Vidare meddelade jag att planeringen av vårens egyptenresa var påbörjad och att jag ånyo behövde friskintyg för dykning. Han fick dessutom veta att Anna ville med och ta dykcert, men att det var krångligt att pressa in en vecka i hennes schema fyllt med prao, konfirmationsläsning och mycket, mycket annat.

Redan i december hade jag sökt nya resmål på nätet och kommit i kontakt med Ulf på Lantadivers i Koh Lanta, Thailand. Ulf var osäker på det här med permobil; en rullstolsburen gäst hade nyligen gett upp efter bara ett par dagar i sanden. Detta fick mig dock inte att slå ön ur tankarna, men sedan kom ju tsunamin med stort T! Det dröjde flera månader innan jag vågade mig på ett nytt mail till Ulf - jag fick aldrig något svar, vilket nog bara betyder att Ulf var upptagen med annat. Det har stått att läsa någonstans att ingen dykare förolyckades, men det inbegrep ju säkerligen endast de som var i vattnet denna olycksaliga morgon.

Trots att återuppbyggnadsarbetet i södra Thailand drog igång i princip samtidigt som vågen drog sig tillbaks, insåg jag att en permobil inte hade något där att skaffa. Min minimala insats blev en skrivelse till The Tourism Authority of Thailand och dess chef, Governor Juthamas Siriwan, där jag framförde fördelarna med att ha rullstolar och barnvagnar i åtanke, nu när allt skulle byggas upp från scratch. The Phuket Gazette fick en kopia, liksom NHR i Stockholm, Lottie Knutson - informationsdirektören på Fritidsresor som i mångt och mycket tog över där UD brast - och så förstås ett antal av mina vänner i Bangkok.

Man kan bara hoppas att något litet frö såddes till en ramp eller avfasad trottoarkant! Den enda uppenbara effekten för mig blev dock, att min och Charles korrespondens intensifierades. Han bedyrade återigen att hans hotell var mitt och mina barns hem, när vi så önskade. Vilket i sin tur ledde till att jag bad honom ta emot Anna sommaren -07, något jag redan utförligt beskrivit.

Denna märkliga man! Av hans mail framgick att han sett sig tvungen att sparka ut de musiker som underhöll med klassisk thaimusik i lobbyn, eftersom de inte höll avtalade tider - undrar hur många minuter det kan ha rört sig om? Han berättade också att han nyligen hedrats med en kunglig utmärkelse för sitt nedlagda arbete för att bevara den traditionella, thailändska marionetteatern! What next, Charles!


Och jag har åter fladdrat ut! Det här avsnittet var svårt att komma igång med eftersom jag tyckte, att allt under året löpte i samma gamla hjulspår och att inget nytt fanns att förtälja. Samma gräl, samma resmål, samma allt! Kanske dags att packa ihop? När jag väl satt rubriken, så lossnade det dock.

Det var den här våren jag äntligen hamnade hos en bra resesäljare, men först avverkades ett par usla - bottennappet var Jenny, vars öppningsdrag var att meddela att permobilen omöjligen kunde följa med till Egypten! Snällt svarade jag att den varit med till El Gouna två gånger förr, senast förrförra året. Långt uppehåll i mailflödet... Sedan kom vi till bokningen av handikapprum; bokning av resa måste ske innan en förfrågan om eventuella lediga rum skickades till destinationen - men jag kunde ju alltid kolla, när jag var på plats! Mindre snällt undrade jag, vad hon menade? Långt uppehåll i mailflödet... Sedan klarade vi ut att extrabädd visst fick plats i hcp-rum.

Därefter kom den svåraste nöten att knäcka, nämligen transfer för permobilen med innehåll, och där var det stopp! Jag påtalade förstås att Fritidsresor ordnat transfer två gånger tidigare - samma flygplats, samma hotell - men icke! Syrlig fråga från mig: Kunde jag få låna några färgglada företagsvimplar, så permobilen skulle synas i trafiken, när jag för egen maskin rullade till hotellet? Långt uppehåll i mailflödet... innan jag lämpades över till Henrik på Malmökontoret. Man kan bara gissa sig till, hur överlämnandet lät:

"Henrik, du är ju bra på besvärliga kunder... Snälla, ta över den här bitchen och hennes j-a permobil, så blir jag dig evigt tacksam!

Inte ens Henrik förmådde ordna transfer; order från högsta ort, eventuellt försäkringsbolaget. Men för övrigt gick allt som smort; vegkost till assistent Julia, normalkost till mor och dotter, inga problem. Rabatt för 13-åring i extrabädd i hcp-rum, självklart! Viss diskussion om batterityp, men Henrik sparade uppgifterna till nästa år - liksom uppgifterna om permobilens mått och vikt - proffsigt! Som grädde på moset, kom ett lyckönskningsmail dagen före avresa.

Återstod transferproblemet, men det är sådant man har välplacerade vänner till! Samme Niklas och samme Chrille mötte i Hurghada med bil och dykklubbens pickup. Som tur var kunde jag återgälda en del genom att bära med mig dataprylar från Sverige. I bilen till El Gouna blev det uppenbart för mig, hur svårt jag hade att balansera huvudrörelserna, trots nackstöd och fin vägbana. Jag noterade försämringen, kämpade med huvudet tills jag åter satt i permobilen framför Rihana Resort's entré. Nu kan jag tänka, att jag faktiskt hade tröttsam flygresa i kroppen - det är svårt att hitta någon bekväm sittställning i flygplansstolen och att inte kunna ändra läge under många timmar är jobbigt. Men, men, sjukdomen fortskred och det blev påtagligt i en ny miljö.

