44. THAILAND II/ FEBRUARI 2001

Psykologen och hans syster hade rest vidare, så jag vågade stämma träff med Pichai i poolserveringen dagen därpå. Han kom med en stor blomsterkorg och trots ytterligare 25 år i obarmhärtig sol på stekheta tennisbanor, ännu en skilsmässa och för mycket alkohol, cigaretter och spel, var han sig förvånansvärt lik. Han berättade att han hade varit i Sverige och hälsat på en gammal tenniselev och försökt få tag i mig, men haft en bokstav fel i efternamnet och dessutom varit osäker på min fars förnamn. Det visade sig att han bott på ett hotell inte långt hemifrån mig - tänk om vi hade stött ihop på torget!

Redan denna eftermiddag stuvade vi in oss i en taxi och åkte efter Pichai till en tennisbana. Sist jag hälsade på i Bangkok, hade Pichai eget tenniscenter och hus nära turiststråken, men dessa goda tider var sedan länge överspelade. Han var numera tränare på en anläggning långt upp på Sukhumvit Road och vi var allesammans genomsvettiga, när vi kom fram. Anton och Marit tränade och Pichai var mycket imponerad av Marits spel.

På något vis hade jag fått veta, att en överraskningsmiddag planerades till vår andra kväll i stan. Överraskad blev jag ändå, närmare trettio personer hade slutit upp i Narai's coffee shop! Om man betänker att vi gått i en internationell skola där majoriteten lämnat Thailand för fortsatta studier efter avslutad high school, var det inte illa! Julie var förstås där, liksom Charles. Många av mina klasskamrater, några med sina respektive, hade kommit. Julie hade också fått tag på flera från Hélènes klass och även bjudit Pichai. Det var bufféservering, men Julie hade specialbeställt Tom Yam Kung åt mig - en buljongsoppa med jätteräkor, lime, svamp, vitlök, citrongräs och peppar. Kocken hade nog missat att det var till en farang - en utlänning - för jag höll på att brinna upp! Marit och Anton åt glass ikapp, Marit segrade. Gruppfoto togs, som vid en senare tidpunkt överlämnades till mig av Julie, vackert inramat av intarsia-arbete i trä. Anton, som saknas på bilden, tyckte tillfället var väl valt för ett toabesök.

Våra två bokade nätter på The Narai var över och vi flyttade till hotell nära tennisbanorna. Hotellet var under reparation och bara ett fåtal våningar var öppna för gäster, men vad gjorde det! Vi delade poolen på taket med ett smekmånadspar som inte lämnade sitt penthouse och en grupp förbihastande kostymklädda japaner, så vi behövde inte precis paxa solstolar! På eftermiddagen när hettan dämpat sig nid noi, tog Hélène, jag och barnen taxi till tennisen och den av Pichai bokade banan.

Av någon anledning som jag inte kan komma på, promenerade vi efteråt tillbaka till hotellet. Vissa tider på dygnet tar man sig snabbare fram till fots än med bil i Bangkok, men det var nog inte skälet den här gången. Redan efter ett kvarter kom vi fram till en hög bro över en klong - en kanal - och barnen tog de branta trapporna och försvann ur sikte. Hélène var tvungen att köra rullstolen ute i vägbanan och vi kryssade bland bilar, bussar, motorcyklar och tuk-tuks. Hade en fotograf fått syn på oss, hade vi hamnat på förstasidan i Bangkok Post!

Säga vad man säga vill om denna stad, men inte är den handikappanpassad. Trottoarerna är... ojämna... är inte ens i närheten! Man vet helt enkelt inte vad foten möts av nästa steg. Det kan vara och är ofta ett hål, eller så tar trottoaren slut med en fyradecimeters hög kant. Det kan vara en hukande, gammal kvinna som trär vita och röda blommor till en girland, en cykel med glaslåda framtill innehållande skivad mango, en försäljare av rostad, manglad bläckfisk, en försäljare av i stort sett vad som helst eller så folk som bara halvsitter på sitt karaktäristiska, österländska sätt. Det måste vara någon anatomisk egenhet, som gör att de finner ett balans- och viloläge hukandes som i "Små grodorna" fastän med benen böjda ännu mer, hela foten plant mot underlaget och armarna vilande på knäna. Försök själva!

