99. STUDENT OCH MIDSOMMAR 2007

Att jag skulle få se mina barn ta studenten var en högoddsare ingen räknat med. Men mirakel sker, som Dr Ayyar sagt i Miami nio år tidigare.

På Antons studentdag 8 juni 2007 sken solen från en klarblå himmel. Tidigt på morgonen upptäcktes det att fem långpannelånga rulltårtor genom ett missförstånd lämnats framme på köksbänken. De var noggrant inslagna i aluminiumfolie, men en myriad myror kalasade på strösockret som råkat hamna på tårtplåtarna. Efter att krypen förpassats till en annan värld, måste varje tårtpaket öppnas, inspekteras och återförslutas; för säkerhets skull efter att varje rulltårta kapats i vardera ände, ifall någon objuden snyltare tagit sig in till jordgubbsfyllningen. När denna incident var åtgärdad, kunde förmiddagen fortsätta enligt planeringen.

Allt i matväg som gick att förbereda, var förberett. Kyl och frys bågnade av hundrafemtio frysta kuvertbröd smaksatta med riven ost, fransk potatissallad gjord på ett otal antal kilo färskpotatis blandad med purjo och kapris, åtta laxfiléer marinerade i ananas- och citronjuice, tre stora läskedrycksflaskor innehållande dressing av olika slag, litervis med vispgrädde och kartongvis med jordgubbar. De åttiofyra vitlöks- och persiljemarinerade kycklingspetten, som än idag får Gioreley att titta förebrående på mig, kunde också klämmas in, men efter att grönsakslådorna fyllts med isbergs- och ruccolasallat var det stopp. Det som återstod att göra var i huvudsak bara att blanda potatissalladen med dressing, skära och värma laxen, skiva jordgubbar och vispa grädde till rulltårtsbakelserna.


På utspringet togs den nybakade Anton emot med en skylt ordnad av Sten och Anna. Bilden föreställde en bedårande söt treåring och texten löd "Anton, vår lilla älskling!". Efter att vi sett festföremålet försvinna iväg bland flak på ett flak, fortsatte Sten den shoppingrunda han påbörjat på morgonen och jag åkte hem för att lägga en sista hand vid maten.

I sinom tid levererades nyinköpt ikeaporslin som nätt och jämt hann köras i diskmaskinen innan gästerna började droppa in. De två borden som kom med samma leverans, monterades ihop av de första gästerna. De beställda besticken fanns inte med, men Grann-Maria räddade situationen genom att hämta plastbestick hon hade i lager. Var det den här gången lådvis med vin- och champagneglas hade glömts kvar på Ikea-parkeringen? Nej, det var inför ett tidigare evenemang. Kan det ha varit den här gången idén var att inhandla en kalasuppsättning glas, använda dem, stoppa tillbaka dem i förpackningen och därefter återbörda dem till affären? Nej, det var även det vid ett tidigare tillfälle... Men det var nog så att den idén aldrig slutfördes och att vi därför hade glas i parti och minut att tillgå.

Buffén dukades fram på köksbordet och gästerna bänkade sig ute på terrassen efter att de fyllt sina tallrikar. Jag höll mig i köket och det antogs att jag ville undvika solhettan, men det var knappast den som gjorde att jag kokade! Andemeningen i min assistents kommentar rörande värdens insats, delade jag till fullo:

"Hade det varit i min familj, hade han inte levt tills kvällen!"

Efter ett tag anlände Anton och jag rullade ut i solgasset. Det gratulerades, hurrades och skålades av familj, släkt och vänner. Alla presenter öppnades, däribland ett kuvert från pappa innehållande en floridaresa med femdagars tenniscamp.

Den enorma gullregnen vid ena hörnet av terrassen var översållad av citrongula blomhängen i vacker kontrast till det gröna bladverket och den knallblå himlen. Ett par självsådda trädplantor hade växt upp i närheten och när några gäster uttryckte sin beundran av blomsterprakten, klev Hélène i ett par gummistövlar, hittade en spade och stegade ut i naturen. Plantorna grävdes upp, sattes ned i varsin papperskasse och överräcktes som give-aways. Jag vet inte om de tog sig på sin nya växtplats, men möjligheten finns att det spirar två minnesträd från Antons student någonstans på Södermalm.


Veckan därpå när husets herrar avrest till Florida, var det dags att börja tänka på midsommarfirandet. Anna funderade på att följa med kusinerna till Leksand, men av någon anledning jag glömt, var det inte aktuellt för mig; kanske ingen assistent med körkort kunde jobba, kanske ville jag bara njuta av lugnet i huset. Men att fira hela midsommar på egen hand, tedde sig något torftigt... Så då fick jag den galna idén att bjuda vännen Knut, som jag inte träffat på över tio år. Jag tror jag nämnt att jag återfann Knutte via nätet, att vi sedan dess nästan dagligen mailat varandra och att han var självskriven i min första, lilla läsecirkel.