Anna började sin fyradagarskurs omgående; enda elev till Mansour, som höll lektion på bredaste göteborgska. Jag provdök i pool och att komma iordning var jobbigare än 2 år tidigare, men väl i vattnet var enda skillnaden att jag paddlade sämre med benen. Det pirrade i magen av glädje, när jag såg Anna närma sig, kånkandes på sin dykutrustning. Hennes första dag på båt missade dock Julia och jag, för vi var sena till bussen - inga glada miner från dottern!

Dagen därpå hade mina morgonrutiner fallit på plats och vi var alla tre med, när Colona's dykbåt stävade ut från hamn. Det var blåsigt och stackars Julia måste hjälpa mig med våtdräkt och allt annat, trots att hon var grön i ansiktet! Dykningen gick bra, men som jag sagt förr, det är inte jag som gör grovjobbet! Påfrestande var det dock att befinna sig en hel dag på ett blåsigt och gungande hav, så tredje dyket fick bli från strand.

Trots nytaget cert, valde Anna att ta det lugnt vid Rihana's pool, den dag jag, Julia, Niklas och Chrille for söderut för att dyka. Varken den frejdige hotelldirektören eller hans flintmobil syntes till på stranden i Magawish, men så hade jag ju inte heller dragplåstret Kholod med mig. Det nya för året var att jag blev buren i och ur vattnet av den egyptiske mästaren i taikwando - honom hade Kholod gillat! Julia garvade åt synen; mycket får man vara med om som min personliga assistent! Själva dyket gick utmärkt och vi såg massvis med exotiska vattenvarelser. Bland annat svävade ett par giftiga, brunvitrandiga drakfiskar majestätiskt under bryggan, med fenor och spröt utspärrade åt alla håll och två smårockor gömde sig i bottensanden.

Niklas stannade kvar i Magawish för att kitesurfa, Chrille körde mig och Julia tillbaka genom folkvimlet i Hurghada - bara män, inte en endaste kvinna! Chrille berättade att fru och barn lämnades hemma, medan männen strömmade till turistorterna från hela landet. En avart var de män som skaffade sin försörjning genom att kurtisera turistande damer; kvinnan står för alla kostnader för sig och sin semesterförälskelse, mannen hystar in provision från restauranger, försäljare, chaufförer, klubbar och så vidare, kanske får någon gåva, kanske något litet bidrag till studier eller någon läkarräkning... En vanligt förekommande företeelse, enligt en harmsen Chrille:

"Rödgråten vinkar hon farväl på flygplatsen, medan han spanar efter kommande veckas förtjänst - man kan se det var och varannan avgång!"


De flesta middagar intog vi på hotellets franska restaurang - en aning dyrare än bufférestaurangen, men god fisk för 60 kronor, skaldjurstallrik eller oxfilé för 120 kronor, får man inte klaga på! Inte heller på levande ljus eller en kopia av Mr Bean, diskret klinkandes på en blank flygel i ett hörn. "Chez Michel" kunde jag dessutom göra mig hörd och maten hann inte kallna på väg från grillen intill borden.

En kväll beslöt vi oss för en promenad till en ny marina några kilometer bort. Vi var osäkra på hur man hittade dit, så bellboyen Hassen erbjöd sig som vägvisare. Strax utanför hotellområdet upphörde gatubelysningen och asfalt hade ännu ej lagts. Permobilens vänstra hjulpar skar igenom den mjuka dikesrenen och lutandes i sidled, satt jag fast i djup sand. Med samlade krafter baxades ekipaget upp på vägbanan igen och Hassen vände inte åter mot hotellet, förrän hans skyddslingar nått den upplysta, trottoarförsedda gatan ned mot hamnen.

Vi passerade Niklas och Nettans halvfärdiga villa, belägen några stenkast från bron som leder över kanalen till marinan. Vi passerade över bron... Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men St Tropez kan slänga sig i väggen! Visserligen fanns inget folk- eller kändisvimmel, inga vrålande Ferraris eller Porschar och märkesvarorna i boutiquerna var nog inte särskilt äkta - alltså bara plus i en 50-taggares ögon! Den sammetslena kvällen var som hämtad ur en nutida "Tusen och en natt" med småbroar över kanaler, lyktor vars sken speglades i vattnet, smårestauranger och caféer. Och så yacht efter yacht utmed kajen, den ena mer storslagen än den andra, vita monsterbåtar från hela klotet on display!

På en servering sitter tre killar vid ett bord, varav en i rullstol. En av de benburna springer ikapp oss, presenterar sig som Roland och undrar hur vi fått med permobilen? Hans brukare, Micke, lyckades inte få ta med sin, trots upprepade försök - Jenny, månne?

Micke har fått sin ALS-diagnos för mindre än ett år sedan, men hans röst har redan försvunnit.

"Men svära kan han!", skrattar Roland om sin högt älskade Micke.

Vi ska med samma flyg hem och vi stöter ihop i taxfree-shoppen. Micke har plåster och bandage efter att ha ramlat ur rullstolen:

"Sabla klant!", säger Roland, utan att det framgår vem som åsyftas.

Anna tar Mickes mailadress, han får min - Mickes tårar trillar nedför hans kinder. Vi säger att vi ska träffas hemma, men det blir aldrig av. Däremot skriver vi till varandra då och då, men Micke orkar inte med joysticken och ögonstyrning av datorn fungerar dåligt för honom. Han byter efter hemkomsten till min läkare, men vi ses aldrig mer.

"Skynda på med kuddarna, han är helt slut!", skriker Roland till en flygvärdinna på planet hem.