Vi hittade tillbaka till hotellet helbrägda. Nästa morgon var det frukostmöte med Pichai och hans före detta chaufför, Mr Moon, som med sin minibuss skulle köra oss på vår första utflykt. Innan vi lämnade storstaden bakom oss, gjorde vi ett stopp på en juvelerarateljé, eller snarare en flerplans, modern juvelerarverkstad, ägd av Jack från Hélènes klass och hans fru Laurie. Mina ringar behövde göras större, en safir saknades dessutom i en ring, en liten briljant i en annan. Mitt armband hade börjat glida över handen lite väl ofta, för att det skulle vara bra för min mentala hälsa, så det behövdes kortas av.

Vi följde sedan den östra kusten av Siambukten och gjorde lunchuppehåll i Bang Saen, 10 mil sydost om huvudstaden. Först besök på utsiktsplats med massa apor, som vi matade med bananer och jordnötter. Anton och Anna förbjöds röra aporna, Hélène och Marit klappade på. Min systers approach till djur är att de i det närmaste är att betrakta som människor, en uppfattning jag inte delar. När en stor aphanne roffade åt sig en knippe bananer och drog sig undan till en skyddad plats för att kalasa i lugn och ro, fnös Hélène:

"Typiskt män!"

Resehandboken rekommenderade en fiskrestaurang i den av thailändare sedan långt tillbaka uppskattade badorten. Det fanns många restauranger som passade in på beskrivningen, så valet överläts till Mr Moon och utföll till allas belåtenhet. Det är mycket möjligt att chauffören fick betalt av restaurangen per levererad gäst, men det vore honom väl unt, tycker jag. Sten tror, att Mr Moon beordrats av Pichai att skydda mig med sitt liv och jag tror i alla fall att han prioriterade vårt välbefinnande högre än eventuell provision.

Pattaya, den mest populära badorten i den här delen av landet, fortsatte vi till på eftermiddagen. Ursprungligen var det en fiskeby, men orten började växa på 60-talet när amerikanska GI:s på permission från kriget i Vietnam, gjorde den till sitt favorittillhåll. När jag var hit första gången, vilket måste ha varit under andra hälften av 60-talet, fanns bara ett hotell värt namnet. Hösten och våren 70-71, året innan Hélène anslöt sig, var far och jag ofta till Pattaya över dagen eller veckoslutet. Vi brukade hyra färgglad fiskekutter med kapten, meta med krokar och lina på vägen ut till någon av korallöarna, äta vår fångst friterad av skepparen i stor flottyrpanna på däck. Ibland åt vi khao phad - fried rice - på Alice's Restaurant; några ihopspikade plankbord och dito pallar under ett palmbladstak direkt i sanden. En gång övernattade vi på båten och vaknade av att den kantrade, när tidvattnet tömde viken.

Med tiden formligen exploderade Pattaya och år 2007, sägs det finnas 12.000 hotellbäddar, fem miljoner besökare årligen och ett okänt antal barer. Myndigheterna försöker sedan några år åtminstone geografiskt begränsa sexindustrin, men på hemsidan står det:

"Pattaya's famously charming hostesses will still delight all your senses."

Min plan var att köra förbi Sattahip längst ut på udden söder om Pattaya och sedan svänga österut. Jag missade dock att Mr Moon tog en tidigare avfart, ty stämningen i bilen var upprörd efter att Sten låtit oss andra vänta i över en timme medan han letade shorts. Somliga, bland annat Centerns Maud Olofsson, kallar fenomenet "tidsoptimism". När det sätts i system och går ut över andra, kallar jag det nonchalans!