33. VINTERSOL I/ FEBRUARI 2000

Vintersol är ett svenskt rehabiliteringscenter i Los Cristianos på södra Teneriffa, med bara den oftast folkfyllda strandpromenaden mellan sig och badstranden. Anläggningen upptar ca 12 000 kvadratmeter och får nog anses vara fullt handikappanpassad. Byggnaderna är antingen i ett eller två plan, de senare utrustade med hiss. Nästan hundra inneboende patienter tas emot åt gången, därtill har poliklinisk verksamhet utvecklats under de senaste åren och åttio patienter till kan numera välkomnas.

1965 började verksamheten erbjuda rehabilitering, i huvudsak till patienter med kroniska neurologiska och reumatologiska sjukdomar. Anläggningen drevs först under stiftelsen Vintersol och därefter under stiftelsen Humlegården, innan ett aktiebolag bildades. Som enda aktieägare står den svenska stiftelsen Humlegården - bara tomtvärdet måste uppgå till en förmögenhet!


En medsyster vill veta hur man reser som handikappad och hur det fungerar på flyget, och det passar bra att ta upp nu:

Först och främst måste man luska fram en resesäljare som inte sätter i halsen, när ordet "rullstol" nämns - någon som ser möjligheter, istället för svårigheter. Det var många turer innan jag fann Henrik på Fritidsresor i Malmö, men den historien får ni läsa om senare. Henriks manschett darrar inte ens vid ordet "permobil" - han är ett fynd!

Assistans på flygplatsen begär man i samband med att resan bokas. Ska man ha permobil med sig, lämnar man uppgifter om mått, vikt, batterityp etcetera, till resesäljaren som begär klartecken från flygbolaget.

Bagage inklusive hjälpmedel såsom rullstol, elrullstol, rollator, toasits med mera, checkas in vid disken som vanligt, men hjälpmedlen lämnas sedan in på ett särskilt ställe skyltat "specialbagage", där också exempelvis golf- och skidattiraljer tas emot. Hjälpmedel betalar man inget extra för.

När man checkat in kommer den bokade assistansen med en rullstol och hjälper en genom säkerhetskontrollen och ända ut till planet, om man så önskar. Jag brukar komma överens om när vi ska ses vid gaten, sedan tar jag mig dit med min egen assistent.

Att hinna med ett toabesök så sent som möjligt innan man går ombord, är att rekommendera. Man brukar få borda före övriga, men senast ropade assistansmänniskan tvärsöver det köande passagerarhavet:

"Hon ska på toa, vi tar henne sist!"

Förr gick jag med stöd av någon från kabindörren till min stol, men nuförtiden flyttar jag över till en smal sits på hjul och rullas in till min plats och hjälps över till stolen.

Väl framme på destinationen, möts man på motsvarande sätt. Min egen assistent har alltid tagit hand om bagaget, vet inte om man kan få hjälp med det.

Transport till hotellet för permobilen kan man fråga researrangören om. Jag skulle tro, att lösningen ser olika ut på olika platser. Jag är proffs på permobiltransfer i Hurghada, Egypten, men det är överkurs och beskrivs längre fram.


Tidigt år 2000 gjorde jag min första flygresa medtagandes permobilen och resan gick till Vintersol. Jag behövde bara infinna mig på Arlanda med assistent Véronique, sedan togs allt om hand av personal från Humlegården. Vi var tjugo funktionshindrade med på planet, plus tillhörande assistenter, plus vanliga kanarieöfarare.

På Vintersol fick Véronique och jag ett rum på nedre plan i huvudbyggnaden med matsal och sällskapsrum i en byggnad strax intill. Redan första dagen blev vi tillfrågade om "Moonlight BBQ" eller något liknande, som skulle gå av stapeln nästa kväll. Det skulle vara en ridtur följt av middag i cowboy-anda; det är nämligen så, att väldigt många westernfilmer i själva verket spelas in på Teneriffa.

Alltsedan Véronique kom till oss som aupair, hade hon hoppat runt och tjoat närhelst hästar eller ridning kommit på tal, så jag utgick ifrån att detta var ett av hennes stora intressen. Mest för att inte göra Véronique besviken, köpte jag biljetter till jippot, som alltså inte var i Vintersols regi. Jag var en mycket van ryttare, men visste inte riktigt hur min dagsform tedde sig. Dessutom var jag lite tvehågsen till att sitta upp på en okänd kuse i ett främmande land - men jag kunde ju följa med och titta på...

Vi var en liten skara som klev på bussen. Någon, som jag senare lärde känna som Lasse, bars ombord, jag gick på med stöd av Véronique. Vi blev avsläppta på en parkering, där de som hade svårt att gå möttes av bil och blev skjutsade några hundra meter till stall, paddock och inhägnader. Vid närmare eftertanke var det nog bara jag och Véronique i bilen... Lasse rullade i sin stol.

Ett 20-tal ryttare i varierande ålder och mundering hade samlats på stallbacken bland hästar och anställda cowboys. Jag minns inte hur beslutsvägarna gick, men frestelsen blev för stor. En senig, brunbränd man lade sin ena arm bakifrån runt mina axlar, där jag stod bredvid hästen. Jag kände hans handflata mot mitt ryggslut, när han tryckte min bak upp i luften, så att benen landade grensle över sadeln. Mästerligt, jag har aldrig sett något liknande! Försiktig som jag är, sällade jag mig till det sällskapet som valt bort trav och galopp. Véronique hade vid det här laget kommit på att det var säkrare på marken och vägrade sitta upp!

Redan i en kort, brant backe inne på stallområdet höll jag på att glida av, men genom att luta mig bakåt gick det vägen. Jag kunde inte greppa tyglarna, utan min häst var ihopbunden med ledarhästen, som reds av en cowgirl urless på turister och helt ovetandes om min neurologiska status. Hon ledde sin grupp i skritt ut i ökenlandskapet och följde en nästan obefintlig stig som slingrade sig utmed en bergssida mellan kaktusar och vassa stenar. En av alla gånger min häst snubblade i den oländiga terrängen, föll jag framåt och blev hängande över hästhalsen.

"Sit up!", sa cowgirlen, men det förmådde jag ju liksom inte. Min senige hjälte kom sprängande från ingenstans, satt av och tryckte upp mig i vertikalt läge. Ritten pågick i en och en halv timme, sedan var det sangriapaus. Véronique, Lasse och några barn hade fått en åktur med häst och flakvagn med monterade träbänkar och de anslöt sig till oss. Förståndig som jag är, åkte jag med dem tillbaka till stallet, där grillade revbensspjäll, bakad potatis och mer sangria väntade.