54. 2001 BLIR 2002

Jag hade gjort mina försök att få eget sovrum förr, men bland annat efter diverse påhopp rörande mina föräldrars sovvanor, hade jag varje gång givit upp. Ett av mina skäl till att vilja byta rum, var att min sömn stördes av min makes snarkningar. Detta bemöttes med att även jag snarkade - vad det hade med saken att göra är svårt att begripa så här i efterhand... En natt placerades en röststyrd bandspelare på nattygsbordet för att bevisa att jag också var skyldig. För er som inte känner till sådana mackapärer, så är det en liten apparat som automatiskt börjar spela in när något låter i närheten. Bevismaterialet ansågs dock följande morgon inte bindande, eftersom det inte gick att säkert säga vem som snarkade på bandet! Nästa natt var manicken försvunnen och jag anklagades för att ha tagit den, vilket i mina ögon hade gjort mig heder, men tyvärr kan jag inte ta åt mig den äran.

Ska man skratta eller gråta? Särskilt om man inte känner Sten, förstår jag att man uppfattar mig som ett totalt mähä. Jag var helt enkelt satt ur funktion, något jag inte förmår förklara. En av Stens äldsta vänner har sagt att ska man ha med Sten att göra, ska man se till att vara på samma sida som han - undrar om jag någonsin varit det? Skrämmande! Allas vår Dr Phil säger att man blir behandlad, som man själv låter sig behandlas och det är ju sant... Jag kan då fråga mig varför jag lät mig behandlas så illa? Varför jag inte kunde bryta mig loss, varför jag inte såg några valmöjligheter? Varför jag inte hade något att sätta emot?

Min sjukdom kan jag inte skylla på, jag har följt samma mönster sedan jag träffade Sten. Jag har sakta börjat se samband med min uppväxt, och minsann går inte mönstret igen från min barndom! I kombination med någon auktoritär närstående, är jag såld. I kombination med någon som ser det som en seger att vinna genom att söndra, är jag ett lätt byte. I kombination med någon som inte drar sig för att använda manipulation och kränkning, far jag illa och sätts ur spel.

I december 2001 flyttade jag trots allt tvärs över hallen till husets minsta rum, men tro inte att det var tack vare något stoiskt beslut från min sida. Nej, det var arbetsterapeut Gunnel som fått mig att förlika mig med idén att jag skulle sova i en elektriskt inställbar säng med sidostycken. Det fanns ett par, tre modeller att välja mellan, men jag såg dem alla som den säng jag skulle dö i, så Gunnel högg i sten vid första försöket, men senare gav jag alltså med mig.


Lagom till jul blev jag hängig och började hosta och egentligen hade jag velat avstå från julfirandet hos Louise och Björn. Anna ville dock inte lyssna på det örat, så vi åkte iväg hela familjen. På juldagen hade jag inte blivit bättre och fars födelsedagsfirande i Älvsjö hoppade jag över. Den natten och natten därpå, hostade jag oavbrutet och fick inte en blund i ögonen förrän om dagen, när jag halvlåg i permobilen. Till slut åkte jag in till KS-akuten, mycket för att Sten insisterade på det och till min förvåning blev jag inlagd. En ALS-patient på sitt femte år och med fruktansvärd hosta, skriker lunginflammation och nära förestående bortgång i läkaröron, men det fattade inte jag. Jag hade aldrig haft lunginflammation, så jag hade inget att jämföra med, men jag mådde inte jättedåligt. Det var mest den ettriga hostan som tog musten ur mig.

Jag hade absolut inget emot att ligga på sjukhus, skönt att komma hemifrån, speciellt över nyår! Personalen var trevlig och en sköterska tejpade fiffigt fast fjärrkontrollen på sängens fotända, så jag kunde reglera TV:n med tårna och larmet sköttes likadant. Jag sattes väl förmodligen på antibiotika, men hostan gav sig inte och särskilt nattpersonalen hade fullt upp med mig. De första nätterna fick jag syrgas och det var massa pyssel med masker, näsklämmor och inställningar.

Någon av morgnarna väcktes jag av en grönklädd som presenterade sig, trodde jag. Hon skulle ta blodprov och började leta efter min hand, men eftersom inget sagts om provtagning, ryckte jag upprepade gånger undan armen - eller jag stretade åtminstone emot. Provtagerskan gick för att skaffa hjälp, men återkom för att meddela att hon tagit fel på rum! Namnet hon sagt när hon väckte mig, var inte hennes eget utan patientens hon skulle till och kontroll av personnummer var uppenbarligen bortrationaliserat i arla morgonstund.

Det hade förstås tagits prov i ett tidigt skede för att utröna, vad det var för bakterie som spökade. När labbsvaret mottogs på avdelningen, fick jag besked om att jag hade drabbats av en mycket sällsynt baskelusk, som sköterskan inte hört talas om förr. Dagen därefter ändrades det till att det var en mycket vanlig bacill, allmänt förekommande bland dagisbarn. Anledningen till att man först inte insett detta, sades vara att en äldre läkare använt en ålderstigen benämning! Det hela låter konstigt i mina öron, men det var den redogörelsen jag fick. Någon lunginflammation hade jag hur som helst inte och det var det viktigaste.

Sten kom med barnen varje dag och på nyårsafton tittade de in på väg till Chino, som sedan nyligen var skild från Carina. Chino hade barnen över helgen och han och hans nya flickvän hade bjudit till fest. Jag är alltid orolig när Sten partajar och barnen är med, men det är sådant jag måste ta. Hade jag vetat att Véronique, som numera var barnflicka hos Louise, för kvällen var inhyrd som chaufför, hade jag känt mig lite lugnare. När min familj hastade vidare, tryckte Anna munnen mot innerdörrens glas och avtrycket fanns kvar resten av min sjukhusvistelse.

"Här har någon lämnat en nyårspuss!", sa den manlige nattsköterskan.

Helikopterplattan var belägen i närheten och det smattrande rotorljudet och strålkastarljuset kom och gick - ambulanshelikoptrar är för mig både något tryggt och olustbetingat. Fyrverkeri lyste upp himlen både utanför fönstret och på TV och 2001 övergick i 2002.



I hissen ned, när jag blivit utskriven, fick Anna löfte om att få ta hål i öronen, något hon bett om sedan länge. Jag hade motsatt mig det tidigare, men nu var det tillfälle att fira och jag ville göra henne riktigt glad, fastän jag egentligen inte ändrat ståndpunkt i frågan. Kholod var med och hon gav mig en Klematis i kruka, inköpt på Centralen. Växten, ordentligt inslagen i köldskyddande tidningspapper, fick vänta i bilen medan vi var och tittade på tennis i Alvik, för övrigt Kholods första tennisturnering:

"Alltid premiär för någonting, när jag jobbar hos dig!", säger Kholod.

Nu brinner ni väl alla av nyfikenhet för att få höra vad som hände med min Klematis? Jo, framåt sommaren flyttade den från matsalsfönstret ut i rabatten, där de vita blommorna varje år sedan dess, blandar sig med rosorna från Annas Edelweissros. Men nu går jag definitivt händelserna i förväg! Först ska vi resa till Stockrosor, Bougainvillia och Mynta...