52. MINA ASSISTENTER 2001

Personliga assistenter är minst sagt ett kapitel för sig - eller snarare utan tvekan en hel bok! Om jag ändå kunde beskriva alla dråpliga situationer jag varit med om! Alla intervjuer! Alla människoöden! Så många assistenter har jag haft, att jag är osäker på om jag skulle känna igen alla, än mindre komma ihåg deras namn.

Det är inte bara en konst att leva med assistenter, det kräver också sin man att hitta dem. Det är omöjligt att under en intervju veta om personen framför en passar som personlig assistent åt just mig. Under de gångna sju åren har jag blivit bättre på att bedöma folks lämplighet, men i början var jag kass!


2001 anställdes Vera, 62 bast från Upplands Väsby, och med en oavbruten svada! Vartannat pass beslutade jag att något måste göras, vartannat pass att det fick gå - jag har oerhört svårt att säga upp någon. Vera berättade hur hennes dammsugare hemma slets ut gång efter annan av det ständiga användandet. Hos mig lämnades dock golvhörnen orörda, något jag som arbetsledare borde påpekat, men det bär mig emot att tillrättavisa assistenter. Jag skäms å deras vägnar och tycker liksom att det är deras ansvar att utföra sitt jobb väl. Såklart är det olika från fall till fall och jag har bättrat mig.

Ett av Vera ofta använt ord var "Hoppsan!". Jag minns inte om hon sa det redan första dagen, när hon på trottoaren körde mot körriktningen på Götgatan för att hitta p-plats på Medborgarplatsen. Antagligen insåg hon inte att det stred mot alla möjliga trafikregler, för hon tog ett andra varv samma väg. Hoppsan, sa hon, när vi på väg till Vaxholm tankade och mackens refug sneddades över och papperskorgen rammades! På motorvägen hem upphörde plötsligt hennes pladder, vilket fick mig att reagera - Vera hade somnat! Hoppsan!


Att ha K - kopter från Etiopien - som assistent, var en upplevelse... Hennes egentagna namn betyder på italienska något som inte kan översättas med annat än "röv". Det hade väl inte varit hela världen om man håller sig i Sverige, men om man regelbundet besöker sin syster i Italien, där ordet ingår i det värsta, mest frekventa skällsuttrycket, kanske man skulle ta sig en funderare? K:s språkkänsla visade sig även i svenskan. Trots sju år i landet sa hon, när hon burit ned mat till farmor:

"Marie, hälsa farmor och tacka!". Helt korrekt, men ändå så fel.

"Marie, jag sätta på kaninen?", går också till historien!

På tal om kaminen, så en dag på väg hem, la K fuktig ved på tork ovanpå det glödheta gjutjärnet. Ensam inne i huset, kände jag först lukten. Sedan började ljuset från det blyinfattade trappfönstret bli disigt, när röken letade sig upp till övervåningen. Med nästippen lyckades jag trycka in numret till Sten och han kom springande från sin angränsade arbetsplats.

Inte heller K:s bilkörning tydde på omdöme, utan snarare på att hon aldrig varit i närheten av vare sig en körskola eller ett körkort. Hon ansåg flickor vara fega som stannade vid rödljus! Själv åstadkom hon brummande motorljud med läpparna och trampade ned Chryslerns gaspedal i botten i korsningarna.

K:s anställning hos mig avslutades på följande vis:

Sten hade för vana att tömma sina fickor på småmynt och lägga dem i en kopp på byrån i sovrummet. Koppen blev vanligtvis full på en månad, men nu hade det börjat ta längre och längre tid. Sten och Anna turades om att kontrollräkna, men det var tidsödande och svårt med periodiseringen. Först när jag kommit på den lysande idén att väga koppen, fick vi ett snabbt, säkert och utslagsgivande kontrollinstrument och resultatet var otvetydigt. Jag vägrade dock anklaga någon för stöld utan mer bevisning. Ytterdörren var alltid olåst och en strid ström människor passerade genom huset varje dag, så det gällde att nagla K till försyndelsen. Jag hade inga moraliska betänkligheter till att provocera fram brott - en brukare måste kunna lita etthundra procent på sina assistenter. Min jacka laddades med fem märkta tjugolappar och hängdes på en stol i sovrummet, dit K skickades för att dammsuga. Senare bad Sten K om att få växla en femtiolapp och två märkta sedlar överräcktes. Dumsnut!

