46. THAILAND IV/ FEBRUARI 2001

Ambassador Hotel flyttade vi nu in på - ett ståndsmässigt hotell i Bangkok, där någon från klassen kunde ordna bra pris. SAS-besättningarna bodde där sedan årtionden, så för mig var hotellet välbekant ända ned till råttorna som i alla fall förr, pilade tvärsöver den exklusiva nattklubbens mörka golv. Nära hotellet, men på andra sidan Sukhumvit Road, gick Hélène och jag i Ruam Rudi International och i soien - gatan - intill skolan, finns The Atlanta Hotel, numera ägt av min forne klasskompis Charles. The Atlanta ligger undangömt längst in i soien och är lika säreget som dess ägare. Ovanför huvudentrén står det skrivet:

"This is the place you are looking for,
if you know it.
If you don't, you'll never find it."

Många känner till hotellet och man måste boka långt i förväg eller ha bra kontakter, för att ha en chans till ett av de 59 rummen. Femtiotalshotellet, från början ägt av Charles tyska pappa och thailändska mamma och pietetsfullt renoverat av sonen, är tyvärr inte tänkt för rullstolsburna. Mycket skulle Charles göra för sin Ophelia, men en hiss i hans helgedom - nej, där går nog gränsen. In till restaurangen tar man sig dock lätt även i rullstol, men inte heller det är alla förunnat; är man inte hotellgäst, får man vackert be om lov! Menyn innehåller allt från pannkakor med lönnsirap till saftiga biffar, dessutom världens största urval av thailändska vegetariska rätter.


Vi var några dagar i Bangkok den här vändan och blev bortskämda på alla de vis; nattsightseeing till stadsdelen Thon Buri på andra sidan floden Chao Phrya, med sidodörrarna fråndragna när vi körde över bron, så den lena luften med alla nattens dofter kunde strömma in i minibussen. Tempel- och palatsturer guidade av Charles, som vet allt om allt och är ett vandrande uppslagsverk. Varuhus och marknader med shoppingfantasten, den storväxta, vackra Julie med spikrakt, korpsvart hår ned till midjan. Luncher på noga utvalda matställen, oftast med flera ur gänget. Middagar på The Atlanta, där sällskapet aldrig fick betala en satang och barnen fick plocka så många glassar ur frysen som de orkade äta, eller på någon annan restaurang som hade något utöver det vanliga.


I början av 70-talet ansågs norra Thailand osäkert, åtminstone av far, så på den tiden var vi aldrig längre norrut än till nationalparken Khao Yai inom några timmars bilresa. Att ha sina tonårsdöttrar lösa i Bangkok och till och med ge efter för 15-åriga Hélènes tjat och hot och låta henne bo kvar ett år ensam, var tydligen inte riskfyllt! Jag är innerligt tacksam för min tid i Bangkok och den värsta incident jag var med om, var att en taxichaufför la handen på mitt knä. Naturligtvis gjorde jag puckade grejor, men det hade jag gjort, var än i världen jag befunnit mig. Att mina föräldrar lät Hélène stanna, är mig dock fortfarande en fullkomlig gåta!


Norra Thailand var det... Resehandboken föreslog nattåg i andra klass till Chiang Mai, landets näst största stad grundad på 1200-talet. Atlanta's resebyrå, som också förespråkade andra klass, ordnade biljetter under hundralappen. Tredje klass kan jag tänka mig att man vill undvika, men varför inte första? Ett mysterium av många! Pichai och Mr Moon skjutsade oss - efter att ha försäkrat sig om att vi var inbokade i andra klass - till Hua Lumpong Station. Kan det vara så att första klass inte existerar? Kanske det är härifrån J.K. Rowling fått idén till Perrong 9 3/4 på King's Cross Station!

Tåget skulle avgå 19:00, vilket det inte gjorde och ankomma till Chiang Mai 07:00, vilket det följaktligen inte heller gjorde, men tolv timmars restid stämde ungefär. Varm thaimiddag serverades av allt-i-allo-konduktören på bordet mellan de motställda sätena. När mörkret hunnit bli kompakt utanför tågfönstret och upplysta småstationer och järnvägsövergångar gled förbi i sakta mak, utförde konduktören en trollkonst; med några få handgrepp förvandlades två soffor och ett bord till under- och överslaf med förhängen! Anna föredrog min bädd framför sin egen och tätt ihopkrupna skakade vi fram i natten. Hélène tycker resan var en mardröm, jag skulle gärna göra om den - tur och retur! En skillnad var att jag inte uppsökte toietten, eftersom den beskrivits för mig i målande ordalag.

En song teow - två rader - en pick-up med två längsgående bänkar under tak på flaket, körde oss till vackert hotell. I lobbyn framförde trio bestående av mor, far och 5-årig son, klassisk thaimusik. Orkestern måste ju haft raster, men jag tyckte de spelade oavbrutet de två och ett halvt dygnen vi bodde där. Elefanter har striktare arbetstidsvillkor än människor i Thailand!

En chaufför med minibuss haffades av Sten - eller snarare vice versa - framför hotellet och åtog sig att stå till tjänst. Först trevlig lunch med thaibuffé på uteterrass invid målerisk damm med nätfiskande fiskare. Sedan raddade turistfällorna upp sig och jag tvår mina händer! Exempelvis shower med djur är det tråkigaste jag vet, men barnen uppskattade i alla fall cyklande, räknande, kokosnötsplockande apor. På ett annat ställe följde sedan ormuppvisning med otroligt påfrestande konferencier; jag kan fortfarande höra hans malande "cawlfull!, cawlfull!" och turisternas förskräckta tjut. Stort kattdjur i trång bur visades också upp, vilket gjorde Hélène och Marit upprörda.

För att runda av dagen i samma anda, köptes biljetter till middag med dansuppvisning. Lokalen var som en jättestor, mörk ölhall fullproppad med långbord, fullproppade med lättlurade faranger. Maten var förbestämd och mer inriktad på kvantitet än kvalitet. Mitt iste hade till råga på allt blandats med salt istället för med socker, vilket värdinnan vägrade tro på förrän hon till sist själv smakade. Thaidansen och musikerna var ett skämt och riktigt tragikomiskt blev det, när överförfriskade västerlänningar bjöds upp på scenen för att deltaga.

Nya tag nästa dag och jag återtog kommandot. Thailändare sätter stor tilltro till alternativ medicin i begreppets vidaste mening och från den stund jag landade i min rullstol på flygplatsen, hade bekymrade människor kommit fram och föreslagit olika lösningar för att få mig på benen. Hélène hade på välkomstmiddagen hört om ett ställe i staden Lampang, 10 mil söder om Chiang Mai, där man framställde örtmedicin och behandlade sjuka. Sten var inte alltför sugen på att åka dit, men han gav med sig under protest. Jag var inte heller särskilt intresserad, men hade inget emot utflykten och ville gärna göra min syster till viljes, so off we went.

Halvvägs passerade vi ett av statens elefantläger och det här var mycket större och helt olikt det på Ko Chang. Ett tjugotal fyrfotingar bodde i prydliga och bastanta, takförsedda inhägnader, breda gångar löpte kors och tvärs genom det välordnade området och riktiga läktare erbjöds besökarna. Mahouderna, enhetligt uppklädda i mörkblå bomullskläder, visade elefanter i arbete och visst var det intressant och imponerande att se hur flera bjässar kunde samarbeta för att lyfta, dra och skjuta de tyngsta timmerstockar i alla de ledder. Avslutningsvis målades tavlor hållandes penseln med snabeln, och alstren må vara efterfrågade på konstmarknaden och inbringa pengar, men det är då inte my cup of tea!

Hälsocentrets låga huvudbyggnad i trä inhyste något som kan liknas vid en gammal lanthandel. Väggarna bakom diskarna var fyllda med naturprodukter och betalning gjordes i kassa med gammal kassaapparat, där också behandlingar beställdes. Jag har en diffus bild av att jag först träffade någon i ett solbelyst undersökningsrum med många långa, vita bomullsgardiner, men det kan mycket väl vara något jag drömt, för det har något drömlikt över sig. På något vis beslutades det i alla fall, att jag skulle börja med en värmebehandling, Jag rullades över till en av två huslängor och ikläddes sarong, varpå jag fick lägga mig på en bred träbrits, som i princip upptog rummets yta. Mina nyfikna medresenärer fyllde dörröppningen och såg hur handdukar doppades i kokande, knallgul sörja, vreds ur och applicerades på min kropp av en kvinna som på alla fyra kröp omkring runt mig. Jag vet inte hur länge proceduren pågick, men åskådarna tröttnade och åkte på sightseeing. Jag rullades sedan till ett badrum med gammalt, vitt badkar och en grupp thailändskor inbegripna i livlig diskussion, omgärdade mig. Till slut meddelades jag att det tänkta badet inte var rätt för min sjukdom! Jag misstänker att ordväxlingen gällde hur de skulle få upp mig ur karet, för yark mak mak - jättesvårt - upprepades många gånger. Det var ju tur, att någon tänkte till före... Klänningen knakade i sömmarna, när många hjälptes åt att dra på mig den över mitt huvud. Påklädd, men illande gul, återlämnades jag till mina anförvanter.

Någon gång under besöket på centret hade en amerikan, som sa sig vara läkare, börjat småprata med oss och jag tror att han också hade en längre pratstund med Sten. På väg mot parkeringen stötte vi ihop med honom igen och han föreslog ett möte på vårt hotell framåt kvällen.

Jag har förträngt hans namn, men vi kan kalla honom Dave.