Redan efter våra inledande mail flera år tidigare, hade Knut velat besöka mig, men jag hade skjutit på det. Att träffa någon eller att bara påminnas om något från ens friska förflutna, är för mig så smärtsamt att det bör undvikas. Men man måste ju tänja på gränserna och testa och utmana sina rädslor, så jag mailade något i stil med:

"Jag har ännu inte bestämt mig, men skulle du vilja fira midsommar här med mig?".

Knut svarade i positiva ordalag och då var det väl liksom spikat... Hjälp, vad hade jag nu givit mig in på! Hur skulle detta kunna bli en okej midsommarhelg för min gäst? Som tur är trivs Knutte väldigt bra med att hålla låda alldeles själv, så någon tryckande tystnad behövde jag inte befara, men det var en hel del annat som måste lösas... Till exempel hade jag ännu inte hittat någon assistent för helgen.

Mitt meddelande till Hélène löd:

"Du får betalt hela helgen, sover här och hjälper mig iordning på morgonen, kommer hit två gånger under dagen eller när jag ringer - this is an offer you can't refuse!"

Jag väntade med spänning för även om det var ett bra erbjudande med storhelgstillägg och allt, så vet man aldrig med syrran; hon kanske hade lovat sina hundar något till exempel och då hade jag verkligen suttit på pottan! Tack och lov svarade Hélène ja, så då kunde jag i lugn och ro fortsätta oroa mig för mötet med Knut.

Jag och Hélène satt i solen ute på terrassen, när Knutte körde in på tomten och parkerade på uppfarten. Han vinkades upp till oss och vi hälsade med kram och puss på kinden. Knut var lite rundare än förr och det snaggade håret var mest vitt, men garvet och skånskan var desamma. Medan Hélène och min gäst började konversera, studerade jag pikétröja, snyggt bälte, chinos och seglarskor. Sedan förevisades gästrummet och innan min syster åkte hem, fick Knut en snabbgenomgång av permobilens viktigaste funktioner.

Så var vi då utlämnade till varann - två människor som aldrig haft någon vardag ihop och som bara kunde kommunicera i ena riktningen. Jag var åtminstone på hemmaplan och van att få hjälp med allt, men stackars Knut! Innan Sanne hade pyst iväg för midsommarfirande hemma i Falun, hade hon skrivit ned lite instruktioner på en lapp som fästs på kylskåpsdörren; bland annat stod där att läsa hur mina ögonvrår skulle torkas vid sveda och exakt hur min hand skulle placeras på joysticken - två oumbärliga upplysningar för umgänge med mig. Att Knut förväntades få i mig den med omsorg förberedda midsommarmaten, hade han förvarnats om och det klarade han galant utan bruksanvisning.

Anna, som kunnat bistå oss, var inte hemma; hon hade kommit fram till att hon inte ville till Leksand och att hon absolut inte ville tillbringa midsommar med mig och min suspekte bekant. Istället hade hon packat ned en bok samt kycklingspett, och åkt in till stan för ensampicknick i Berzelii park. Efter att ha tittat på fotoutställning på Nybroplan, köpte hon många liter jordgubbar till sista-minuten-pris på Hötorget och bjöd uteliggare på. När hon ringde mig från Centralen där hon sittandes på en bänk fördrev midsommarafton med sin bok, kändes det som om hon starkt identifierade sig med de hemlösa och det skar i mitt mammahjärta!

Nu minns jag inte hur pass mycket Knut lyckades förstå av mitt tal, men han hjälpte mig ordna till i en blomrabatt, och han kan ju inte ha gissat sig till vad som behövde göras. På mitt förslag tog vi också en promenad i kvarteren runtom, så lite information måste jag ha kunnat förmedla. Framåt kvällen dök Anna upp och Knut fascinerades av vår tighta relation och kommunikation:

"Ni behöver ju knappt säga något åt varandra, det bara stämmer!"

Anna försvann iväg på en kompisfest i grannskapet och min gäst och jag fortsatte vårt firande med sillmiddag. På midsommardagen åkte Knut och hämtade sin vuxna dotter Louise, som jag aldrig träffat, och en trevlig pratstund över kaffe och punchparfait blev ett bra avslut på den alternativa midsommaren.

När jag senare i ett mail beklagade mig över min oförmåga att tala, svarade Knutte:

"Om du tycker det känns hopplöst att inte kunna göra dig förstådd så känns det lika hopplöst att inte kunna förstå, så det blir oavgjort."


Han skrev också att det varit en av de bästa midsomrarna i hans liv, men det var nog bara något han sa, som han sa för att det lät så bra, för att parafrasera min och Knuttes Lundell.