Första semesterdagen sommaren 1997 tog jag mig i kragen och beställde tid på vårdcentralen. Inom en vecka fick jag komma till en AT-läkare som vikarierade för min husläkare, och han gjorde den sedvanliga undersökningen som skulle gå i repris många gånger framöver:
Gå fram och tillbaka i rummet. Blundandes, pricka nästippen först med ena pekfingret, sedan med det andra. Visa tungan, bli petad i svalget. Sitta på kanten av britsen med dinglande ben, medan läkaren hamrar nedanför knäskålen. Därpå Babinskis test, vilket innebär att läkaren drar med en penna eller något annat spetsigt, under fotbladet. För normala reagerar tårna med inåtböjning, för onormala med uppåtspretning. Bara så ni vet, så följer spädbarnstår egna regler.
Jag minns inte hur mina tår betedde sig, men jag blev inte godkänd:
"Ta nu och vila under semestern, så ska du se att det här fixar sig", trodde jag läkaren skulle säga.
"Jag remitterar dig till Karolinska", sa han.
Morgonen därpå ringde han mig dessutom och hade ändrat remissen till Vällingby istället, det var för lång väntan på KS.
Och folk klagar på den svenska sjukvården! Himla bra service, tänkte jag.
Neurologen i Vällingby gjorde om övningarna från vårdcentralen och dessutom togs en hel hop blodprov. Det finns ännu inget specifikt ALS-test, utan man utesluter helt enkelt andra åkommor med liknande symptom i inledningsfasen:
Borrelia, HIV, MS, B12-brist, rubbning i sköldkörtelfunktionen, tungmetallförgiftning, diskbråck, tumörer i centrala nervsystemet och annat smått och gott.
Det var som sagt semestertider och familjen reste till Frankrike i ett par veckor. Vi bodde hos goda vänner utanför Paris de första dagarna och tog tåget in till stadskärnan första morgonen.
Vi gick till fots, åkte buss, métro, till och med bergbana, mellan sevärdheterna. Svävade ovan Paris hustak i pariserhjul invid Louvren. Upp i La Tour Eiffel, ned i Les Egouts, kloakmuseet som finns alldeles i närheten. Besökte varuhuset Galeries Lafayette. Jag minns inte, att jag snubblade en enda gång!
Middag intogs sent uppe i Montmartre, efter att barnen fått sina oigenkännliga blyertsporträtt gjorda invid Sacré-Cœur. Vi var inte hemma förrän vid midnatt och nästa morgon hämtades hyrbilen ut, två dagar tidigare än reserverat.
Sightseeingen fortsatte:
Slottet i Versailles. Därefter Quasimodos klocktorn; min make Sten, vaktade bilen, Anton räknade högt de oräkneliga trappstegen, Anna sjöng om och om igen en egenkomponerad ramsa, hela vägen upp och hela vägen ned. Jag, jag höll mig i väggarna och försökte få tyst på Anna.
Vi åt bigarråer ur en papperspåse högst upp på La Grande Arche de la Défense, och medan familjen sedan tog sig en pizza i det supermoderna området, passade jag på att besöka det franska huvudkontoret. Jag tänkte att det kunde vara bra för framtiden, att ha ett ansikte på dem jag pratade med nästan dagligen.
Normandie och Bretagne stod på programmet, så när huvudstaden var avklarad tog vi motorvägen till Dieppe vid kanalkusten. Sedan svängde vi söderut, varefter vi tog höger i varje korsning och var in i vareviga katedral, i alla fall enligt min make.
Bayeux-tapeten och Mont Saint-Michel missade vi inte. Inte heller de enorma hortensiabuskagen eller de vackra husen. Inte heller de av ebben torrlagda vikarna beströdda av kantrade, färgglada båtar - liksom kvarglömda, väntades på att flodvattnet skulle bringa de kluckande vågorna åter.
En kväll tog vi in på hotell i Concale, en liten, pittoresk fiskestad med ostronbassänger som dyker upp, när tidvattnet drar sig undan. Vi åt middag på hotellets uteservering, tvärsöver gatan från hamnpiren. Ostron, havskräftor, räkor och diverse musslor fanns på mitt fat med havets läckerheter. En musselsort var en sådan minimalmolusk, att den åts med nål! Jag tycker om skaldjur, men hade de föregående två somrarna fått klåda i munnen på kräftpremiären...
Visst ja, det hade jag glömt!
Jag fick lämna bordet med blossande kinder, svullna läppar, kliande munhåla och illamående. Sedan satt jag ensam och övergiven i det lilla toalettrummet längst ner i hotellkorridoren och var rädd för att kvävas.
Anton knackade på, jag tog mig till rummet och sov hela natten för att vakna upp lite vimmelkantig, men annars helt återställd.
Jaha, då var man allergisk också!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar