Colona bjuder varje vecka nyanlända resenärer på prova-på-dykning i poolen och även jag brukar klaras av vid detta tillfälle. År 2002 visste ingen av oss inblandade, om det överhuvudtaget skulle fungera för mig att dyka, vilket gjorde försöket extra spännande. Om jag och Kholod hade haft höga tittarsiffror på flygplatsen, så slogs det ändå av poolshowen - här avstannade all annan aktivitet! Tidningar sänktes, böcker lades åt sidan, soldyrkare satte sig upp, solglasögon rättades till, badande tog plats utefter poolsidorna, när det stod klart att hon i rullstol faktiskt skulle dyka!
Jättebabyn Chrille, alias Balousa, lyfte ned mig till sittande på bassängkanten och Niklas, som redan var i vattnet, började lirka på mig simfötter:
"39:or blir bra.", sa jag.
"Ge mig ett par 40-42!", kommenderade Niklas.
Chrille höll mig bakifrån under armarna och sänkte mig ned till Niklas, Kholod och personal från Colona fanns till hands uppe på kanten, undrar om inte Kholod till och med dristade sig några steg ut i grunt vatten? Chrille plumsade i och hjälpte till att hålla mig. Dykvästen med tub träddes på och flera masker provades - att masken sitter bra och sluter tätt är a och o. Jag ville ha gummibandet runt huvudet hårdare spänt, Niklas grumsade, men drog åt. Sedan gällde det att kunna sluta läpparna tätt runt munstycket - det går inte, när man ler!
"Pussmun!", kommenderade Niklas och jag log ännu bredare.
Jag böjde mig framåt, doppade huvudet under vattnet, fick kallsup! Sänkte mig ned under ytan genom att böja knäna, Niklas gjorde likadant, kollade allt, ok-tecken, frågande blick, upp-tecken.
Själva dyket gick sedan till så, att Chrille simmade ovanför, lite bakom mig, med handen på min tub, så han sköt mig framåt och hjälpte mig hålla balansen. Niklas paddlade baklänges framför mig, hela tiden ögonkontakt, ok-tecken, frågande ögon. Eftersom jag inte kunde använda sedvanliga tecken, nickade jag, skakade på huvudet eller svarade med ögonen. Jag kunde paddla med ben och fötter, jag kunde använda armar och händer lite utefter kroppen och allt kändes jättebra! Jag var hela dyket full i skratt och fick fokusera, för att behålla pussmunnen. Riktigt svårt blev det när vi övade andningsteknik och Niklas plötsligt plockar fram papper och penna ur västen! Jag visste inte sådant existerade och jag höll på att krevera, men jag lyckades skärpa mig.
På lördagen var det heldag på dykbåt och det kan ha varit första gången jag träffade Nettan och dottern Emma. Nettan och jag kände i alla fall inte varandra ännu och hon hade fullt upp med väninna på besök från Jönköping. Har inget minne av att minstingen Lin var med, men det var hon säkert. Farmor Gertie hade jag sett på planet ned, undrar om hon inte kommit fram och hälsat redan då?
Det farligaste momentet på hela resan är när jag bärs upp eller ned för den branta trapp-stegen mellan båtens däck. Den här gången hjälpte både Niklas, Chrille och kaptenen till, men andra år har det gått på för lösa boliner, även om det alltid rett upp sig. Kholod och jag installerade oss på en bred, dynförsedd låda, som upptog större delen av övre akterdäck. Härifrån hade vi utsikt över det blåturkosa vattnet och uppsikt över dykare och snorklare i havet akteröver samt aktiviteten på dykdäck. Blev det för hett i solgasset, vred Kholod mina ben över lådkanten, drog mig upp i armarna, först till sittande, sedan till stående, svängde över mig till transportrullstolen och körde in mig under soltaket.
Från första dagen hade jag ihärdigt försökt få Kholod i poolen, men lika ihärdigt hade hon kommit med undanflykter. Gertie och jag gaddade nu ihop oss och med den lite äldre kvinnans hjälp, fick jag min assistent med på att snorkla. Undrens tid är inte förbi! Iförd mina shorts, något långärmat, diverse simdynor och med egen snorkelinstruktör, var hon i vattnet säkert i en halvtimme. Stolt och glad - om än med synpunkter på instruktören - kom hon uppför lejdaren och jag inbillade mig i min enfald, att isen i och med det var bruten. Jag borde ha känt Kholod bättre, hon blev om möjligt än mer styvnackad!
Niklas hade lämnat frågan öppen, om jag skulle dyka från båt eller inte. Dels berodde det på väder och vind, dels är det alltid svårt att pressa in mig i ett redan fullspikat schema. Oftast hinns jag med när övriga i dykgruppen har lunchuppehåll, men år 2002 tog ett gäng delfiner min plats. Kaptenen tutade i det karaktäristiska delfin-signalhornet, som säkert har någon specifik båtbenämning, och dykare och snorklare slängde sig i vattnet. Niklas och 11-åriga Emma dök tillsammans och fick sällskap av delfinmamma med unge, som simmade ihop med dem! Niklas redogjorde för upplevelsen med något religiöst i stämman!
Båtens kock serverade som vanligt god lunch, men pommes fritten hade hunnit kallna innan maten nådde mig. En vass kantbit satte sig på tvären i min hals och jag hostade länge och kippade efter andan. Kholod dunkade mig i ryggen och fläktade med handen framför mitt ansikte och visste ingen råd, stackarn! Nuförtiden har jag lärt mig undvika hård, kantig föda och kalla pommes frites skyr jag som pesten.
När vi i kvällningen stävade tillbaka mot piren i Abydoos, bjöds vi som alltid på ugnsvarm sockerkaka bakad ombord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar