43. THAILAND I/ FEBRUARI 2001

Vår resa till Thailand i februari 2001 var noga förberedd. Inte så att hotell bokats mer än för de två hotellnätter som ingick i biljettpriset, men jag hade skaffat en resehandbok, vilket aldrig hänt förr. Frankrikeresorna hade i och för sig varit pålästa, men det hade stannat vid turistbroschyrer. Nu gällde det att på bästa sätt utnyttja våra fjorton dagar i landet där jag och Hélène bott under två år, till att återbesöka välbekanta platser och till att se nytt. Det skulle också bli roligt att få visa Thailand för Sten, barnen och deras kusin Marit.

I förberedelserna ingick även en "crash diet", eftersom jag vid det här laget var hjärtligt trött på de extra kilon jag lagt på mig hösten 1999. Varken min aptit eller sväljfunktion hade försämrats påtagligt, så jag såg ingen anledning till att släpa runt på reservkilon. Jag hade dessutom ingen som helst lust att återvända till Thailand både fet och handikappad, så motivationen var på topp. Den valda metoden blev "Danska rikshospitalets ämnesomsättningskur"; en diet som skall följas slaviskt i tretton dagar, är fullkomligt förkastlig och väldigt effektiv! Jag minns hur franska Nathalie brukade förfasa sig över "InGentinG-lunchen" Dag 7, men smal det blev hon.

Sten och jag slog - som så många gånger förr - vad om vem som skulle lyckas bäst. Hade jag under årens lopp krävt in alla vinster hade jag varit en rik kvinna - den här vändan blev det inte ens något sagt om vadets storlek. Som alltid började vi måndag morgon - nej förresten, söndag morgon gäller för denna kur - och som alltid fick alla och envar höra Stens profetior om att ingen skulle känna igen honom snart och att han snart skulle kunna gömma sig bakom en lyktstolpe. Som vanligt var dock Sten fullt igenkännelig; denna gång höll utfästelserna inte ens över söndagslunchen! Jag höll ut och backade till 66 kilo, mycket tack vare träningen på Frösunda.


Det hade gått 30 år sedan jag, far och Hélène bodde i Bangkok, men jag hade varit tillbaka ett par, tre gånger på 70-talet, dels på semester, dels för en månads volontärarbete på ett barnhem. Alltsedan vår high school-tid hade jag och Julie från min gamla klass haft sporadisk brev- och mailkontakt och vid ett av mina återbesök hade vi setts, men minst 25 år hade gått sedan dess! Hon hjälpte mig nu hitta min gamle vän och tennistränare Pichai och meddelade honom, att jag och Hélène var på väg med två nya tennisadepter. Julie hade regelbunden kontakt med Charles - ni kanske minns min Hamlet? - och han varskoddes också.

Vi flög Stockholm-Köpenhamn-Bangkok med SAS och det var en lyckokänsla att igen svepa lågt över risfälten och landa på Don Muang Airport. Det har sagts mig att tunga plan helst ska starta och landa nattetid eller tidig morgon på Don Muang, eftersom asfalten på landningsbanorna då inte är mjuk av solen. Jag vet inte om det stämmer nuförtiden, men vi landade i alla fall i ottan. Permobilen hade fått stanna hemma, men min transportrullstol och vänlig thailändare väntade vid flygplansdörren och vi blev eskorterade genom passkontrollen till bagagebandet och vidare till utgången.

Trots den tidiga timmen slog värmen emot oss som en våt vägg, när vi tog oss ut från ankomshallen. Welcome to Thailand! Love it, or leave it! - jag väljer det första, needless to say! Narai Hotel's minibuss med chaufför och guide körde oss till Silom Load - solly, Road - mitt i centrala Bangkok. Fast begreppet "centrala" går liksom inte att använda om någon enskild del av Bangkok... Hotellet var fint och antagligen upprustat flera gånger om, sedan min senaste visit. Jag hade aldrig bott på The Narai, men som utlänning boendes i Bangkok, besöker man ofta de stora hotellens coffee shops, restauranger, barer och nattklubbar. Hotellen är som oaser i den kokheta, bubblande tiomiljonersstaden (2007).

Vår första dag tillbringades vid hotellpoolen. Jag och Hélène hade det fridfullt i en liten barservering, barnen sprang emellan oss och poolen, Sten samtalade länge på poolkanten med annan jovialisk herre. En medelålders svenska slår sig framåt eftermiddagen ned några bord bort från mig och Hélène och börjar prata med oss. Så småningom frågar damen om hon får flytta över och visst, vad säger man!? Mina varningsklockor klämtar, när hon för in samtalet på alla cancersjuka hon känner och när hon berättar att hon arbetar på ett hospice, knyter sig mitt mellangärde. Hélène hjälper mig upp från stolen och med min höga rollator, går jag mot hissen. Tror ni inte, att människan kommer efter, lägger handen på min axel och säger:

"Jag har vårdat många ALS-sjuka och jag vet hur du oroar dig för döden, men du ska veta att alla mina patienter stilla gått bort i sömnen."

"Kul för dom!", mumlar jag, varpå hon tar om allt hon sagt en gång till!

Hélène tröstar mig uppe på rummet och Sten blir först upprörd å mina vägnar. Den jovialiske herren Sten lättat sitt hjärta för, var psykolog verksam i Schweiz och damen i serveringen, hans syster. Vad dagen lider ändrar Sten sig och hävdar att damen gjort rätt! Minns inte om Sten utvecklade sin nya ståndpunkt.

'Bra rivstart på semestern!", för att använda Hélènes ord.

På kvällen promenerade vi uppför gatan förbi sidogatorna Patpong I och II, Bangkoks mest välkända, mest ökända bardistrikt. Hade jag inte suttit i rullstol, hade jag smitit in för att se om någon av min bekant Robertos två barer fanns kvar, men nu slog jag det ur hågen. En gång för länge sedan när jag tittat förbi, blev Bobby jagad med kniv av svartsjuk flickvän. Kniven missade målet, men punkterade vattensängen i rummet ovanför "Bobby's Arms" och vattnet sköljde genom taket ned i puben. Denna händelse har endast berättats för mig och det var inte den som avhöll mig från att ta en sväng in på Patpong - handikappade ses aldrig som hot.

Trots att vi åt middag i ett hål i väggen, om än av lite större format, var kryddningen turistanpassad och jag bad om "nam prik", pepparvatten. Jag blev glatt förvånad då, för att jag blev förstådd på thai, nu tar jag det som ett tecken på att mitt tal ännu inte var särskilt påverkat.

Jaha, en dag av fjorton berättade! Jag måste ändra hastigheten från cha cha till leo leo, men det blir yark mak mak - svårt mycket mycket!