93. DIVERSE 2006

Inför sommaren 2006 behövde en ny assistent anställas och efter genomgång av annonssvar inskickade av empatiska, lyhörda och omåttligt arbetsvilliga damer med ett brinnnande intresse för medmänniskor, kallades ett antal hugade till intervju i mitt kök - majoriteten enligt sin egen bedömning mycket lämpade att vara just min personliga assistent.

Min vän Ulrika har någon gång undrat vad jag går efter, när jag gör mitt urval. Svaret är att det i hög grad är hjärtat som styr. Om en ansökan är slarvig och felstavningarna flertaliga, stryks den trots tung meritlista; tjänstgöring inom vården kan till och med vara en black om foten - hon som frågade vilken tid matvagnen kom, hade inte behövt infinna sig. När sedan rökare, män, körkortslösa, kattallergiker och småbarnsmammor som tänker sig pendla från Gävle sållats bort, kallas ett tiotal hem till mig för skonsam mangling.

Det finns genvägar till mitt hjärta, som att gissa att jag är tio år yngre eller att peka ut gråasp och ornäsbjörk. Ingenting är dock hugget i sten, ty en körkortslös rökare har slunkit in på ett bananskal och visat sig vara en utmärkt assistent - trots hennes förvissning om att alla rosor är röda. Kravet på flytande svenska har jag också ibland gjort avsteg ifrån. Ett sådant undantag var Vanja, som trots en ingående förklaring av ordet, fortsatte förneka att hon var noggrann. Hon föll mig ändå så i smaken att provtjänstgöring skulle påbörjas följande morgon. Experimentet blev dock aldrig av; Vanja bröt benet samma kväll som intervjun och vi enades om att hon skulle höra av sig när ben och språk blivit bra.

Valet i maj 2006 föll på drygt 40-åriga Tina; en kort kvinna med blekt, näpet ansikte och långt mörkt, självlockigt hår. Hon var änka med en 11-årig son, vars läxläsning hon höll örnkoll på. Tidigare hade Tina läst filosofi, men nu pluggade hon till mattelärare på Lärarhögskolan. Det tog henne en kvart med bil till mig och hon kunde jobba över midsommarhelgen - ett ovanligt säkert kort, tycktes det mig.


På midsommarafton for jag, Anna och Tina mot Leksand. I byn Brovallen, strax söder om Avesta, tog vi rast på parkeringen till Erik-Larsgården med anor från 1700-talet. På 1800-talet fick huvudbyggnaden sin övervåning med vackra kurbitsmålningar runtom på väggarna, och dit skickades Anna och min assistent för att insupa lite dalakultur. Erik-Larsgården har en mysig servering, men vi åt medhavd kycklingsallad i bilen, innan vi fortsatte färden.

I mitt älskade Sunnanäng mötte Louise med familj och hundbjässe Ceasar. Helgen förflöt sedan i trevnadens tecken med grillmiddagar, pölsa med nypotatis, jordgubbar och glass. De traditionella blomsterkransarna bands, Tina och jag for på sightseeing längs Siljan och hela sällskapet, inklusive Grand Danois, hann med utflykt till Buffils Annas kaffestuga på Björkbergets topp, innan det var dags att åter bege sig till Stockholm.


Hélène och jag åkte till Västkusten i några dagar under tennisveckan i juli. Anton och Anna var med sin pappa i Los Angeles, så i brist på min sons matcher var det världsettan Rafael Nadal som lockade. Försmädligt nog tackade Rafa nej i sista stund, men jag var inställd på Båstad, tennisbiljetter var köpta och vandrarhem bokat, så det var bara å åk. Att hitta boende runt Laholmsbukten under tennisens högsäsong kan vara svårt, men Solstickans vandrarhem i Mellbystrand hade fått en avbokning på ett jätterum, som vi fick till reducerat pris.

Vi sov bland våningssängar, åt frukost i eget kök, var på semifinaler och usel final i Båstad. Utflykt upp på Hallandsåsen och till Norrvikens Trädgårdar, klämdes in. Några kvällar körde vi in till tennismetropolen och kryssade mellan vitklädda, ragglande, spyende och skränande ungdomar. Tre blonderade praktexemplar hade vi annars i rummet vägg-i-vägg med vårt. Deras dagliga rutin bestod av vitvinssupande i trädgårdsmöbeln från särla eftermiddag till arla kväll, sedan taxi 10 km till Båstad för att komma tillbaka i taxi särla förmiddag och dråsa isäng.

Vår kortsemester minns jag med glädje. Hélène blev förgrymmad en gång för att jag inte höll mig på trottoaren, men för övrigt hade vi jätteroligt.


Min 52-årsdag firades i september med tantlunch i samma stil som jag tidigare beskrivit. Vi hade också kunnat uppmärksamma att jubilaren tillhörde de 10% som överlevt med ALS i tio år, men såvitt jag minns var enda skillnaden från föregående år att vi blivit fler runt bordet.


Jag tror det var så tidigt som i oktober som jag fick skabb. Ja, ni läste rätt... skabb! Har man inte haft det förr, utvecklas inte den klådframkallande allergin förrän efter en och en halv månad, så i början lever de små gynnarna obemärkta i sina gångar under huden. Andra hälften av november slog dock allergin till med full kraft, och utslag och rodnade hudpartier kliade infernaliskt! Det sammanföll förresten precis med begynnelsen av mitt skrivande, så det var flera saker som höll mig uppe i varv.

Efter att på egen hand ha misslyckats med att utröna vad klådan berodde på, slängde jag i början av december in handsken och mailade min neurolog samt min vän Gunilla, specialist på allergier - rubriken på mailet var "utslagen". De tu slog sina kloka huvuden ihop, men när inget förskrivet hjälpte nämnvärt, beordrade Gunilla mig att uppsöka en hudläkare. Min neurolog remitterade mig, men han hyste tvivel om akuttider på den överbelastade hudmottagningen. Han måste dock fått till en bra remiss, för jag kallades dit inom två veckor.

Assistent Julia var med, när jag först fick träffa en relativt ung, kvinnlig läkare, som skrev ned diverse uppgifter om mig och min åkomma, innan hon tittade på utslagen. Hon var ödmjuk nog att erkänna att hon inte visste vad hon hade framför sig och en mer erfaren kollega tillkallades.

Upp går dörren och instormandes kommer överläkare Janne - fastän han är så "inbetween patients" att han missar att presentera sig. Det petas och skrapas på min rygg, där jag sitter med avdragen tröja i permobilen:

"Scabis", säger Janne, helt fascinerad. "Kan du lägga dig på britsen, tror du? Hela hudorganet måste undersökas, du ska inte ha sämre vård än andra patienter."

Men tanken på sina andra, väntande patienter, är som bortblåst. Janne är totalt uppslukad av mig och mina kvalster, som petas fram ur sina gömslen och läggs i mikroskop.

"Helt unikt", säger Janne. "Är det ok om sjukhusfotografen tar några bilder? De skulle kunna användas i vår undervisning."

Vad var det då, som var så unikt med mig och min ohyra - skabb kan väl inte vara så ovanligt? Jo, den mycket erfarne hudspecialisten hade aldrig förr under sin långa karriär stött på en okliad skabbpatient! Normalt kommer patienterna in karaktäristiskt sönderrivna, men av uppenbara skäl var jag atypisk även här.

Krypen togs av daga genom sedvanlig 24-timmars Tenutex-insmörjning från hals till tå, men klådan gav sig inte. Gamla utslag fortsatte klia och det dök till och med upp nya, trots kortison injicerat i vart och ett av utslagen vid upprepade återbesök. Det ska vara normalt att allergin inte ger sig på en gång, men jag fick sporadiska blemmor under minst ett år framöver! Läkekonsten kanske inte håller med, men min teori är att skälet var att kvalstren exceptionellt länge fick leva loppan ostörda. En alternativ teori är att Janne och mina assistenter inte lyckades hitta alla skabbkadaver, utan att enstaka förblev begravda under min hud. Hur som helst kan inte mitt resonemang överbevisas, för det finns inget att jämföra med.

Uppståndelsen bland mina assistenter var stor: Hur hade jag smittats och hade någon smittats av mig? Sanne slängde sig till akuten med ett par eksemprickar och även någon annan uppsökte läkare i ogjort ärende, så att säga. Mysteriet förblev olöst tills jag berättade om min skabb för en assistent, som inte jobbat på hela höstterminen:

"Ha, jag hade också skabb i höstas!"

You don't say... !

Sedan blev förstås min scabisleverantör mycket ångerfull. Hon hade inte haft en tanke på att hon kunde ha överfört krypen till mig; normalt krävs det att man delar säng. Och jag hade inte tänkt på henne, i och med att hon inte hade haft något pass på länge, när besvären bröt ut.

Jag har faktiskt skrivit om min kliande allergi förut, men av hänsyn till min dotter avslöjade jag aldrig orsaken. Anna tyckte så synd om mig att hon var gråtfärdig, men tanken på att kompisarna skulle få veta att hennes mamma hade skabb, gjorde henne nästan hysterisk. Jag hade mina funderingar om yttrandefrihet och så, men ens barn har en salig övertalningsförmåga, så jag beslöt att vänta preskriptionstiden ut.

Inget ont, som inte för något gott med sig! I det här fallet, fick jag lära känna en fantastisk doktor och en stor personlighet. Och han fick oskadade, bärnstensaktiga minimumier att fröjdas åt. Tänk, så lite det krävs för att göra en människa glad!