Vad jag minns, var far alltid frisk. Hans mardröm var att inte få fortsätta flyga och han var jämt orolig inför de hälsokontroller han genomgick regelbundet. Så vitt jag vet, var det dock aldrig några problem. Den enda krämpa jag kan komma på, är att far hade ischiassmärtor under en period. En gång kapade han av en fingertopp när han monterade en vipport till garaget, men det la man inte märke till om man inte visste om det. Att han körde en borr in i ögat, som jag tidigare redogjort för, lämnade inga men. I mitten av 70-talet var far hemskt trött under en längre tid, men när det väl konstaterats att han led av kronisk B12-brist, var det lätt avhjälpt. Det faktum att han fortsatte flyga för Thai efter pensioneringen från SAS, tyder också på att han var vid god vigör.
Far hade en tendens att inte delge omgivningen sina tankar och han undvek helst konfrontation. Om man pressade honom, kunde han svara:
"If you say so!"
Man ska inte förledas tro att detta på något vis betydde att far ändrat ståndpunkt. Snarare betydde det motsatsen - far tänkte genomföra sin idé - end of discussion! Den vanligaste reaktionen om man ställde far mot väggen, var dock att han bara log eller småskrattade förläget. End of discussion!
När far drabbades av cancer i mitten av 90-talet, pratades det inte mycket om det heller - jag är nu inte ens säker på om tumören satt i njure eller blåsa. Jag hämtade far från Karolinska efter operationen, men av den bilturen minns jag bara att vi fyllde tanken på bilen på lågprismacken vid Norra Station. Far betalade för jag hade som vanligt inga pengar - kommer ihåg att jag tänkte att det varit billigare för far med taxi! Lite plåster på såren för far var det nog att han fick åka Rolls Royce.
Vilket osökt leder in berättandet på en annan Rolls, som far köpte 1973. Far hittade den gråa Silver Clouden i en annons och han flög till Jönköping för att hämta hem klenoden. Enligt far hade förre ägaren endast kört fram och tillbaka till brevlådan och bilen var verkligen i mint condition - i skick som ny. Dessutom var det ett riktigt kap, 60.000 kronor betalades! Far var glad som ett barn över sitt fynd, men tyckte det var lite pinsamt att behöva be om hjälp med tanklocket vid första tankningen. Familjen förstod sig däremot inte på fars inköp. Visserligen ansåg mor att bilen var fin, men hon vägrade ha en Rolls som sin reservbil. Mina systrar tyckte kanske inte så mycket, men jag låg på golvet när vi åkte genom Älvsjö, så att ingen kompis skulle se mig! Genant var det också när jag efter en resa till Capri, isolerades på Roslagstulls sjukhus med misstänkt salmonella; far parkerade nämligen Rollsen precis utanför mitt fönster, vilket hindrade ambulanstrafiken - då framstod far som riktigt besvärlig i en 19-årings ögon!
Stackars far tvingades göra sig av med bilen, naturligtvis inte utan vissa förvecklingar... Ingen hade nog fullständig överblick över de transaktioner som följde, men en knall-orange Jaguar E-type hamnade för lång tid i vårt garage. För er som inte är så bevandrade i bilmodeller, kan jag avslöja att denna pärla var en tvåsits sportbil lika extrem som dess färg - med andra ord allt annat än vad mor kunde tänka sig som reservbil! Summa summarum blev Rollsen ingen bra affär, utan far råkade ut för ett antal obemedlade skojare.
När vi firade midsommar i Sunnanäng 2003, slet far med sina neonfärgade "terraband" fastknutna i den vitkalkade eldstadens svarta järnsmide. Man kunde se hur ont armövningarna gjorde, men far kämpade på; sjukgymnasten hade ju sagt att träningen skulle hjälpa. Julen -03 ramlade far nedför källartrappan och bröt höftleden, men att han snabbt repade sig vet ni redan. Våren -04 däremot, tacklade far av; den ursprungliga cancern hade kommit tillbaka och man fann också en metastas i den onda axeln.
Jag har sällan eller aldrig känt mig så funktionshindrad som den här våren och sommaren. Via mail kunde jag dra i lite trådar, men det var Hélène och Marit som fick dra det tyngsta lasset. Eftersom de bodde grannar med mor och far fanns de oftast till hands, vilket var ovärderligt för mor, Louise, mig och säkerligen far.
Åtta dagar efter min 50-årsdag kallades vi till fars dödsbädd. Assistent Zohreh och jag satte rekord i duschen och för en gångs skull uppskattade jag Zohrehs bilkörning - vi körde till och med om Sten vid ett rödljus på Huddingevägen! Vi var först på plats, men fick invänta övriga innan vi visades in på ett rum och meddelades att far just avlidit. Vi som var närmast, samlades runt far när han gjorts iordning. Louise hade haft med sig en stor bukett mörkröda, höga rosor till far, som mor fick ta med sig hem.
Inte förrän under mitt skrivande om far, har det gått upp för mig att han faktiskt vid sin bortgång var 82 - för mig var han mycket yngre.
Far kallade sig agnostiker, vilket i hans fall var ett mjukare uttryck för ateist. Till mor hade han sagt att han inte ville vila under jord, så efter viss diskussion bestämdes det att askan efter far skulle spridas i en minneslund. Om vi vetat att inte ens de närmast anhöriga tillåts närvara vid askspridning, hade vi nog beslutat annorlunda. Dessutom blev Anna besviken över att morfar inte fick en grav hon kunde besöka.
Begravningar har aldrig varit min starka sida. Redan vid Mummis jordfästelse hade jag försökt slippa ifrån, men då hotade mor göra mig arvlös, så det var bara att pallra sig till kyrkan. Jag hade ensam suttit med Mummi när hon dog och jag var kvar hos henne i flera timmar, så vi hade tagit farväl lugnt och andaktsfullt. Däremot skäms jag fortfarande över att jag inte tog mig till farbror Gejjes begravning - jag tror gudmor Brita velat ha mig där.
Efter att jag blivit sjuk, var jag tack och lov ursäktad från allt vad begravningar hette. Jag försökte mig på att närvara när Stens morbror Hilding jordfästes, men det slutade med att jag förgråten skickades hem i en taxi. Ingen förväntade sig dock att jag skulle vara med vid fars begravning - allra minst jag själv.
I ett annat sammanhang hade jag tidigare varit på jakt efter snittorkidéer i Stockholm. Eftersom finare thairestauranger håller sig med sådana, måste de grossas till ett humant pris någonstans inom räckhåll - att en thailändsk restaurangägare skulle betala svenska priser för något som hemmavid kostar en batting styck - fars ord för Thailands valuta - är uteslutet! Jag började med att ringa till restaurangen vars taklist i teak är sammansatt av bitar i resväskslängd, så att de lätt kunnat bäras med in i landet! Rätt person fanns inte tillgänglig, men jag hänvisades vidare och där blev det napp: Varje tisdag finns nylevererade orkidéer att köpa i en asiatisk mataffär på Norrmalm och ett jättefång kostar strax över hundralappen! Om någon frågar mig, så är det någon i en besättning som gör sig en hacka, men det är en ren gissning. Ett sådant fång lades på fars kista som en sista hälsning från mig. Buketten var formad till ett hjärta.
Följande dikt valde mor till fars dödsannons:
Snabbt jagar stormen
våra år
Som skyar över hav.
Knappt tändes, år,
Din blida vår,
så bleknar glansen av.
Din sommarblomstring
är sin kos.
Hav tack för vad du gav
Om ock du endast gav
En ros
Att lägga på en grav.
E A Karlfeldt skrev den.
"Vaddå Karl Fält?", som något grundskoleoffer sa - som far skulle sagt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar