92. TILL MINNE AV MICKE 2006

I motsats till i mitt friska förr, så känner jag mig nuförtiden alltid osäker på om mina olika förehavanden ska gå i lås. Det gäller allt från turer till affären med ny assistent till utlandsresor, och beror förstås på att så mycket är utom min kontroll. Samma osäkerhet lurar under ytan beträffande permobilen, hissen, datorn och bilen - fungerar de inte, så sitter jag där och måste ha hjälp. Allt som inte är rutin innebär nervdaller av större eller mindre mått. Det är återkommande spänningsmoment man får lära sig leva med - what doesn't kill you...


Våren 2006 började det glesna mellan mina träningspass, eftersom min bodybuilder alltsom ofta styrde hojen mot Västervik. Han hälsade på en polare, sa han, men polaren hade en syrra... När Tony hade valt att fira jul och nyår med polarens familj, hade jag anat att min söndagsträning var i riskzonen. och när ena boxern utplacerades 27 mil från sin husse, fanns inga tvivel mer - efter drygt tre år var mina söndagar med Tony finito.

Men, så lättvindigt låter man inte någon som givit en så mycket, bara försvinna ut ur ens liv; det krävdes ett avslut. Hmm, varför inte en dykresa till Röda havet? Mitt sms löd:

"Här kommer årets fråga: Kan du tänka dig dela rum med mig under en vecka i Egypten?"

"Ja, men jag snarkar", svarade Tony.

"Jag är van", skrev jag.

Så Henrik på Fritidsresor fick i uppdrag att boka in den osannolika konstellationen Marie, Tony, Kholod och Anna - det gäller att välja sitt resesällskap! Vi hade till och med kunnat bli ännu brokigare, för Micke i rullstol med fästman Roland plus assistent, var inbokade på samma flight.

Nu blev det dock inte som planerat, utan strax innan väckarklockan skulle ringa tidigt på morgonen för avresan, skar telefonsignalen genom sovrumsmörkret. Det kunde inte vara Kholod för hon var på plats i sängen bredvid mig. "Tony!", tänkte jag och kände min reseplanering gå ikras. Men det var Roland, som precis kommit hem från akuten med nygipsad Micke:

"Armen bröts när assistenten flyttade honom från rullen till sängen. Hur jävla klantig kan man va'!", stönade en trött Roland."Micke gråter, men vi måste vänta med resan."

Alltså landar ett decimerat gäng bestående av permobilist, mc- och muskelknutte, stammande muslim och tjattrande 14-åring i Hurghada. Tonys gestalt går inte obemärkt förbi, när vi rör oss bland flygresenärerna:

"Mamma, folk tror du har bodyguard", fnissar Anna.

Jag hade på den här tiden två permobiler att välja mellan; dels den gamla trotjänaren "Chairman" som sällan svikit mig under våra sju år tillsammans, dels den nya "C400" med blankt mörkgrönt underrede och utrustad med hyperkänslig ministick. Slitet mot fräscht, tryggt mot nyckfullt, förstånd mot fåfänga - C400 får följa med på resan efter moget övervägande. Samma gamla intyg gällande batteriernas flygsäkerhet packas ned även denna gång - risken att någon ska jämföra batteritypen i intyget med batterierna i den nya permobilens innandöme är obefintlig.

En nyhet för året i form av en lindrigt handikappanpassad minibuss, väntar i dammet och hettan utanför flygplatsbyggnaden. Tro inte att Fritidsresor tipsat om Egyptens gissningsvis enda "entervan"! Nej, företaget "Egypt for All" har luskats fram genom kontakter och internet, och transfer till hotell kan endast bokas inklusive deras egen assistent!

Efter att Kholod och Anna åkt iväg med den vanliga transferbussen, siktar jag, den bångstyriga C400 och Tony in oss på ett skrotfärdigt fordon med fråndragen sidodörr. Chauffören och min pådyvlade assistent försöker förgäves med muskelkraft att putta och dra mig i permobil uppför en ihopspikad träplatta som tjänar som ramp - vilket är en fysisk omöjlighet. Tony tar över, fäller mig till närmast liggande läge för att inte mitt huvud ska slå i ovankanten av dörröppningen och kör med joysticken elegant in mig i bilen. Efter att ha rätat upp mig till sittande, förpassas han till framsätet, ty bredvid mig måste jag ha min tillförordnade assistent.

Mitt huvud är nästan emot det alldeles för låga innertaket och jag har bara sikt ned i den kolsvarta asfalten med sina vita tråckelstygn. Assistenten, som kommit på att Tony inte förr varit i Egypten, driver med honom ohämmat. Han har dessutom lagt sin bara underarm mot min på permobilens armstöd och jag förmår inte ändra läge - jag beslutar att "Egypt for All" inte är för mig och jag avbokar returresan.

