Den 19 april 2007 kom jag hem från Egypten. Sent på eftermiddagen en vecka senare hämtar Sten en flaska rödvin från matsalen, innan han kör iväg mot stan. Assistent Jeanette, som bor några kvarter ifrån Tina, har just nekats skjuts, så jag får det till att någon annan dam är på min ex-makes tapet. Dessutom ska Tina börja sitt nattpass hos mig inom ett par timmar, vilket också gör att hon av mig inte antas som trolig deltagare i en romantisk torsdagsmiddag.
Men vad man bedrar sig! När Sten kommer hem igen fem minuter innan Tina anländer, dråsar polletten ned och jag blir iskall - de har till och med ett vardagsliv ihop! Jag stirrar in i datorn utan att se något, tills Tina kommer in i köket och sätter sig på en pall tvärsöver bordet från mig:
"Har du ätit middag... ", börjar jag.
En skymt av oro far över min assistents anlete, innan hon skiner upp:
"Ja, tack! Det har jag."
"... men, har du ätit middag med Sten?, menar jag."
"Ja, piper Tina."
"Då kan du inte jobba kvar här!", konstaterar jag - flera månader försent!
"Det var tråkigt att höra", säger den nysparkade utan att lyfta blicken från mina sandfärgade, pre-nötta golvplattor.
"Det var tråkigt att höra", upprepar Tina.
"Det går inte att få in någon annan nu, så du måste vara kvar tills imorgon", säger jag.
Sedan bara sitter vi där i en stillastående evighet. Jag stirrar i datorn, Tinas blunddockeögon är nedfällda mot golvet. Fastän jag flyttar blicken till henne då och då, fortsätter hon att stirra i golvet. Vad det lider, reser hon sig och frågar om jag vill ha hjälp med något? När jag skakar på huvudet, försvinner hon till nedre våningen för att informera Sten om den senaste händelseutvecklingen.
Sten har besök av Rodde, en polare och hantlangare, som närmast gått som son i huset under många år. De två förflyttar sig så småningom upp till vardagsrummet, där det dricks whisky och skrattas åt dåliga skämt. Tina väljer den uppsluppna stämningen i soffgruppen framför den tryckta i köket, men efter ett tag kommer hon ihåg sin brukare:
"Passa på att använda mig, när du ändå har mig här!"
Så Tina får sysselsätta sig med att sy in två par byxor, tills Rodde tackar för sig och kör iväg. Klockan är nog framåt midnatt, när jag får sällskap i köket; jag har backat ut från min plats vid datorn, Tina lutar sig mot köksbänken med armarna i kors och Sten ställer sig bredbent framför mig:
"Vi har rättat oss helt efter dig, för jag visste, jag visste, att du skulle jävlas om du fick en chans! Du har inte med att göra varken vad jag gör, eller vad dina assistenter gör på sin fritid. Tror du att du är någon jävla kommunistpamp, som kan sparka folk hur som helst? Tina behöver sitt arbete, förklara varför hon inte får vara kvar!"
"Det får Tina förklara för dig", säger jag.
"Jag är ledsen, Marie, men det tror jag inte att jag kan", säger mähät!
"Då får någon annan förklara för er", säger jag.
Samtalet fortsatte länge... Jag beskylldes för att ha underblåst romansen genom min medgörlighet beträffande bilbatteriet, inbrottet, stolarna och tackmiddagen - Tina bara stod där, utan att en enda gång invända mot dessa befängda anklagelser. Det framkom dock inte under samtalets - eller snarare monologens - gång, hur detta ménage à trois var tänkt att fungera... Skulle jag kanske vara någon slags inventarie i ett undanskymt hörn som Tina tjänade sitt uppehälle på, medan det nya herrskapet levde sitt liv framför mina ögon? Eller hur sjutton var det tänkt!
Jag minns inte hur köksmötet avslutades, men till sist kom vi i alla fall i säng. Klockan åtta på morgonen ber Tina att få sluta en timme tidigare och jag är tacksam över att få ut människan ur huset så fort det bara går. Men, men, fel av mig igen! Tina stannar kvar med Sten och när Sanne klockan nio missar bussen, är det hennes före detta arbetskamrat som hämtar upp henne vid pendeln.
Döm om min förvåning, när Tina i bil senare på dagen vinkas in på tomten av Sten. Hon parkerar bredvid min bil i carporten, medan jag, Grann-Maria och Sanne följer varenda rörelse från första parkett uppe på terrassen. Jag kan inte tänka mig annat än att Tina kommit till sans och insett att en förklaring och ursäkt vore på sin plats. Jag överväger till och med att be Maria gå, så att den ångerfulla ska våga sig fram, men i sinom tid går det upp för mig att Tina inte kommit för min skull! Hon sitter kvar och trycker i bilen i sisådär en timme, tills Sten packat färdig sin Volvo. Då byter hon snabbt fordon utan att låtsas om oss åskådare, som får ännu en överraskning, när Farmor leds ut till bilen och placeras i baksätet. Sedan svänger Volvon ut genom grindhålet och styr mot ett veckoslut i Norrland... Att jag aldrig lär mig! Det ska ju heta Jämtland, kära Farmor!
Jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv, som efter det här dygnet! En konstant, molande smärta hade intagit mitt mellangärde och ville inte släppa sitt grepp. Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller hur jag tänkte, det onda fortsatte mola. Framför allt kände jag mig så gruvligt sviken av Tina, inte minst för att hon inte kommit till min undsättning under köksmötet. Dessutom hade hon svikit mig för Sten, vilket i praktiken betydde att hon misstrodde och förkastade hela mig. Att hon genom sitt förräderi skapat en motorväg rakt in i mitt mödosamt uppbyggda reservat, gjorde inte heller saken bättre.
Assistent Julia har senare försökt förklara för mig, att även om jag såg Tina som en nära vän och förtrogen, så betraktade Tina mig som ett jobb. Någon på assistansbolaget sa också någon gång för länge, länge sedan, att det är fel att förhålla sig till assistenter som till vänner, men jag vet nog inte hur något annat vore möjligt. Visst finns det en stor skillnad, men i och med att en brukare lever med sin assistent dygnet runt, året runt, blir relationen till och med på vissa sätt intimare än vänskap. Förhållandet mellan brukare och assistent är så himla specielllt; två människor som i vanliga fall inte skulle tittat åt varandra, tvingas plötsligt in i varandras liv - det går nog inte att föreställa sig, om man inte varit där.
När jag hade kommit halvvägs i det här avsnittet, föreföll mig Tinas beteende som så osannolikt märkligt, att jag bara var tvungen att sms:a henne:
"Hej Tina!
Min bok är framme vid -07 och jag försöker förstå, hur det kunde bli så fel!
Jag försöker också hitta förmildrande förklaringar och har mina teorier...
Kan du kontakta mig eller åtminstone bekräfta att du läst detta.
/Marie"
Jag fick faktiskt ett svar:
"Hej Marie! Jag beklagar men jag kan inte hjälpa dig med det. Lycka till med boken! :-)
Hälsningar Tina"
"Det var synd, för det här var din sista chans", skrev jag tillbaka.
Som Louise med flera påpekat: Jag lider i alla fall inte brist på något att skriva om!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar