40. BOSTADSANPASSNING 2000

Bostadsanpassningsbidrag söks hos kommunen och beviljas funktionshindrade vars permanenta bostad behöver göras ändamålsenlig. Behovet ska styrkas av till exempel arbetsterapeut, sjukgymnast eller läkare. Syftet är att man ska kunna bo kvar och leva ett så normalt liv som möjligt. Bidrag lämnas för anpassning av fasta funktioner i och i anslutning till bostaden. Fasta funktioner innebär sådant som man normalt inte tar med sig vid en flytt.

Arbetsterapeut Gunnel är länken mellan mig som rörelsehindrad och kommunens enhet för bostadsanpassning. I Gunnels uppdrag ingår att se till att hennes patienter får adekvat anpassning av bostaden vid rätt tidpunkt. I min bostad var trösklarna sedan länge borttagna, ingången till vissa rum och ytterdörren hade fått nivåutjämnande platta eller galler, ledstänger fanns längs uppfarten till huset. Ytterdörren var försedd med motorlås och dörröppnare som styrdes med permobilens joystick. Trappan inomhus hade en så kallad trapphiss; en stol på en skena som följer väggen. Permobilen måste alltså lämnas på undervåningen, så på övervåningen använde jag en elrullstol av enklare slag eller rollatorn.

Om Gunnel alena fått råda, hade en riktig hiss antagligen installerats tidigare, men jag hade ingen brådska. Det var inte så att Gunnel tjatade eller försökte övertala, nej hon bara frågade lite bekymrat då och då. Jag var van vid att de flesta förväntade sig att jag skulle försämras snabbare än jag gjorde och det var inget problem för mig att tacka nej. "Pat. med hög integritet", råkade jag läsa i en hjälpmedelkonsulents anteckningar - antagligen en omskrivning för "Envis som synden!".

Vi hade ett arkitektpar i bekantskapskretsen, Peder och Adina, och de erbjöd sig att ta hand om anpassningen, när det skulle bli så dags. Adina, som nyligen avlagt examen på KTH, skulle vara huvudansvarig, men den mer erfarne Peder skulle finnas i bakgrunden. Kommunen godkände deras offert och hösten 2000 drog arbetet igång. Själva byggandet skulle utföras av en underentreprenör - ett sammansvetsat gäng Peder och Adina känt sedan länge.

I hallen på övervåningen hade Sten låtit bygga ett minimalt toalettrum. Efter flera års sporadiskt snickrande, blev toaletten funktionsduglig kvällen före mitt 40-årskalas. Elektriciteten kopplades dock inte in förrän kvällen före mitt 45-årskalas! Ett år senare revs bygget för att lämna plats åt min hiss.

Förutom hisschakt, skulle badrum byggas till på baksidan av huset. Tillbyggnaden täckte för gamla bakdörren, så ett köksfönster måste göras om till ny utgång. Eftersom kökets enda element därigenom försvann, måste golvvärme installeras och ny matta läggas. Ett trädäck med ramp ned till gamla uteplatsen, skulle ersätta gamla stentrappan. Tala om dominoeffekt!

Familjen levde i bråte, damm och slipljud under hösten med undantag för en veckas älgjakt och några dagars kakelmässa i Milano, då mannarna försvann. Men det är en härdad familj, ska ni veta! Anton blev lite putt, när han klev ut genom bakdörren och föll en halvmeter, för att trappan inte längre fanns! Farmor kokade kaffe, sopade och fejade, alltmedan hon sin vana trogen bad om ursäkt för att hon var ivägen.

Jag och Hélène for runt mellan kakelbutikerna. Till badrumsväggarna valde jag vitt, blankt, buckligt kakel. En mönsterrad runtom hade jag blivit lovad av Platt-Hasse, men när jag hittade en bård för tolv kronor plattan, gick han med på två rader. Bårdplattorna bildade en blå och blekgul blomsterslinga och påminde mig om kaklet i Portugal. Senare skulle det portugisiska accentueras av porslinsvaser från Estoril och Cascais inköpta på 60-talet.

Att det bruna korkmattsplagiatet i köket skulle väck hade Sten och jag varit rörande överens om i drygt tolv år, men kring vad som skulle dit istället kunde inte enighet nås och mattan låg kvar där den låg. Bostadsanpassningsbidraget täckte en ny plastmatta, men genom att vi betalade mellanskillnaden, fick vi ett klinkergolv. Sten föreslog någon fiffeldeal, men Platt-Hasse tackade nej av lojalitet med sin uppdragsgivare eller kanske rentav av hederlighet!

Jag ville att köksgolvet skulle andas gammelfransk lantatmosfär och jag hittade en 30x30 sandfärgad pre-nött platta, som även föll Platt-Hasse i smaken. Han la sedan ett diagonalt mönster av vita småplattor insprängt i de större plattorna, vilket gav en rustik finess åt golvet, tyckte jag. "Skitig pissoar!", var Stens omdöme. Farmor, hon skurade och skrubbade utan att någonsin bli nöjd med resultatet.

Stackars Adina fick veta att hon levde! Sten litade inte ett dugg på att hon visste vad hon sysslade med och la sig i stup i kvarten. Sten hade rätt många gånger, men det var ohållbart för Adina att ha honom flåsande i nacken. Till slut bad Peder om ett möte och det skreks och skälldes vid köksbordet. Adina slog handflatan i bordsskivan, så att hennes ögon tårades av smärta! Peder försvarade sin maka och läste lusen av Sten. Sten skällde tillbaka och hävdade bland annat, att det offererade priset varit för saftigt och att paret skodde sig på kommunen. Peder hävdade motsatsen och att deras primära anledning till att ta sig an arbetet, var att hjälpa mig.

Trodde någon, att livet som handikappad var enformigt?