62. CELLER EN MASSE

Nu börjar vi med en - åtminstone för mig - välbehövlig anatomirepetition. Faktamaterialet är med några få undantag klippt och klistrat från Sjukvårdsrådgivningens hemsida, men redigerat och sovrat av mig. Två halvfärdiga läkare i min assistentstab har gjort sitt yttersta för att förklara saker och ting, men de ska inte hållas ansvariga för eventuella felkopplingar jag gjort. Det var meningen att sammanställningen skulle bli ALS-vinklad, men det har jag varit föga framgångsrik med; jag har dock en känsla av att följande baskunskap kommer till användning framöver.


Kroppen hos en vuxen innehåller ungefär 100.000 miljarder celler och de består till cirka 80% av vatten. Resten av vikten är proteiner, fetter, kolhydrater samt arvsmassan, DNA. Det finns ungefär 200 olika celltyper i kroppen, alla förutom könscellerna med samma DNA. Olika delar av arvsmassan är aktiv i olika celler, därför får cellerna olika utseende och funktion; nervceller har till exempel långa trådliknande utskott, så att de kan leda information. Celler som en gång utvecklats till en typ av cell kan inte övergå till en annan sorts cell.

Varje cell omges av en tunn hinna - ett cellmembran. Hinnan består av två tunna skikt av fett, så kallade lipider. I fettlagren finns det också en del proteiner och kolhydrater. Kolhydraterna sticker ofta ut från cellmembranets yta och fungerar som kännetecken för cellen. Inuti cellen finns det mycket kaliumjoner, medan vävnadsvätskan utanför cellen innehåller mer natriumjoner. Cellmembranet är inte helt tätt, utan små partiklar skickas ut eller in genom membranet genom speciella kanaler och pumpar. Fettlösliga ämnen passerar direkt genom membranet. Lite större ämnen kan omslutas av en bit cellmembran som snörs av till en liten blåsa. Blåsan kan sedan föras in i eller ut ur cellen. Cellmembranet fungerar som ett skydd och hindrar vattenlösliga ämnen från att fritt lämna cellen. Innehållet i cellen skiljer sig mycket från miljön utanför cellen och det är viktigt att den skillnaden finns, annars skulle inte cellen överleva.

I cellmembranet finns också så kallade receptorer eller mottagare. Receptorerna består av proteiner som kan binda andra ämnen till sig; dessa ämnen kallas hos nervceller för signalsubstanser och de ger viktig information till cellens inre. Varje signalsubstans passar bara till en egen sorts receptor, vilket förhindrar att informationen överförs på fel sätt.

Innanför cellmembranet finns en trögflytande vätska - cytoplasma. Cytoplasman består till största delen av vatten, men bland annat salter, näringsämnen och proteiner finns också här. En del proteiner kallas enzymer och deltar i olika reaktioner som sker i cellen, till exempel att bryta ned eller bygga upp näringsämnen. Andra proteiner bildar ett nätverk av trådar som fungerar som en stomme i cellen. Nätverket kallas för cellskelett och gör att cellen kan ändra form och röra sig.

Cytoplasman innehåller också flera små strukturer eller delar som cellen behöver för att överleva. Varje sådan del har sin speciella uppgift och kan liknas vid kroppens olika organ. Dessa miniatyrorgan kallas för organeller och de viktigaste är:

Mitokondrier; cellens kraftverk som bildar energirika kemiska ämnen från kolhydrater, fett och proteiner. Det viktigaste ämnet som bildas kallas ATP. Muskelceller kan ha flera hundra mitokondrier.

Ribosomer; små korn i cellen som bygger ihop proteiner av så kallade aminosyror, som man får i sig med maten.

Endoplasmatiska retiklet; ett nätverk av platta rör och blåsor som bland annat fungerar som cellens transportsystem. Rörsystemet har kontakt med både cellens kärna och cellmembranet. Ämnen som bildas inne i cellen kan med hjälp av detta transportsystem föras till utsidan av cellen.

Golgi-apparaten; sorterar och packar ämnen som ska transporteras ut ur cellen.
Lysosomer; renhållnings- och nedbrytningsanläggning som tar hand om gamla celldelar eller främmande ämnen som kommit in i cellen, till exempel bakterier. Det som kan återanvändas förs tillbaka till cytoplasman, medan resten transporteras ut ur cellen.


Cellens kärna fungerar som en slags kommandocentral som styr alla funktioner i cellen. Kärnan innehåller arvsmassan. Uppbyggnaden av DNA bestämmer våra arvsanlag och är unik för varje person. Kärnan omges av en tunn hinna som har små öppningar, så att information kan skickas från kärnan till resten av cellen.

Cellerna tar upp näringsämnen och syre från vätskan som omger dem, den så kallade vävnadsvätskan. Näringsämnena består av delvis nedbrutna proteiner, fetter och kolhydrater. De olika ämnena bryts ned ytterligare med hjälp av de enzymer som finns i cytoplasman. Nedbrytningsprodukterna används sedan för att bygga upp nya ämnen som cellen behöver. Andra enzymer hjälper till vid uppbyggnaden.

När olika ämnen bryts ned bildas energi, som bland annat används när nya ämnen byggs upp. Om man inte får i sig tillräckligt med näringsämnen genom maten bryts istället proteiner ned, till exempel i musklerna.

Syre behövs för cellens ämnesomsättning. Om det blir syrebrist, som vid en extrem kraftansträngning, ökar halten av bland annat mjölksyra i cytoplasman, vilket beror på att mitokondriernas normala arbete förhindras. Det som blir kvar efter ämnesomsättningen är koldioxid, vatten och restprodukter som innehåller kväve. Ämnena förs från cellen till blodet. Koldioxiden lämnar så småningom kroppen genom utandningsluften och de kvävehaltiga restprodukterna blir en del av urinen.

Nervceller kan leva i över hundra år, inshallah, medan andra celler kan ha så kort liv som några få dagar. Olika celler delar sig därför olika ofta, men nervceller delar sig inte alls och kan alltså inte förnyas genom celldelning.