Assistansföretaget skickade distriktschefen och min handläggare, och regelrätta förhör hölls med alla inblandade. K gick med på att hon tagit ur koppen, men aldrig av mig! Vi berättade inte, att vi visste hon for med osanning. K slapp polisanmälan mot att hon sa upp sig och började betala av. Några dagar senare kom hon med blommor och jag tyckte oändligt synd om henne. När hennes man på kvällen ringde upp för att be om ursäkt, var det jag som fick övertala honom att förlåta frun.


Aya från Libanon började också 2001 och jag blev, otillfrågad, hennes kurator. Hon hade förlorat vårdnaden om sina fyra döttrar och jag hörde aldrig namnet på den före detta maken - han benämndes alltid med samma långa harang av svordomar. Aya var egentligen frisör, men hade på grund av sin diabetes med mera, sålt salongen. Nu var hon i valet och kvalet om hon skulle lägga pengarna i en klädboutique, som den nye, stilige, 12 år yngre maken ville köpa. Problemet var att maken, som ensam skulle förestå affären, inte kunde ett ord svenska och redan hade börjat köpa in ett totalt osäljbart varulager. Aya och maken öppnade boutiquen med affärsidén "märkeskläder till lågpris", men den blev inte långlivad. Efter ett halvår hos mig enades vi dessutom om att arbetet som min assistent inte var det bästa alternativet, varken för Aya eller mig. Jag hörde senare att hon flyttat till fint radhus med maken, och jag hoppas och tror att allt ordnat sig till det bättre. Det absolut bästa med Aya var att hon presenterade mig för Kholod innan hon slutade.


Kholod, Khallouda, Kludden, Charlotte - kärt barn har många namn! Kholod, som när hon kom till mig stavades Khulud, är palestinska i kubik. Inte för att hon någonsin satt sin lilla fot i det heliga landet, hon är född i Kuwait. Men är man palestinier av börd, förblir man palestinier till dödagar! Kholod bär slöja officiellt, inofficiellt visar hon gärna sitt mörka, vågiga hårsvall. Till fest har hon blåa ögon - helfel tycker jag, helrätt tycker hon. Linserna är köpta i Jordanien, mycket bättre pris än på Synsam, Skärholmen. Ett utmärkande drag för Kholod, är att hon stammar hej vilt utan att låta det inskränka henne i sin kommunikation med andra. En gång sökte hon jobb som telefonförsäljare och blev mäkta upprörd, när de på företaget trodde sig vara utsatta för ett skämt! Kholod lämnar vi nu, hon kommer att dyka upp många gånger framöver, inshallah! Eller inshmarie, som jag brukar säga till Kludden.


Min väninna Carina anställdes som assistent, när det var dags för sommarens Skummeslöv-vecka. Anton, Marit och Carinas son Tino, som också slussats in på Hellas, bodde med tennisgänget några kilometer bort, men vi sågs många gånger per dag. Carina med dottern Isabella, jag och Anna bodde på vandrarhemmet och första natten fick jag hjälp med Anna, som inte ville sova i sin säng tvärsöver rummet. Anna grät länge, men med assistans av Carina, lyckades jag övertyga henne om vad som gällde. Resten av vistelsen sov hon i sin säng utan problem.

Vi hade verkligen en urmysig vecka med fantastiskt väder, mycket tennis, många utflykter och vi umgicks också med Gudrun och Kerstin. Undrar om det inte var nu Kerstin begynte sin konstnärliga bana? Jo, det var den här sommaren hon, på god väg att bli frisk från sin cancer, gav sig i kast med akvarellfärger vid Gudrunarnas matbord, nere på stranden och lite överallt. Med sällan skådad frenesi, målades alster efter alster och det skulle visa sig, att detta nya intresse inte bara var något övergående Kerstin-ryck.


Nu har ni mött fem assistenter, även om Carina bara hoppade in för en vecka. Med Véronique, Hélène, Sten, farmor och säkerligen någon jag glömt, är jag redan uppe i tio pers!