Efter dusch och vilopaus på hotellrummet, träffade vi Dave i lobbyn. Han berättade om sin digra utbildning i USA och Europa, kanske tíll och med i Kina. På något sätt fick han med Wiesenthalinstitutet i sin meritlista, något han senare skulle ångra. Han höll på att bygga upp sitt eget behandlingshem och ville ha mig som sin patient. Vi beslöt att han skulle återkomma nästa dag för ett längre samtal. Hélène, som han verkade väldigt intresserad av, fick gärna vara med.
Det var nattmarknad på gatan framför hotellet, så där åt vi middag och strosade fram och tillbaka förbi stånden. Anna och Marit köpte vackra hårprydnader i metall, som används av de traditionella thaidanserskorna och som vippar med kroppens rörelse.
På ett högt berg utanför staden ligger templet Wat Phra That Doi Suthep och dit åkte vi nästa dags förmiddag, för det är ett måste - av thaifolk anses man annars inte ha varit i Chiang Mai! Branta, vindlande backar genom tät vegetation mynnade ut i en stor, asfalterad parkering. Det finns en trehundra trappstegs lång trappa upp till tempelområdet, men vi valde hiss sista biten, säkert tillkommen för strömmen av turister. Templet är ett av 30 000 i landet, men det står under kungligt beskydd och rankas högt. Enligt legenden placerades, naturligtvis efter diverse förvecklingar, en mycket speciell relik på en extrahelig, vit elefants rygg. Elefanten fick ströva fritt och letade sig till slut upp till berget Sutheps topp, där den trumpetade tre gånger, sedan snurrade runt tre varv, knäböjde och dog knall och fall! Fullt förståeligt tog kung Ku Na detta beteende som ett tecken på att det var här benbiten från Buddhas skuldra kände sig hemma, och han lät år 1383 uppföra den ursprungliga relikboningen - chedin.
Ett tempel - wat - är mycket mer än en plats för tillbedjan; det är byns samlingsplats och tjänstgör som skola, barnhem för föräldralösa, marknadsplats, med mera. Buddhismen rådande i landet är påspädd med hinduism, kinesisk förfädersdyrkan samt inte minst animism och det konceptet har vunnit 95% av befolkningen. Således spelar andar en viktig roll i folks dagliga liv, till exempel så har så gott som varje hus ett litet andehus i trädgården, där man offrar mat, rökelse, blommor. Ett annat exempel är när nyfödda ges namn som ska göra dem mindre åtråvärda i andeögon, exempelvis Ling - apa. Vi kanske tycker thaitemplen är pråliga och det är i sådana fall mycket de onda andarnas fel; tempelväggar täckta med mosaik av små blanka glasbitar i olika färger, har till uppgift att driva bort olycksbärarna - om de kommer för nära ser de sin egen spegelbild och blir ivägskrämda. Monster som vaktar ingångarna fyller samma funktion.
Uppe på tempelklippan hade man panoramautsikt över Chiang Mai med omnejd. En intresserad munk pratade länge med oss. Han berättade om sin familj och om sitt arbete och ville veta allt om oss. Från och med att thailändska män uppnått 18 års ålder förväntas de bli novismunkar under några veckor upp till några månader. Därigenom vinns andliga pluspoäng både till dem själva och deras familj; ju längre tid och ju fler gånger, desto bättre. En munk får inte vidröra eller vidröras av en kvinna, inte ens av sin egen mamma. I templet undervisas de i buddhistisk historia och filosofi, i meditation och om vägen till upplysthet. De sköter också templets ekonomi, administration och städning. Munkar måste anlitas vid alla viktiga händelser i livet. Ett nytt hus eller en ny bil måste välsignas och för ett bröllop krävs nio munkar. Vid begravningar är det vanligt med tre dagars mässande av en hel grupp saffransgula.
