85. FAR, del 3 /Rio

Den kronologiska oordningen i avsnitten om min far tycker jag faktiskt inte gör något, så jag fortsätter att berätta lite som det faller sig. Jag har dessutom insett att jag aldrig kommer att förstå mig på min far, så mitt porträtt av honom blir långt ifrån komplett.

Fars syster Ann var också anställd på SAS och hennes man, min farbror Arne, var en mångsysslande entreprenör - jag har för mig att han i grunden var inredningsarkitekt. På semester i Rio de Janeiro tog min faster och farbror kabinbanan upp på Pão de Açúcar, för oss svenskar mer känd som "Sockertoppen". De besökte också "Limhamns-Jesus", den 38 meter höga kristusstatyn gjuten i svensk cement, som från berget Corcovado håller sina beskyddande armar över staden. Förutom att dessa två turistattraktioner bjuder på en oslagbar utsikt över Rio och därför gissningsvis hör till världens mest besökta, har de en annan gemensam nämnare, nämligen Tallrikskinesen.

Denne kines driver tillsammans med sin familj en rörelse vars bokslut skulle få de flesta andra årsredovisningar att blekna! Verksamheten går ut på att fotografera turisterna vid ankomsten, framkalla bilden på en minnestallrik försedd med årtal och platsens namn, och någon dryg timme senare erbjuda den personliga souveniren till försäljning.

Om Arne inledde förhandlingar med kinesen redan på denna semesterresa vet jag inte; detaljerna i detta projekt var ända från begynnelsen en väl förborgad hemlighet mellan Arne och far. De tisslade och tasslade som två tomtegubbar, för annars kunde deras affärsidé läcka ut till någon obehörig intressent. Ännu mer sekretessbelagt blev det när de fått händerna på kinesens kemiska formel, för då var det nämligen hög risk att någon illvillig konkurrent skulle kidnappa mig, mina systrar eller kusin Camilla! Ju mindre vi visste, desto bättre.

I tallriksavtalet ingick förmodligen upplärning på plats, för i augusti 1978 reste jag och far till Brasilien, ty äldsta dottern ansågs tydligen lämpad att delta på något vis. Om det var som försäljare, fotograf, kemist eller något annat - eller antagligen alltihop! - diskuterades aldrig med mig. Far och jag bodde på Sheraton i havsbrynet med balkongutsikt över stranden Ipanema och en favelaklädd bergssluttning. På förmiddagen brukade vi hoppa på bussen mot Leblon, dricka gudomliga fruktdrinkar som mixades framför ens ögon, strosa på Copacabanas vackra trottoarer belagda med vit och svart kullersten i mönster, precis som i mitt barndoms Portugal. Vi besökte utställningar med de mest fantastiska juveler och vi beskådade hur ädelstenar klövs, slipades och infattades i extravaganta smycken. Ett rörligt konstverk bestod av en knytnävsstor blomma, vars juvelbeströdda kronblad ena stunden var fullt utslagna, nästa stund långsamt slöt sig till en knopp, daggbestänkt med briljanter.

Men nu var vi ju tyvärr inte i juvelbranschen, far och jag. Flera gånger tog vi därför taxi till kinesens grotta belägen någonstans i närheten av Jesus-statyn. Jag minns lokalerna som bergrum, men det är säkert en förvanskning jag gjort. Jag kommer i stort sett inte ihåg någonting av kinesen eller det han berättade. Just snyggt, det var ju för att lära mig tallriksprocessen som jag var med till Rio! Far och jag åkte också upp på Sockertoppen och där gjorde far utifrån vad han såg, en överslagsberäkning av hur många tallrikar som kunde förväntas säljas i Sundborn - det var nämligen Carl Larsson-gårdens 60.000 årliga besökare som var far och Arnes målgrupp. Själv hyste jag starka tvivel på att Carl och Karin Larssons släktförening, som vårdar och förvaltar gården, skulle låna sig till ett slikt jippo, men jag var liksom inte tillfrågad. Far lyssnade för övrigt inte på några skeptiska inlägg, varken från mig eller någon annan.


Att det är riskabelt att turista i Rio, det vet varenda kotte. Undrar om det inte var här min farmor blev av med handväskan och Arne råkade ut för någon liknande incident på badstranden? Mor blev flinkt avplockad ett pärlhalsband på någon resa, men om det var i Rio låter jag vara osagt. Hur som helst, far var väl medveten om risken att bli "robbad" som han sa, och han bar därför pengar och dylikt i en plastficka hängandes i en snodd runt halsen.

Vid ett flertal tillfällen under våra bussutflykter, fortsatte vi till Centro och stadens bankkvarter - kanske far måste lösa in sina resecheckar där? I alla fall befann vi oss på en sådan tur mitt i smeten på Avenida Rio Branco, när någon stiger på bussen bak, tränger sig förbi alla stående passagerare och knuffar till far, för att sedan kliva av genom främre dörren vid nästa hållplats. Vad bra att far drog denne ficktjuv vid näsan genom att ha pengar och checkar innanför skjortan, tänker ni... Men icke! Av någon outgrundlig anledning har far den här dagen valt en bakficka som förvaringsplats, och den gömman är naturligtvis länsad!

Vi tillbringar eftermiddagen på diverse kontor för att spärra checkar, anmäla händelsen och så vidare, men vi måste ändå återvända dagen därpå. Vi råkar hamna på samma buss vid samma tidpunkt som föregående dag, och när samme man hoppar på vid samma hållplats, känner far genast igen honom. Nej, han lyckas inte robba far igen, någon måtta får det faktiskt vara! När tjuven lämnar bussen vid nästa stopp, följer far och jag efter. Vi skuggar honom i några kvarter, men när vi kommer in på bakgator blir vi rädda och vänder om.


En vecka är vi i Rio, men far anser sig inte ha fått tillräckliga instruktioner av kinesen, så följaktligen bär det åter av till Brasilien exakt en månad senare. Det är samma besättning och kabinpersonalen är lite förvånad över att se oss igen, men far bara ler i mjugg. Ytterligare en veckas härlig semester, troligtvis med något studiebesök inlagt, vilket helt oförklarligt raderats ur mitt minne... Kan det ha varit så, att tallriksavtalet inte riktigt fanns och att kinesen höll på sin hemlighet? Kanske det var en penningfråga? Något lurt måste det ha varit, men det delgavs inte mig.

En världskonferens för kycklingfarmare avslutades samma dag, som far och jag skulle resa hem efter vår andra visit till Brasilien. Konferensen var omnämnd i pressen och far och jag hade också sett välkomstbanderollerna utanför konferenscentret en bit söder om vårt hotell, Det måste ha pågått en hätsk debatt om kycklinguppfödning i Sverige vid den här tiden, för jag såg mötesdeltagarna som blodtörstiga, känslolösa djurplågare, inte värda annat än omvärldens förakt!

Den väna kycklingtant från Skåne som jag hamnade bredvid på planet hem, uppfyllde inte ovanstående kriterier... Tvärtom var hon helt normal, vad det verkade! Sträckan Lissabon-Stockholm var så fullbokad att inte ens alla betalande passagerare kom med; far klämdes in i cockpit, men jag och kycklingtanten måste vänta tills kvällsflighten. Därigenom fick hon och jag en heldag i Portugal och vi åkte med mitt gamla skoltåg utefter kusten till Cascais. Vi åt lunch nere i fiskehamnen, vi köpte varsin handstickad kofta i grovt, naturfärgat garn, vi promenerade längs gågatan till glassaffären som inte längre låg där den legat. En riktig nostalgitripp för min del och kycklingfarmaren uppskattade också den oplanerade sightseeingen.


Vad det gäller fars och Arnes affärsidé, så klingade entusiasmen av. Svartvita negativ framkallades på ett par, tre porslinsfat, men resultatet blev suddigt och inte alls tillfredsställande. Dödsstöten levererades av gudmor Britas make Gejje, kemiprofessorn, som allvarligt ifrågasatte lämpligheten i att hantera de föreslagna kemikalierna.

Jag är dock övertygad om att far hade roligt och tyckte projektet var spännande medan det fortgick. Om han slet sitt hår över att det misslyckades, så framgick det inte. Själv fick jag två oförglömliga semesterresor till Rio, så jag ska inte klaga!