På Rihana hälsas vi som alltid med igenkännande leenden av hotellpersonalen iklädd "Tusen och en natt"-inspirerade uniformer. Tony får många diskreta ögonkast och inför Anna kallas han "papa". På vår dubbelsäng, som snabbt dras itu av min rumskamrat, hittar vi origami-vikta handdukar föreställande Amor som skjuter röda rosenblad över hela överkastet. I skålen med exotisk frukt, jordgubbar och dadlar finns ett kort där the honeymooners inbjuds till eftermiddagscocktails med hotelledningen.

Tony har aldrig jobbat natt förr, så på kvällen när Kholod gjort mig färdig för sänggående, ger hon honom en snabbkurs i vändningsteknik. Tony kan ju nästan flippa runt mig med ett finger, så Kholod får minimal uppmärksamhet. Däremot är min nattassistent så orolig över att hans snarkningar ska störa mig, att han inte vågar somna. Den varma flanellpyjamasen inbjuder inte heller till sömn och Tony svidar snart om till ett par boxershorts. Men när solen letar sig in under dörren och Kholod knackar på, har han inte fått en blund i ögonen.

"Ursäkta", säger Tony, och drar skyndsamt på en t-shirt över sin biffiga bringa.

"Ingen fara - det är därför vi har dig med!", stammar Kholod.

Jag och Anna genomför våra provdyk i poolen utan minsta problem. Det går nästan på rutin vid det här laget och Niklas och Chrille har ju också hjälp av Tony, när jag ska i och ur vattnet och när utrustningen ska på och av. Det är meningen att också Tony ska ta cert, men nattvak och diskbråck sätter stopp för de planerna - Anna tycker Tony är en tunnis!

Heldag på havet och Aton, solguden, bjuder på god sikt både under och över vattenytan. Ifrån däck syns Sinaihalvön som ett band i horisonten och delfinerna återkommer gång på gång under dagen och hoppar runt båten - som taget ur en resebroschyr. Anna dyker både för- och eftermiddag, jag genomför ett dyk mitt på dagen. Tony snorklar och Kholod gullar med kaptenens lille son, vars späda, beslöjade mamma känns som ett exotiskt inslag bland bikinis och badbrallor.

Tillbaka i hamn efter en fullspäckad dag, återstår riskmomentet att få mig från övre till nedre däck. Tony har satt mig högst upp i den närmast lodräta trätrappan och planen är att han ska hålla mig bakifrån under armarna, medan han långsamt sänker mig. Samtidigt ska Chrille möta upp från nedre däck och hjälpa till att bära. Med en bamse bakom och en till nedanför mig, känns det relativt säkert och jag kan inte komma på något som rimligen kan gå fel... Men, men, då har jag inte räknat in en spenslig skeppsgosse, som av hjälpsamhet beslutar sig för att på eget bevåg dra i mina ben, innan de andra hunnit inta sina positioner. Jag piper när min rumpa närmar sig kanten och jag känner hur jag är på väg utför. Tony och Chrille ryter ikapp och lyckas hejda att jag faller.

Annars förflyter dagarna lugnt vid poolen eller på hotellstranden. En fördel jämfört med andra år är att jag tack vare min tyngdlyftare, både kan bada och guppa omkring på en medhavd gummimadrass. Kholod envisas med jeans och långärmat även i solstolen, vilket förbryllar Tony storligen - han får det nämligen inte att gå ihop med det mycket generösa dekolletaget, som stolt bärs fram morgon, middag och kväll.

På kvällarna äter vi på olika restauranger inom rullavstånd från hotellet; bland annat tar vi oss till den romantiska marinan med de fantastiska båtarna. Ibland väljer Kholod att gå iväg ensam för att röka sin älskade shisha, eller så sitter hon med oss och blossar så det ryker. Tony entledigar sig ibland och uppsöker en pub där det visas fotboll. Jag och Anna lyxar till det med en manikyr på hotellets skönhetssalong och en kväll får min dotter en åtrådd hennatatuering i bazaren. Stilla dagar i El Gouna, som för fort är förbi.


En dryg månad efter vår hemkomst får jag besked om att Micke avlidit. Han kom iväg på sin efterlängtade egyptenresa, och enligt Roland stortrivdes han och var som ett stort solsken. Vid hemresan var det stora förseningar och krångel med flyget, och på grund av ett flygplansbyte förlorade sällskapet sina reserverade platser. Inträngd i en vanlig stolsrad börjar Micke hyperventilera och grips av panik. På Södersjukhuset konstateras en slempropp i ena lungan och antibiotika sätts in. Allt verkar gå åt rätt håll och bara något dygn därefter är det full fart på Micke, men sedan drabbas han av dubbelsidig lunginflammation och går bort på söndagen två dagar senare. Det är Morsdag och även Roland och Mickes förlovningsdag.

Micke hade regisserat sin egen begravning, vilket jag inte kan föreställa mig att jag kommer att kunna ro iland med. I kyrkan skakades först alla om av Lena PH:s "Det gör ont" och andakten avslutades med Carolas "Evighet". Vid nedsänkningen av kistan, körde av en händelse en röd nedcabbad bil förbi på grusvägen direkt nedanför Mickes gravplats. Stereon spelade Carolas "Hej Mickey" på högsta volym och Roland såg det som en sista hälsning, berättade han.