73. ANMÄLAN AV BUP 2003

Hela våren knåpade jag på min BUP-anmälan, efter att jag till slut hade vågat öppna journalerna. Jag hade vännen och psykologen Lena vid min sida när jag läste dem första gången, och tur var det! Och tur var det, att jag satt ned!

Innan jag visste vad som stod i journalerna, var det bara det H sagt till mig på sista mötet som jag hade tänkt anmäla, men inget av detta fanns dokumenterat! Jag hade väntat mig omskrivningar, en tillrättalagd redogörelse, förklaringar av uttalandena, men inte ett ord! Inte heller ett ord om att barnens mor både första och slsta mötet meddelat att hon var på väg att skilja sig. Alltså, kan det finnas någon annan förklaring, än att H inte trodde mig?

Jag hade ju förstått att det var nästintill omöjligt att få en psykiater fälld, men jag visste att antalet anmälningar registrerades, så målet var att ordna en plump i H:s protokoll. Av Lena fick jag senare en artikel där det redogjordes för hur olika anmälningar bedömts och jag tyckte mitt fall var bland de värre. Men som sagt, jag hade ingen förhoppning.

Som back-up och bollplank använde jag Lena och hon kom med goda råd, som jag borde ha följt bättre. Jag borde till exempel hänvisat till specifika ställen i journalerna och inte löst berättat om mina synpunkter, endast refererande till de olika mötena.

Min anmälan inleddes:

Jag önskar anmäla H, överläkare på BUP, för kränkning, partiskhet, slarvigt förda journaler gällande tidsangivelser och andra faktauppgifter samt dröjsmål vid begäran om journalkopior.

Lena har flera gånger påpekat att det som barnen sagt på BUP, inte ska föras vidare och det rådet tänker jag följa. Egentligen är det inte behandlingen av barnen jag kritiserar, utan behandlingen av deras mamma. Att jag från första stund uppfattade det som om Sten bedömdes som mer trovärdig, har jag redan berättat. Något sådant framgår dock inte av journalerna - för någon oinsatt vill säga. Jag däremot kan läsa mellan raderna och även på raderna, hur Stens åsikter färgat av sig och också noterats som fakta. Exempelvis att jag vägrat träffa ny kurator och att jag motsatt mig fler assistenttimmar, trots att Försäkringskassan insisterat... Sunt förnuft efterlyses!

Vidare ur min anmälan:

När min sjukdom skulle beskrivas för barnen, frågade H mig om jag visste vad bokstäverna ALS står för? När jag svarat, sa H:

"Och då vet jag som läkare, precis vad det innebär."

H visste säkerligen vad de grekiska orden betyder, men hur insatt var hon i min specifika sjukdomsbild? H visste att jag fått mina första symtom hösten 1996; att hon i journalerna skrev att jag varit sjuk 3 år juni 2001, var väl bara slarv. Hon kunde se med egna ögon att jag inte alls var mager - 66 kg efter Bangkok-bantningen. Hon kunde höra att talet endast var lite påverkat och hon borde ha märkt att jag levde ett mycket aktivt liv. Trots detta genomsyras journalerna - och hela hennes förhållningssätt till mig - av att jag var svag. H skriver att jag känner krafterna sina, vilket jag definitivt aldrig sagt! H märker från en gång till en annan en försämring, liksom att jag gått ned i vikt! Anna ber mig prata med kompisens mamma, vilket jag gärna gör. H avråder. Tre gånger säger jag, att jag utan vidare orkar, i journalen ifrågasätts ändå om jag är stark nog. Varför ville H få mig att framstå som så orkeslös?

H förutspår att Anton kommer att må sämre, när jag får ett "skov". ALS-patienter har inte skov. Jag beskrev mitt sjukdomsförlopp som en rät linje som lutade nedåt, det stämmer. H gjorde dock felaktiga antaganden om lutningen på linjen och till råga på allt, lät hon sedan detta färga hela sitt tänkande. Att H skriver att jag sköts av läkare på HS är symtomatiskt!



När jag skulle skriva det här avsnittet, läste min halvfärdiga assistent-psykolog Julia, högt journalerna för mig. Julia undrade till att börja med, varför vi hamnat hos en psykiater och inte hos en psykolog - något jag aldrig reflekterat över. Kommer ni ihåg att någon i mitt nätverk ifrågasatte att en familj i kris, skulle till H. I och för sig var en del av uppgiften att prata med barnen om min sjukdom, men inte hade det krävts en läkare till det.

Julia förklarade för mig, att H överhuvudtaget inte intresserat sig för min och Stens relation, utan det hade bara handlat om att utröna hur barnen påverkades av min sjukdom. Må så vara, men det står väldigt mycket om mig, som inte kommer från mig - ett inflikat "enligt fadern" hade ofta varit på sin plats!

Julias fortsatta analys kändes dock befriande:

Fadern anmäler till BUP, att barnen far illa på grund av moderns dödliga sjukdom. Han målar Hinhåle - alias mig - på väggen och H trollas fram på en vecka. H träffar barnen några gånger, konstaterar att de inte är deprimerade eller psykiskt sjuka, typ, och meddelar i november att de mår bra.

Ok, Julia, jag köper mer än gärna din tolkning. Kvarstår dock det som jag fick höra på avslutningsmötet, bland annat:

"Om du Marie vill skilja dig, får du flytta och Sten ha hand om barnen" och

"Hur skulle du kunna ha hand om barnen, dom är inte självgående!"

"Ja, precis!", säger Julia, "hon är ju läkare!"