86. FAR, del 4

Min far var spritmotståndare som få och jag har frågat mig varifrån denna nykterhetsfanatism kom? Eftersom en anekdot förtäljer att mor alltid glömde ställa fram sockerskålen och att far därför slutade ta socker i teet, har jag ibland tänkt att det var mors inflytande som gjorde far till helnykterist, men så var det inte. Av faster Ann får jag höra att något starkt aldrig kom innanför Björseres väggar och att redan fars morfar var organiserad. Dessutom var fars förebilder under uppväxten, morbröderna Bror-Gustaf och Harald, helnyktra. Bland alla vita får i fars familj fanns också ett svart, så far fick uppleva alkoholismens fasor på nära håll, vilket säkert befäste hans övertygelse.

Far kunde dock rucka på principerna och inhandla någon taxfree-flaska till sin svåger Arne, men då poängterade mor att det var "för representation". Själv skulle hon aldrig svika sina godtemplarideal genom att på detta vis befrämja drickande. För att förstå magnituden av mors avståndstagande ska ni veta, att mor stelnar till pinne om någon råkar använda ordet "kallsup"! Fastän, en gång hade hon faktiskt för avsikt att gynna det statliga spritmonopolet:

Hastandes från NK till Parkaden, kommer mor på att hon glömt införskaffa dryck. Hon har ont om tid och när hennes ögon faller på Systembolagets skylt, framstår denna annars så förhatliga inrättning plötsligt som gudasänd. Nöden har tydligen ingen lag, för mor stegar in, går fram till disken och ber om - Pommac! Det skulle inte förvåna mig om det stod att läsa om årets mest osannolika kundförfrågan i Systemets personaltidning.

Far kunde även sträcka sig till att handla taxfree-cigaretter till brodern Lars-Erik, trots att sådana gick under benämningen "giftpinnar". Att far ändå köpte limpvis av denna vara, måste ju haft med priset att skaffa och det får mig återigen att förbryllas över fars förhållningssätt till pengar. Jag antar att far tänkte att Lars-Eriks rökning inte påverkades, men hans plånbok, och att leveranserna därför var okej. För mig var det dock konstigt att se cigaretter i fars bagage.

Morbrodern Bror-Gustaf, som av far kallades "rike onkel" eller "kanarieonkel", kan ha varit den som tidigt influerade far till hans förkärlek för stora, såväl som små, affärer. Bror-Gustaf blev sedermera hotelldirektör i Las Palmas och gissningsvis var han en av de första att syssla med time-sharing - något som såklart också engagerade far.


När jag var liten flög far ofta på Nice - eller Nizza, som man sa då. Efter en sådan tur kunde ibland meterlånga pappkartonger prydda med en solfjädersvingande, eldig danserska, packas upp i köket. Redan innan snöret tagits av, skönjdes gula mimosabollar och rosa nejlikor genom lockets cellofanfönster och snart spred sig blomsterdoften mellan rummen. Mimosa var en av fars favoritblommor och särskilt efter portugaltiden, kom den också att betyda något speciellt för mig.

En annan blomma vi båda höll varmt om hjärtat, var lila orkidéer. Sådana hängde i amplar på balkongen på Saranvej Court och sådana delades ut till varje passagerare på Thai, så för far och mig symboliserade de Thailand. Fars favoritträd, bortsett från mimosa, var "flame trees" som växer i varma klimat, är översållade med stora, brandgula blommor och vars blad jag inte vågar mig på att beskriva - men de är vackra! På hemmaplan var far förtjust i rönn, särskilt när träden bar bär om hösten. Tog far fram sågen måste han dock passas, ty han värdesatte ljus över allt, överallt.

När jag var runt åtta, befarades det att Hélène var pälsdjursallergiker. Istället för en hund, inköptes därför två grekiska landsköldpaddor i en zooaffär i Uppsala - vi var nämligen på väg till den årliga sommarvistelsen i "Dalom", som far kunde säga. Missemuss kom att leva över 40 år framöver, men hennes ursprunglige make Jockemuss I, vaknade inte ur sitt vinteride en vår och ersattes skyndsamt med en Jockemuss II. Mummi förstod sig aldrig på sköldpaddorna, utan envisades med att kalla dem "papegojorna", dessutom med betoningen på första stavelsen.
Några fåglar hade vi faktiskt aldrig, men jag hade fiskar. En gång när jag skulle tömma akvariet placerat i mitt sovrum på övervåningen, hade jag lämnat slangen hängande över akvariekanten. Louise, som var 9 år yngre, hade väl sett hur jag gjorde, så hon gjorde likadant. När vattnet forsade ut på golvet fann Louise det bäst att lämna brottsplatsen och en mörk fläck började snart sprida sig över det spända taket i vardagsrummet under. Far försökte tysta ned händelsen - annars kunde Louise bli ledsen!

I ett källarrum man måste passera för att ta sig till tvättstuga och garage, hade Louise lite längre fram sina kaniner. Till en början var det bara en, men den stackaren måste ju ha en kamrat... I åratal satt sedan en skylt på dörren: "Tyst! Odile föder ungar". Mor gav kaninfamiljen varm mjölk varje kväll och far byggde burar. Två dussin kaniner hann det bli, innan verksamheten avvecklades, men skylten satt kvar som minne. Mummi, hon ojjade sig över alla djur, men när svärsonen värmde mjölk till hasselmössen som bodde utanför garaget, då tyckte hon rätt och slätt att far var galen.

Sköldpaddorna var tack och lov aldrig framgångsrika i sina försök att bilda familj, men det var däremot boxrarna Sara och Banane. De hade föregåtts av boxern Simba, som med tanke på Hélène, valts för sin släta päls. Hur min syster kunde få det till att Simba var hennes och att jag högst ägde den kuperade svansstumpen, fick jag aldrig klart för mig. Hélène visade sig inte vara ett dugg allergisk mot något djur - snarare tvärtom! - och när hon var drygt tjugo skaffade hon sin egen Sara. Louise fick ungefär samtidigt Banane av en fransos som skulle lämna landet, och sedan var boxercirkusen igång! Jag har själv tappat räkningen, så ni slipper detaljerna.

Att mor och far stod ut, fattar jag inte. Tänk bara, när hela menageriet skulle till Leksand varje sommar! Precis alla djur fanns ju inte samtidigt, men vissa år hade det varit bra med en buss. Enligt faster Ann ska någon ha påpekat att vi skämdes bort, och far ska då ha sagt:

"Det är därför vi har dom!"

Farbror Arne försökte en gång sia om hur vi tre systrar skulle förhålla oss till husdjur och barn, när vi blev vuxna? Med facit i hand, går dock inget mönster att urskilja.


Själv var jag medskyldig till tre hästar, som med tiden skulle bli fyra. Jag hankade mig fram i Leksand som turistvärdinna, städerska, hotellreceptionist, lärarvikarie, korgmålerska och sjukvårdsbiträde - dels på läkarmottagning, dels på geriartrisk avdelning. Jag förflyttades med omedelbar verkan från mottagningen, när någon kom på att jag saknade utbildning för mina arbetsuppgifter. Inom äldrevården vantrivdes jag innerligt - den enda ljusglimten var Gerda Karlfeldt; skaldens 97-åriga änka, som var vacker både på ut- och insida, dessutom helt klar i knoppen.


Jag sökte till Redovisning och Revisionslinjen på högskolan i Borlänge, men blev inte antagen på grund av något jag aldrig riktigt förstod - det hade att göra med fördelningen av platser mellan elever med svenska respektive utländska betyg. Eftersom jag var ensam sökande i den senare gruppen, fick den gruppen sig ingen kvot tilldelad - eller något sånt byråkratiskt. Jag började istället läsa företagsekonomi på folkhögskola, vilket far inte alls var nöjd med. Normalt la mina föräldrar sig inte i mina studieval och fars grumsande retade mig ordentligt. Bara någon vecka in på kursen, fick jag höra att alla platser i Borlänge inte var fyllda. Med argumentet att jag kunde infinna mig nästa dag, blev jag antagen och jag började nästa dag.

Utan att avslöja i Älvsjö att jag bytt, fullföljde jag den 2-åriga linjen. Det var mycket grupparbete, men turligt nog var de andra gruppmedlemmarna - Anita, Roger och Elisabet - ekonomer, så arbetsfördelningen var given; jag skrev, övriga räknade. En mer brokig skara får man leta efter, men trots mina farhågor inledningsvis, blev vi ett väl fungerande gäng som hade kul ihop och stöttade varandra på alla de sätt... Jag tänker då exempelvis på när Anita körde sin tredje karl på porten och hur jag därför blev ställföreträdande pappa på Falu Lasarett, när hon födde sin tredje son.


Min 30-årskris inföll när jag var tjugonio, och jag fattade beslutet att lämna Dalarna. Innan jag flyttade var jag till Stockholm på anställningsintervju och fick muntligt löfte om volontärjobb för stiftelsen Afro-Art - på en textilfabrik i Nairobi! I syfte att förbereda mig inför mina kommande ekonomsysslor i Afrika, borde jag ju ordnat praktik på redovisningsbyrå eller liknande, men det föll mig aldrig in. Däremot tjatade jag mig till ett studiebesök på Jobs textiltryck - en verkstad som normalt är stängd för allmänheten. Trycktekniken i Västanvik vid Siljans strand är densamma, som den jag förväntade mig finna i Kenya, men det var ju inte inom produktionen jag skulle verka... Bara en sådan sak visar att ekonomi inte är mitt kall!


Efter att ha övergivit Olle med fyra barn, varav ett nyfött - för att citera hästpappan Olle - återvände jag sommaren 1984 till Älvsjö. Mor och far blev förstås överlyckliga och lättade över att den snart 30-åriga dottern skaffat sig en examen - och inte bara degat på en vänstervriden folkhögskola som far befarat. På det hela taget var de också glada över att jag var på väg till Nairobi - ett välkänt ställe för dem.

Av den utlovade tjänsten i Afrika blev det blott en fingertott bestående av en tjänst delad mellan Afro-Arts butik och kontor på Drottninggatan i Stockholm. Den så kallade mottagaren, alltså fabriken i Kenya, valde att behålla den holländska som redan fanns på plats - ett himla klokt beslut, tror jag.