Åter till hotellet och mitt överenskomna samtal med Dave. Barnen fick flera timmar i poolen, medan jag och Hélène pratade med läkaren på ett av hotellrummen. I princip var jag beredd att stanna i Chiang Mai och jag uppfattade det som om även Sten och Hélène var med på noterna. Jag såg mig själv ompysslad, boendes i en typisk thailändsk träbungalow med sol och djungel utanför. Kanske skulle jag bli frisk och thai skulle jag lära mig tala som en infödd - det ena mer orealistiskt än det andra! Sten föreslog att Charles skulle känna Dave på pulsen och de tu talades vid i telefon länge och väl. Charles, som bland annat förhörde Dave om någon inskription på Wiesedanthal Centrets byggnad i Wien, kom fram till att Dave var en bluff och erbjöd sig själv ordna förlängd vistelse för mig i Bangkok under hans överinseende.
Dave lämnades hängande i luften, medan vi tog oss betänketid i ett shoppingcenter. På återvägen delade vi upp oss i två tuk-tuks, eller sam lor - tre hjul - som den korrekta benämningen är. Hélène, tre barn plus förare tävlade mot mig, Sten, rullstol plus förare. Ingen vann vad jag minns, men det blev fina bilder!
Dave dök aldrig upp till vårt avtalade möte, vilket väl visar att han var den "quack" Charles ansåg. Fast vem uppskattar att bli söndersmulad av en okänd? Vem vill bli nobbad av Hélène? Vem memorerar inskriptioner på väggar? Stackars Dave kanske ville inrikta sina läkekonster på någon mindre besvärlig patient.
Vi hade nu tre dygn kvar i Thailandet, som far brukade kalla det. För att spara tid, flög vi samma kväll tillbaka till Bangkok och tog ånyo in på The Ambassador.
"The Floating Market" rekommenderas alla turister besöka, men jag hade aldrig varit på en sådan. Fast varje klong kan egentligen förutom båtväg, badrum, tvättstuga, avlopp, ses som en flytande marknad. Jag trodde vi skulle till en klong i city, men Mr Moon körde oss 10 mil i Phuket-riktning, ett välbekant väderstreck för varje svensk! Vi hamnade i Damnoen Saduak i provinsen Ratchaburi och jag lyftes över från rullstolen till en hang yao - svans lång - en flatbottnad, kanotliknande historia med propellern baktill fastsatt på en kardanaxel som är över metern lång. Propellern kan vinklas upp ur vattnet, när den behöver frigöras från sjögräs, plastpåsar eller annat otyg eller när det är grunt. Den här typen av båt, oftast kallad longtail, tar sig således fram varsomhelst och floder och kanaler har tät trafik av dessa snabba, ilsket vrålande tingestar utan ljuddämpare. I flera timmar for vi omkring på ett nätverk av klonger och fick bland annat bevittna hur en äldre kvinna, fullt påklädd, simmade och dök runt sin välta båt för att fånga in sitt varulager av frukt och grönsaker.
På kvällen var det middag i ett nybyggt, turistanpassat restaurang- och butikscenter på Silom Road. Boonliang från min klass som inte varit med tidigare, anslöt sig. Han var numera ekonom, utbildad på fint universitet i England. Tji fick den nunna på skolan, som sa att undervisning var bortkastad på honom! Framåt midnatt tog Charles med oss faranger till "The Flower Market", en marknad som varje natt förser Bangkok med fräsch blomsterprakt. Orkidéer, rosor, överdådigt färgsprakande blommor i överflöd!
Nu hade även Charles ställt en av Atlanta's minibussar till vårt förfogande, så nästa dag körde en buss Anton och Marit till träningen, en körde oss övriga till typisk inomhusmarknad, att liknas vid en basar i andra delar av världen. Julie var vår ciceron på förmiddagen. Charles hängde på senare, när vi avverkade flera varuhus och shoppingcenter. Anna, som stundtals under resan känt sig åsidosatt av de tre år äldre barnen, var nu ensam med oss vuxna. Julie, som länge önskat egna barn, fann i Anna någon att ösa sina moderskänslor över. Charles, som förfasar sig över dagens ungdom och aldrig skulle utsätta sig för att sätta en sådan avskräckande varelse till världen, fann Anna "charming and sweet" och konverserade med henne medan hon fick välja skor och kläder efter behag.
Nej, nu bryter jag. Det får lov att bli ett sjätte avsnitt från Thailand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar