91. ÖST MÖTER VÄST 2005

Assistent Zohreh, hennes två småpojkar, Josefines kompis Tessan, jag, packning och fyra cyklar, ska åka till Västkusten. Sten har bett Hasse - ni minns väl antikvitetshandlaren som är den mest opraktiske som går i ett par skor? - komma och hjälpa oss montera fast cykelhållaren bakpå Chryslern. Zohreh och jag räknar till tio och andas med magen, medan Hasse stuvar väskor och illfänas med cyklar, men vi rullar iväg söderut på av mig utsatt tid.

Zohreh är nyförälskad och pojkvännen har givit order om att fartgränser ska hållas, så jag hade inte behövt oroa mig. Hon är så kär, att hon till och med kör lite under hastighetsbegränsningen - det ni! Efter McDonald's och ett antal andra pauser, närmar vi oss Halmstad österifrån. Skogen på båda sidor om vägen är nermejad av stormen Gudrun; stora ytor utan ett enda upprätt träd! Man kan följa stormbyarnas väg genom skogsbeståndet; här och var har landskapet stoppat upp blåsten och räddat skogspartier, men runtomkring är det som plocke-pinn som fallit i en och samma riktning - skrämmande och fascinerande! Jag försöker förklara för Zohreh, men jag kan inte överrösta bil och barn.

När vi kört förbi Halmstad, börjar plötsligt Zohrehs minsting sprattla, peka och skrika "ponkaeä, ponkaeä", vilket tydligen kan härledas till persiskans ord för "fläkt" och i det här fallet avsåg vindkraftverk. Vi skulle bli varse, att Halland och Skåne är beströdda med ponkaeär...

Anna har hämtats från uppskattat läger och hela familjen med iranskt tillskott plus Tessan, bor på vandrarhemmet i Skummeslöv. Tennisen är i full gång och Anton tävlar också i Båstad, Ystad och Falkenberg, så även om jag gallrar i hans matcher till kusin Marits fördel, blir det mycket flackande.

Min säng, toa och dusch är allt annat än ergonomiska, så Zohreh får ryggskott och är dessutom slutkörd och måste få vila. Följaktligen finner jag mig själv än en gång i en situation, jag inte kunnat förutspå; nämligen två nätter i samma rum som ljudligt snarkande ex-make samt två små, sött sussande persiska bröder!

Senare läser jag någonstans att assistenter inte får ta med barn till arbetsplatsen. Kanske både jag och Zohreh kände det på oss, för vi talade tyst om vårt resesällskap inför assistansbolaget. Även om jag var inställd på att låta barnen komma i första hand och låta dem ta stor plats, så blev det påfrestande både för mig och Zohreh. När jag såg på tennis eller när Sten var assistent, så kunde Zohreh helt ägna sig åt sina pojkar, men hon var ju aldrig riktigt ledig förutom de två nätterna på TV-soffan.

Summa sumarum blev det en vecka med tennis, många skratt, många natursköna utflykter längs kusten - i och för sig med avstickare in på åkervägar för att detaljstudera vinande ponkaeär, men inte mig emot! Som sagt, härliga dagar, och jag kan bara hoppas att Zohreh är av ungefär samma uppfattning.


I början av augusti fick jag någon sorts social behovsattack och letade upp min forne vän Knut på nätet. Vi hade inte haft någon kontakt på sisådär tio år, så Knutte blev en smula överraskad av mitt neddimpande mail! Bestört blev han över min sjukdom; det var ett hån mot livet att sätta mig i permobil, skrev han. Jag hade kunnat svara att detsamma gällde alla i rullstol, men såhär i inledningsfasen fick djupare diskussioner vara. Knutte bodde numera i kär funkislägenhet i Ribersborg, Malmö, han var affärskonsult med eget företag, golfade och simmade i sundet på ledig tid och hade turbulent förhållande med dam med hund.

Knut hade alltid varit min supporter och när vi nu återfunnit varandra, stöttade han mig mailledes nästan dagligen, Han var självskriven i min ursprungliga, lilla läsekrets och han brukar vara den förste att kommentera mina utskickade avsnitt.


Anna konfirmerades i slutet av sommaren och även om det inte var med himlastormande övertygelse, så sade hon sig tro på Gud. Farmor gladdes åt att åtminstone ett av två barnbarn, öppet vandrade på den rätta vägen. Anton hade nämligen några år tidigare valt att följa i sin mors fotspår och dissa konfirmationscirkusen; jag avstod på min tid för att jag tyckte det var ett hyckleri för att få presenter. Min sons avståndstagande berodde antagligen på det jobb han skulle behöva investera eller så missade han bara helt enkelt att anmäla sig. Mig veterligt har han aldrig uttryckt någon religiös ståndpunk, men å andra sidan har jag inte frågat.

Anton började andra året på natur och fortsatte med sin egen studieteknik - alltså att lära sig på proven... Vilket gjorde mig galen! Anna började 9:an och henne behövde man inte mana på, snarare tvärtom. För övrigt verkar det ha varit en händelselös höst, för jag hittar inget intressant varken i mail eller minne. Att jag kunde plocka in en jättebukett kärleksört den 5 november, kan inte ens jag spinna vidare på!


Min ambition är att åtminstone en gång per år bjuda in till en rejäl assistentmiddag, men tyvärr misslyckas det alltför ofta. Andra assistentgrupper kan samlas till möte varannan månad brukar min handläggare påpeka, men arbetsplats 421 har för många fria, odisciplinerade själar för att det ens skulle vara tänkbart. I november det här året tackade så många som sju assistenter ja till ett och samma datum, så det var bara att slå till - 50% är ett bra utfall! Visserligen lämnade ett par senare återbud, men fisksoppa med saffran och aioli blev det för oss övriga. Punchparfait till dessert. Det var nog den här middagen förresten, som jag stoppade Sten från att lura i Kholod Campari i välkomstdrinken - mamma Sharifa skulle ge mig en stjärna på Allahs himlavalv om hon visste!

Efter att Tränar-Tony fått förhinder i sista stund, var Sten ensam herre på täppan och han tog plats som tuppen i en hönsgård. Väna Jeanette bet ifrån några gånger, men handläggaren var på den här tiden en grå liten mus, som verkade ha förirrat sig och knappt sa pip. Frispråkiga assistent Sanne hade precis anställts, men hon kunde inte närvara på middagen, så Sten fick fritt spelrum.


Nej, nu måste jag ta tillfället i akt och presentera mitt järngäng, som under året hade börjat utkristallisera sig och som i skrivande stund fortfarande är med i bilden - vilket inte nödvändigtvis betyder att de jobbar hos mig regelbundet. Snarare utmärks järngängarna av att de alltsom oftast befinner sig utomlands eller åtminstone på annan ort. Är de hemma, så är de upptagna med annat - de är min handläggares mardröm!

Psykologistuderande Julia, som redan figurerat vid flera tillfällen, rekommenderade först Anna, sedan Gioreley. Anna var på den här tiden min yngsta, men det tänkte man inte på. För att sammanfatta Anna, kan jag berätta att hon efter avslutad skräddarutbildning flyttade till Indien för att driva fabrik. Fabriken visade sig dock vara under uppförande, så Anna återvände hem. Hon gjorde slut med pojkvän uppe på ett tak i Florens, arbetade som inköpare på trendigt klädföretag, sa upp sig sommaren -09 och gästspelade sedan hos mig lite mer än vanligt. Nu i dagarna försvann hon till Australien, för att plugga till idrottspsykolog! - om jag inte hörde fel.

Gioreley från Peru är min statsvetare; praktik i London, uppsatsprojekt i Venezuela. Fortsatta studier kombinerade med heltid i chick skoaffär. Utsmyckar dräkterna till hennes, tvillingsysterns och Julias sambagrupp! Har just nu inte tid med mig...

Maria och Karin är mina läkare-to-be och dem har ni också mött tidigare. Maria har nu hunnit bli färdig och börjar snart sin AT. Reser hejdlöst; Indien, Estland, Ostasien, Bali, Svalbard och så vidare - till viss del kopplat till makens intresse för fåglar och kambodjansk bokföring! Maria tänker fortsätta hoppa in hos mig för att hålla kontakten.

Karin hittades genom en vän till Hélène och mig, vars dotter hon är bästis med. Cyklar oftast till sina pass, tar Voltaren för att inte känna smärtan i höftleden, när hon thaiboxas. Kan inte förstå, varför varken jag eller Anna lyckas hålla reda på namnet på den för dagen aktuelle pojkvännen... Karin har denna termin tagit ledigt från KI; hon måste nämligen testa om hon klarar teknisk fysik på KTH! För övrigt reser även hon mycket; häromdagen när jag ville ha hit henne, svarade hon från Ryssland. Annars har hon söndagsnätterna vikta åt sig.

Så kvarstår då Sanne från Falun, som jobbade i perioder för att sedan överge mig för psykologi i Luleå och sedan komma tillbaka för att stanna. En av gångerna hon återanställdes över sommaren var det på villkor att hon slutade svära som en borstbindare, men det förträngde hon snabbt. Numera har ordförrådet utökats med termer som "kognitiv dissonans" och slikt. Sanne var från första stund suverän på att ta Anton, trots att de är nästan jämngamla; "Morsa nr. 2", har Anton suckat åtskilliga gånger. Sanne dyker upp framöver i min berättelse och nu lämnar vi henne och resten av järngänget tillsvidare.


Julafton 2005 skulle mor och mina systrar med familjer fira hos oss. Tiden hade skjutits fram en och en halv timme utan att värdinnan meddelats, så jag kokade när gästerna anlände! Jag hade också bjudit Kholod, för att hon skulle få uppleva en svensk jul. Kholod är livrädd för hundar och mina systrar hade förstås med sig tre oanmälda sådana. Hélène la ned mycket möda på att vinna över Kholod till det hundälskande släktet, men Kholod lät sig inte övertygas utan kände sig tryggast i ett hörn. Jättebesten Ceasar viftade på svansen så julgranskulorna flög och min dyrbaraste glaskula blev ett minne blott. Pricken över i:et var när Louise med man och barn åkte hem - utan Grand Danois! Anna fick ringa och fråga om det inte kändes ovanligt tomt i bilen?

Hélène skjutsade hem mor, dotter, två hundar och Kholod, för att sedan återvända och jobba natt hos mig. Jag kan slå vad om att Kholod höll det hemligt för mamma Sharifa, att hon firat jul tillsammans med orena fyrbentingar, likväl som att hon färdats i samma bil som dessa.


Får jag avsluta med en anekdot ur levande livet? Klart jag får, who could stop me!

Superreligiösa, sjalbärande Fedoua från Marocko och jag försökte ringa in någon till samma natt, för att fylla en lucka som plötsligt uppstått. Det här måste ha varit längesedan, för jag pratade själv i telefon med alla på assistentlistan, men ingen kunde med så kort varsel. Alltså gjorde vi ett andra försök med Hélène, eftersom hon brukade ställa upp, när det krisade. Jag framhöll att vi inte hittade någon annan och att hon var mitt enda hopp:

"Om jag kunnat, hade jag kommit! Men jag har lovat Nelly, att stanna hemma inatt."

"Men, heter inte din systerdotter Marit?", frågade Fedoua.

"Nelly är en hund", sa jag, varpå Fedouas berberblå ögon vidgades in total disbelief åt graden av västerländskt förfall!

Multipel kulturkrock!