75. JEANETTE

Jeanette anställdes i början av sommaren 2003 och det var ett lyckokast. Till och med barnen, som brukar vara smått avvaktande inför nya assistenter, tog Jeanette till sitt hjärta från första stund. Och det var de inte ensamma om. När min handläggare undrade hur det fungerade med den nyanställda, svarade jag att till och med permobilen blev på bra humör när Jeanette var på plats. Mina föräldrar tyckte att det var "en trevlig ung dam", trots att damen var 40 plus.

Sten och hans kumpaner har haft många benämningar på mina olika assistenter - den feta, den slöa, den normala, negern, påskkärringen - listan kan göras lång! Jeanette blev "den snygga".

"Hon är för bra, det måste finnas en hake!", sa Sten och trackade, i brist på annat, Jeanette för hennes två, pyttesmå tatueringar.

Jeanette var rätt och slätt en äkta pärla. Mjuk, uppmärksam, noggrann, genomtrevlig mot alla, bra bilförare, behaglig på alla sätt och vis. Kanske lite väl försiktig och skrajsen, men hellre det än motsatsen.

Nu minns jag inte hur orden föll, men efter någon månad berättade Jeanette att hennes livskamrat hette Ann-Sofie! Jag gapskrattade! Jag skrattade, så jag grät! Dels för att avslöjandet kom som en blixt från klar himmel, men mest för att det var så oerhört komiskt med tanke på Sten. För att slippa höra bögskämt och låga kommentarer, övertalade jag Jeanette att Fia skulle heta Anders här hos mig. Anders har föranlett många goda skratt, som när Sten hälsade till honom.

Anna hade som liten mycket svårt att bevara hemligheter, de bara strömmade ur henne tillsammans med det osinliga ordflödet. Nu var hon tolv och jag anförtrodde henne utan tvekan, sanningen om Anders. Nuförtiden går Anna upp i falsett vid tanken på att få en killbögkompis - det är tydligen eftersökt i hennes kretsar. Jag var osäker på om också Anton skulle invigas i Anders-hemligheten; dels florerade bögtillmälena, dels var han förtrolig med pappa - så det slutade med att båda herrarna hölls utanför.

"Påstår du att jag är homofob? Jag har ju till och med en kompis som är bög!", säger Anton som läser över min axel.

Alltsedan barnen var små har jag med varierande framgång matat dem med böcker. Harry Potter och i Antons fall, triologin om klanen Otori, var skänker från ovan! Ofta krävdes dock tjat och mutor i form av lockande paket, som inte fick öppnas förrän ett visst antal sidor var avklarade. För några år sedan kom det ut en omskriven bok titulerad "Att komma ut", som jag köpte till Anton. Syftet var att göra min son mindre trångsynt och att tillhandahålla en motvikt till den rådande homofobin i huset. Anton var dyrköpt, men en handfull beskrivningar av hur unga homosexuella berättat om sin läggning för sina nära och kära, läste han - bland annat den om pappan som åkte in med sonen till akuten!

"Bögboken", som den snabbt döptes om till, lästes av Anna, av många assistenter och den lånades ut till flera väninnor. Jag tragglade mig igenom den, men Anton har rätt, den blev tradig i längden. Men det slog mig, hur hade jag själv betett mig inför Jeanette? Herregud, jag hade ju gapflabbat!

"Jag tyckte din reaktion var rätt härlig!", sa Jeanette, när jag frågade. Försiktiga Jeanette!

Vattensköldpaddan Hermann var ursprungligen den tredje medlemmen i Jeanette och Fias familj, men tillökning önskades. Hur länge ältades det om en kattunge skulle införskaffas? Eller kanske två? Minst ett halvår! Inget sker oöverlagt i Jeanettes liv.

Jeanette kom underfund med att undersköterska skulle hon bli som stor och halvfartsstudier inleddes. Det blev glesare mellan passen hos mig, långa perioder sågs vi inte alls. Jeanette siktade på ett stort sjukhus, helst en akutmottagning... Glömt var tillfället, när jag fick magsmärtor och en likblek Jeanette darrade som ett asplöv. Jag befarade att hon skulle kola vippen alternativt tillkalla ambulansflyg!

När Jeanette bad att få sluta tidigare en dag för att följa med Fia till HS, frågade jag inte vad det gällde - med risk för att verka ointresserad, så förhör jag sällan assistenter, eller någon annan heller för den delen. Jag lyssnar gärna, men en slags gräns hindrar mig från att vara frågvis. Vad skälet till HS-besöket var, kände jag för övrigt på mig...

I juni i år födde Fia en son, Léon. Jeanette arbetar numera på Karolinska och hon är gissningsvis som klippt och skuren för jobbet. Om det blir någon pappaledighet för henne, vet jag inte.