36. SUNNANÄNG MIDSOMMAR 2000

Tennisklubben Hellas brukade förutom pingstläger, ha ett träningsläger kombinerat med deltagande i en tennisturnering någonstans i landet. Föregående år hade resan gått till Öland, men inför sommarlägret år 2000 söktes ny destination och till min förtjusning valdes Skummeslöv. Antagligen var min gamle vän P-A inblandad i beslutet, han var aktiv i båda klubbarna, men annars är Skummeslövs turnering välkänd bland tennisfolk.

Jag kom överens med Kerstin, som ändå var på väg ned till Västkusten för att hälsa på Gudrun, om att hon skulle köra mig och Anna och även hjälpa mig under veckan tills Sten kunde komma ifrån. Jag såg framför mig hur vi tre vänner skulle umgås som förr, promenera i havsbandet, titta på tennis och dricka te natten lång. Avresa skulle ske lördagen den 1:a juli.


Familjen firade som vanligt midsommar i Dalarna, på min barndoms sommarställe i byn Sunnanäng. Mina föräldrar var där och Louise och Björn med barnen Isabella och Dante.

En egenhet för leksandsbygden är att den första majstångsresningen redan är i mitten av juni; Styrsjöbo börjar och sedan följer övriga byar efter enligt en bestämd turordning. På så sätt kan alla sommarens turister lockas med det svenskaste av det svenska och masar och kullor kan ta tillfällena i akt på alla de vis. Självaste midsommarafton reses "Hela Sveriges majstång" i Sammilsdal nära Leksands kyrka och hembygdsgård - stången har till och med benämnts "Hela världens majstång" av någon entusiastisk lokalpatriot, gissningsvis i turistbranschen. Majstängerna med sina torkade björkris- och blomstergirlander, pryder sin plats under resten av året och tas bara ned, när det är dags att på nytt maja och resa dem.

I min ungdom var jag turistvärdinna på Leksands turistbyrå i fem somrar. Antalet besökare på byrån låg kring 40 000 per sommar och turisterna kom från hela klotet. Det var hektiskt, mycket problemlösning, ris men mest ros och väldigt, väldigt roligt! Jag hoppade också in som guide av kyrkan, gammelgården och på rundvandringar i samhället. Som guide bar jag folkdräkt från Boda Kyrkby, där min mormor var född. En stockholmska i dräkt från fel socken sågs inte med blida ögon av somliga kulturivrare, men de fick ta vad som bjöds.


En midsommarkväll gjorde en ung sik entré på turistbyrån, iklädd vit turban, vit kaftan och enorm, orange ryggsäck! På "broken English" frågade han efter plats att tälta, men det fick inte vara någon camping. Jag föreslog en vacker liten strand i Sunnanäng, men siken saknade fortskaffningsmedel, så serviceminded som man är, fick han skjuts när jag slutade mitt pass. Han lämpades av på utvald plats, men den föll honom inte på läppen, utan han kom tillbakaknatande längs landsvägen nedtyngd av sin ryggsäck. Mina föräldrar bjöd den exotiska gästen på te och han erbjöds också sängplats i härbre från 1700-talet.

"Brinner härbret ned, får vi rökt sik till frukost", sa Louise.

Det skämtades också om fågelbo i mössan och annat som jag glömt. Siken höll god min, trots att det senare framkom att han behärskade svenska till fulländning!


Sunnanängsborna firar tillsammans med grannbyn Hjortnäs på midsommardagen och själva ceremonin tar plats i korsningen Hjortnäsvägen - Leksbodavägen. När stången väl kommit i topp till hejarop och fiolmusik, är det som brukligt tal och långdans, innan hela människohopen med ett färgglatt inslag av folkdräkter tågar efter spelmännen ned till Näsbacken vid Siljans strand. En stång i mindre format blir rest och ringlekarna fortsätter sedan tills dansen nere på dansbanan tar vid. Det före detta ångfartyget M/S Gustaf Wasa som trafikerat Siljan i över 125 år, stävar förbi på sin danskryssning till Rättvik och Mora. Förr la hon till vid Hjortnäs björklövade brygga, men det gör hon inte längre. Dragspelsmusiken förs dock ännu över vattnet och når land.

Kamratföreningen ordnar försäljning av kaffe med hembakade småkakor och vetebulle, för att kompensera sig för den fria entrén denna speciella bykväll. Sommarens danstillställningar på söndags- och onsdagsaftnar är välbesökta - en av gångerna som jag satt i en av biljettkurerna översteg antalet betalande tretusen - så ordförande Back-Arne och hans bybor torde vara stadd vid kassa!

Vår familj har inte deltagit i bryggdansen på mången midsommar. Efter ringlekarna skyndar vi istället hem, plockar ihop mat, dryck samt grilltillbehör och beger oss ned till stranden, där sill, tunnbröd, grillspett och leksandspotatis förtärs i solnedgången. Barnen grillar varmkorv, balanserar på stenar i vattenbrynet och kastar macka. Jordgubbar och glass serveras i mors och fars storstuga framåt småtimmarna.

Midsommarprogrammet är alltid detsamma, så åren är svåra att särskilja, men år 2000 borde ha varit första gången jag var permobilburen. Rätt tufft faktiskt att möta alla gamla vänner och bekanta, möta alla undrande, undvikande blickar i en stor, välkänd folksamling. Det är omöjligt att inte dra uppmärksamhet till sig, omöjligt att vara diskret i permobil, som Anna mycket riktigt påpekat! Leksands centrum har jag än idag inte vågat mig ut i, utan jag sitter vackert kvar med bilen som skyddande hölje. Det mest smärtsamma av allt, är att konfronteras med sitt förgångna, friska liv.



Jag borde ha kommit ihåg om jag oroade mig under midsommarhelgen och om diskussionerna hade börjat gå höga redan i Leksand, men det har jag inget minne av, så jag tror att Kerstins telefonsamtal kom först på måndagen.