Schemat hos mig ser inte ut som hos andra brukare, så mycket har jag förstått. Mina handläggare har under årens lopp talat sig varma för ett så kallat rullande schema; en regelbundenhet, vilket ska vara mer lätthanterligt - särskilt för assistansbolaget misstänker jag! Handläggarnas önskan har aldrig vunnit gehör på arbetsplats 421 av den enkla anledningen att det inte skulle fungera för mina assistenter. Mina anställda har fullt upp med annat vid sidan om mig och jag har sålunda sällan någon heltidare, kanske ett par 75%-are och sedan en massa löst folk; totalt brukar det stå 12-15 namn på assistentlistan.
Hos mig finns det dagpass, 09-19, eller nattpass, 19-09; morgontiden var från början en anpassning till Kholods långa restid. Schemaläggningen går till så att de som jobbar mest eller har högst senioritet, får börja fylla i de pass de önskar. De som vill kan härigenom få ett regelbundet schema; Kholod till exempel, hade flera år torsdagar och halva söndagar vikta åt sig. Sedan är det löshästarnas tur att boka det som passar ihop med deras kurser, tentor, praktik, andra arbeten, etcetera. Det här systemet fungerar över förväntan, gnisselfritt faktiskt! Numera har jag, tack vare Julia, schemat tillgängligt på internet för alla invigda - assistenterna kan när som helst kolla pass och luckor, bolaget kan stämma av tidrapporter och allmänna läget, jag kan utan hjälp få upp schemat på datorn, fylla i, flytta runt, planera. Helt suveränt!
När en ung etiopisk flygingenjör, nyss friställd från ett omorganiserat Linjeflyg, anställdes, måste jag ha haft ont om folk ty redan på intervjun förkunnade Aida att hon stod i begrepp att flytta till USA månaden därpå. Avresan sköts dock upp månad efter månad, tills hon i början av våren 2003 meddelade att hon kort tänkte besöka sin nya hemstad, varpå hon aldrig mer hörde av sig! Vilket inte förvånade mig ett dugg, sådant känner man på sig. Såhär i efterhand undrar jag om hon var mytoman, men även om hennes historier kändes osannolika, så trodde jag henne då och jag är inte mycket klokare nu:
Aida och en amerikansk projektledare här i Sverige, ritade och förberedde byggandet av ett flygplan i USA. Det var inte fråga om något litet plan, utan snarare om ett fullstort passagerarplan som skulle i luften! Projektet bekostades av ett filmbolag som planerade att spela in en film om något flygaress som faktiskt byggt ett likadant plan, så Aidas uppgift var en rekonstruktion.
Orsaken till att avresan hela tiden flyttades fram, var att projektledaren hade en allvarlig sjukdom och till och från svävade mellan liv och död. När Aida inte arbetade med mig eller flygplanet, samlade hon in datorer som skickades till ett bibliotek i Addis Abeba. Detta IT-tillskott underlättade på något vis utbildningen av flygare i landet - det krävdes färre flyg- eller simulatortimmar, har jag för mig.
I februari försvann så Aidas späda gestalt och hennes afghanpäls, som hon alltid till min irritation, hade hängande över en stol i matsalen. Jag kunde ha påpekat att det fanns galgar i hallen, men hon skulle ju ändå snart sluta... Försvann gjorde också mobilpladdret på tigrinska, men det ersattes snart av detsamma på persiska, när Zohreh intog huset.
Zohreh från Teheran var redan anställd i assistansföretaget, men sökte ny brukare. Zohreh var snabb och effektiv - och satte en ära i att inte vara noggrann! Hon var lite över de trettio, hade två småpojkar, bodde i radhus, ville skilja sig. Zohreh var mycket mån om sitt yttre, drömde om att bli fastighetsmäklare, munhöggs med Sten och hans polare, körde bil som en hel karl - alltså för fort! Zohreh blev kvar i flera år och vi har hunnit skratta mycket tillsammans.
På tal om fortkörning... En gång försökte jag beskriva vägen till min sjukgymnast för Véronique, men hon såg osäker ut. Plötsligt sken hon dock upp:
"Ah, du menar höger efter skylten "DU KÖR FÖR FORT". Ja, Véronique, att jag inte tänkte på det riktmärket!
Kommer ni ihåg Tony, min muskelknutten på Frösunda Rehab? När han övergav mig, var jag helt övertygad om att jag snart skulle snubbla över honom igen, men det gjorde jag inte - hur jag än försökte...
"När andra ger upp, då ökar du!", har Sten sagt - vilket jag tar som en komplimang, även om det näppeligen var menat så!
Efter mycket om och men, lyckades jag jaga rätt på Tony som flyttat till Vaxholm. Han lovade min assistent att ringa tillbaka, men det gjorde han inte och jag började känna mig riktigt löjlig. Jag intalade mig själv att ett sista samtal var acceptabelt - sedan skulle jag med rätta klassas som stalker! Det visade sig att min bodybuilder fått en hjärtinfarkt - inte på grund av mig utan på grund av pizza och quarterpounders.
Så äntligen i februari 2003, två år efter vårt första möte, satt en tio kilo lättare Tony i mitt kök – jag ville ha honom som personlig tränare. Tony behövde inte pengarna och med ett heltidsjobb, ett deltidsjobb, uppdrag som extrapappa, egen firma, egen träning och delad vårdnad av två avgudade boxrar, hade han liiite ont om tid, men på söndagarna skulle han nog kunna klämma in mig...
"Läkarna tycker jag ska skära ner, men Marie är ju min vän", sa han till Sten och jag myste inombords.
"Är han lika korkad som han ser ut?", frågade långt senare Sten. Surt, sa räven!
Första träningssöndagen efter att Tony lagts till på min assistentlista, skjutsade Sten mig i sin jeep till simhallen i närheten. Tony väntade på parkeringen och han åsåg lite på avstånd, hur jag via en upp-och-nedvänd plastback som trappsteg, flyttades över till rullstolen. Jag såg hur han ville ingripa, men han vågade sig inte fram.
Gymmet var fullproppat och Tony undrade om jag kände mig illa till mods bland så mycket människor? Ha, jag var i sjunde himlen! Folk fick gärna blänga avundsjukt, när jag bars mellan maskinerna i Tonys bauta-armar - tillsammans hade vi ändå by far mest muskelmassa i hela salen!
Efter avslutat pass, hjälpte Sten mig upp i jeepen, men nu kunde inte Tony hålla sig... Han klev fram, rättade till mina ben och mina kläder, han försäkrade sig om att bältet satt rätt... Jag var i sjuttonde himlen - minst!
Söndagen därpå hämtades jag kl.14 och vi for iväg i min bil till min svåger Björns företag. Securitasvakterna såg väl lite frågande ut såhär i början, men det skulle gå så långt att de undrade varför vi uteblivit, om vi hoppade över en vecka. I det öde gymmet en trappa ned, tränade jag i princip varje söndag i tre och ett halvt år framöver! Vi var med på åtminstone tre julgransplundringar på företaget!
Tony lovade mig tio år, men jag är oändligt glad för de år som blev! Tack, Tony!
Så nu vet ni alla hur det kommer sig, att jag än idag har assistentfritt söndagar 14-17. Anton och Anna har sedan någon tid börjat arbeta de tomma timmarna, men länge fanns där ett stort, gapande hål efter Tony.
Nej, nu har Tony tagit sådan plats, att väna Jeanette får vänta till nästa avsnitt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar