100. TERROR 2007

Nu vrider vi tillbaka klockan till morgonen på studentdagen. Medan en assistent jagar myror på köksbänken, läser jag ett ursäktsmail som kommit från Tina under natten. Hon får några svarsrader tillbaka, där jag säger att jag behöver smälta hennes brev och att jag är så slut efter att ha blivit lämnad ensam med alla förberedelser inför mottagningen, att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen. Jag har fått höra att hon blivit bjuden till eftermiddagens firande och jag ber henne att inte hörsamma denna inbjudan.

Eftersom jag inget svar får, ser jag till att min bil parkeras ute på gatan när jag återkommer från utspringet, så att jag ska kunna fly fältet vid behov. Trots det är nervositeten outhärdlig tills min assistent ringer upp Tina, som varken fått någon inbjudan eller tänker infinna sig. Jag kan dra en lättnadens suck och rikta energin mot framdukningen av buffén.

Redan samma natt börjar jag fila på mitt svar till Tina och innan det är färdigt två dygn senare, har det blivit sylvasst. Jag skriver återigen om det mycket speciella förhållandet brukare-assistent och om barnens situation. De har bland annat fått veta att Tina med son eventuellt ska flytta in! Detta dementerar min ex-assistent och hon ber mig lugna Anna på den punkten. Mycket av skulden lägger jag på Sten i mitt svar, särskilt för att Anna känner sig ledsen, upprörd och åsidosatt.

Jag påpekar att Tina skrivit samma saker, till och med använt samma ordvändelser som jag hört av Sten, vilket gör mig osäker på att det verkligen är hennes ord. Att hon skickat mig mailet 20 minuter efter att min ex-make anlänt hem, det vill säga en halvtimme efter att han lämnat henne, förstärker mitt tvivel. Jag för fram min teori om att det som ställt till det rejält, är att hon och Sten inte vetat om vad den andre sagt mig - eller snarare inte sagt mig! Nu är de dock nästan för synkade för att hennes ursäkt och förklaringar ska kännas äkta, skriver jag. Mitt mail avslutas med att jag inte kan tro annat än att hennes ursäkt är uppriktig och att det är det jag vill ta fasta på. Min sista mening lyder:

"Detta är inte ett klartecken för att allt är bra mellan dig och mig utan se det som en början till dialog."

Inget svar kommer, men en mycket förvånad Anna får följa med sin pappa på lunch och shopping av solglasögon - några exempel på svek jag nämnt i mitt mail till Tina. Jag skickar henne ett "Tack och kram!", men får inget svar. Ett par dagar senare reser Sten och Anton till Florida, naturligtvis i följe med Tina och hennes son - något det talats tyst om bland släkt och vänner på studentkalaset.

Två veckor senare återvänder sällskapet och de två vuxna fortsätter i princip direkt till Jämtland tillsammans med farmor. Morgonen därpå dimper ett foto ned i min mail på Stens älgkrockade bil med farmor och Tina ståendes bredvid. Jag raderar bilden fortare än kvickt och frågar mig, hur man är skapt för att ens komma på tanken att skicka den till ex-frun!


Jeanette, som ju nyligen hade sagt upp sig, återvände strax till mig. Tydligen gjorde hon slut för att hon fick för sig att jag var missnöjd med hennes insats under grälen med Sten. När jag klargjort att det var ett missförstånd, började hon jobba igen och första veckan i juli skjutsade hon mig till Skummeslöv. Anton hade redan hunnit till Båstad via tennisturnering i Oskarshamn och assistent Sanne anslöt sig efter ett dygn.

Jag hade för första gången hyrt en privat stuga, vilket är riskabelt för en permobilist; det är vanskligt att per telefon avgöra huruvida en rullstol kan ta sig fram eller ej. Att inte framdörren med trapp skulle fungera hade framgått redan av bilderna på nätet, men det fanns en lovande verandadörr. Min plan att ta mig in i huset genom att fälla bilrampen direkt ut på trädäcket framför den inglasade verandan, gick dock inte att genomföra. När Jeanette lyckats tränga in bilen mellan häcken och rosenrabatten, tog det tyvärr stopp i en murad grillstad. Jag fick därför rulla ur bilen ute på gatan och använda mig av mina bärbara ramper för att först komma upp på trädäcket, sedan upp på verandan och slutligen uppför trappstegen in till TV-rummet. Alla sätt är bra utom de dåliga... Permobilen tog sig inte in i sovrummet, så vid sovdags måste jag över till en vanlig rullstol. Toarummet var inte att tänka på, utan jag hade tagit med en bärbar pottstol och sedan har ju bensinmackar och tennisanläggningar fina faciliteter.


Att en benburen uppfattar min vardag som extremt krånglig och tålamodsprövande kan jag förstå, men man anpassar sig för att man måste. Varje hinder som övervinns innebär en seger och man har fått använda sin kreativitet för att lista ut en lösning. Sedan kan man ju fundera på vad man förlorar, vad man annars kunnat lägga tid och kraft på - om man nu skulle vilja ödsla tid på sådana tankar.


Andra dagen i Skummeslöv ringde en hulkande Anna. Hon hade stängt in sig på sitt rum, för pappa och Tina åt frukost i köket. Hon hade aldrig gråtit så mycket i hela sitt liv, sa hon. Till slut hade hon snott åt sig en macka som hon tryckt i sig ute på gatan, på väg till kompisen Tilda. Och 60 mil bort satt jag, fullständigt maktlös! Min dotter mådde lite bättre efter löfte om att Tina inte skulle övernatta fler gånger - ett löfte som bröts två dygn senare. Då hade det nämligen varit grillmiddag ute på terrassen, så Tina kunde inte köra hem.

På Västkusten regnade och regnade det. En av Antons matcher drog ut över tre dagar, för att den upprepade gånger måste avbrytas och många andra matcher fick flyttas inomhus. Knut med sonen Viktor var på något golfevenemang i Torekov och de kom över på ett glas saft, men solen lyste med sin frånvaro även då. Jag tycker Skummeslöv är mysigt fastän det är regnigt, men Jeanette och Sanne fick knappt se allt det vackra jag skrytit om. Det blev en kort stugvecka för oss, bland annat för att Jeanette skulle iväg på semester. Sten var i antågande, så han och Anton skulle få bo i stugan veckan ut och därför gömdes nyckeln före avresan under en av alla pelargoner som vi anförtrotts att vattna.


I och med Sten och Tinas senaste bedrifter, mådde jag så dåligt att mina vänner blev oroade. De var vana vid att jag titt som tätt var omskakad, men att jag snabbt reste mig igen; nu hade jag nästan konstant levt under press i två månader. Dessutom hade ju också Anna blivit mer påtagligt indragen än förut. Ulrika och Maria författade därför ett långt, diplomatiskt mail till Tina, där de vädjade om förståelse för att jag måste få känna mig trygg i mitt hem. Bland annat stod det att de inte ville ta ställning, men att mina krafter behövdes till annat. Vidare skrev de:

"Marie har inte något emot ert förhållande, men hon vill ha en fredad zon hemma. Vi önskar bara att ni i fortsättningen kan träffas någon annanstans. Det känns som en lätt lösning på ett för oss och Marie allvarligt problem. Det är kanske precis det som är svårbegripligt – att ni upplever situationen helt annorlunda än Marie. Vi förväntar oss inte att du ska ändra på dina åsikter, utan bara respektera Maries önskan om att du inte kommer till den bostad hon bor i. Hör gärna av dig om du vill."

Tina varken svarade eller tog någon hänsyn till mina väninnors vädjan, utan hon fortsatte komma och gå efter behag. Följaktligen kunde jag aldrig slappna av och jag visste aldrig vad som väntade runt hörnet. I och för sig höll Tina sig på undervåningen eller på tomten under dagtid, men på morgonen kunde jag inte lämna sovrummet, innan min assistent kontrollerat att det var fritt fram. Hela dagen var jag sedan på helspänn; var Tina i faggorna eller inte? Varje gång ytterdörren öppnades, skar det i mig; var det Tina? Varje gång en bil kom eller for, lyssnade jag; smälldes en eller två bildörrar igen? Lämnade jag huset var jag nära nog livrädd att möta Tina på uppfarten och när jag återkom blev jag skakis så fort jag närmade mig; hur många bilar skulle finnas på tomten och vem skulle finnas inomhus?

Under året framöver skulle terrorn öka...