4. LP, MRT, KS SENSOMMAR - HÖST 1997

Återbesök i Vällingby för mitt livs första lumbalpunktion. LP-prov görs för analys av ryggmärgsvätskan.

Jag fick sitta vid skrivbordet, framåtlutad över bordsskivan, medan läkaren baddade ett område långt ned på min rygg med sprit. När kanylen sakta lirkades in mellan ett par kotor i nedre delen av ryggraden, kändes det knakande, knastrande. Jag svimmade.

Återhämtade mig på en stol i väntrummet, innan jag åkte hemåt med remiss till Danderyds magnetröntgenkamera i nypan.

Magnetresonanstomografi, MRT, upplevs som obehagligt av många, dels på grund av det starka, knackande ljudet, dels på grund av att man måste ligga i en trång tunnel. Blickstilla, med huvudet fixerat. Man får inte vara klaustrofobisk!

Men det är jag, som tur var, inte. Jag frös om fötterna och lyssnade på musik, medan maskinen dunkade på och tog bilder av min hjärna och nacke.

"Utan anmärkning", löd svaret. Det var bra, antog jag, men vad var det för fel som inte gick att hitta?

Åter till Danderyd för ny MRT-undersökning, den här gången av resterande delen av centrala nervsystemet och med dubbelvikt filt över fötterna. Det var för övrigt min 43:e födelsedag.

"Jag kan inte göra något mer, utan jag vill att du träffar någon på KS", sa läkaren i Vällingby.

Inget provresultat hade påvisat något anmärkningsvärt, vilket var anmärkningsvärt i sig, tyckte i alla fall jag.

När jag kom till Karolinskas nedgångna neurologimottagning för första gången, hade det gått drygt ett år sedan incidenten med strumpbyxorna. Där rådde då som nu, en atmosfär av öststat med trista, slitna färger och glasrutor runt kassan.

Alltid många väntande. De närmast glasburen med kölappen i högsta hugg, oroligt sneglande mot nummerpresentatören. När ens nummer dyker upp, lämnar man fram sin sjukvårdsbricka, betalar om man inte har uppnått frikort, blir avprickad på en lista, innan man får slå sig ned och vänta igen.

Är du gammal i gården ropas ditt förnamn upp, men för mig blev det "Rundquist", för så hette jag på den här tiden. Rösten var barsk och tillhörde en äldre, reslig herre i vit rock, som visade in oss på sitt rum. Han välkomnade att Sten var med.

Jag minns inte vad som sades, men inte var det jag som pratade. När läkaren fick en syl i vädret, letade han efter orden och efter viss tvekan, kallade han mig "välnärd". I hans gebit borde det uttrycka något positivt, men jag är inte säker på vad han menade. Han sa sedan, att spasticiteten - en handikappande rörelserubbning som uppstår på grund av skador i det centrala nervsystemet - kunde minska om jag gick ned några kilo, men högst fem.

Sten lämnade oss för att parkera om bilen; det här var innan jag fått mitt handikapptillstånd.

"Jag brukar uppskatta att anhöriga är med, men din make är så intensiv, så det kanske räcker med varannan eller var tredje gång?"

"Cykelreparatör!", fnös Sten, när vi åter satt i bilen.

"Välnärd!", fnös jag.


Nedanstående skrevs långt efter mitt första KS-besök och var tänkt som en insändare. Jag mailade den lite hit och dit, men inte ens KS-bladet nappade. Om man kan sin "Mio min Mio", Astrid Lindgrens bästa bok enligt mig, så känner man igen sig. Ronja och Törnrosa skymtar också.


Hur kan det bli på detta viset?

Vilken blick för helheten, att låta infarten till Karolinskas sjukhusområde med Norra Begravningsplatsen på ena sidan, flankeras av en räcka gigantiska, fuktdrypande gravstenar på den andra. Att låta kyrkogården gräva sig under vägen, klättra uppför bergväggen och bilda fundament till Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Vilken fingertoppskänsla, att på detta sätt låta patienter och anhöriga till sjuka och skadade, komma i rätt sinnesstämning inför besöket på sjukhuset. Sorgfågel sjunger över nejden. Mest för dem, som medverkat till att detta gravmonument restes. Må deras hjärta av sten skava i kroppen!

Ingen mjuk, grön mossa med skira rankor av rosa linnéaklockor kommer att rå på dessa femton mörka stenstoder i kolossalformat. Inte ens om man kunde vänta i tusen och tusen år. Tillräckligt kämpahöga rosenhäckar finns bara i sagan. Finns susande silverpopplar som når himlen, i verkligheten? Det behövs en hel skog.

Eller kanske en fasad föreställande ett sagoslott med tinnar och torn och färgglada vimplar? Prinsar och prinsessor, konungar och drottningar, skulle då med gladare hjärta och lättare steg, träda in på Karolinska. Det vore väl bra?!